PSP Effects Pack

PSP_FX_Pack

PSP Effects Pack (test i MM nr 4/2006)

av Gunnar E Olsson

VintageWarmer var den första effektpluggen som lyckades med att placera PSP i var mans dator – ja, åtminstone i många musikers. I PSP Audiowares katalog hittar vi idag ett tjugotal alldeles utmärkta pluggar. Vi väljer att kika på ett pluginpaket som går under beteckningen PSP EffectsPack.

Professional Sound Projects, eller PSP Audioware, som de kallas nuförtiden, har på bara fem år skapats sig ett namn som ett av de mer kreativa mjukvaruföretagen. Ni som vill veta något om tankarna bakom PSP Audioware och deras produkter kan kika lite i vårt förra nummer. Där finns en intervju med de kreativa polackerna.

PSP EffectsPack är ett effektpaket där man samlat fyra riktigt trevliga pluggar, som i första hand arbetar med olika delayfunktioner. Men i paketet hittar vi också en av de mest avancerade filterpluggarna på marknaden.

Det polska pluggpaketet består av Lexicon PSP 42 – en mjukvaruversion av Lexicons berömda PCM 42, PSP 84 – en egen PSP-skapelse och storebror till 42:an, PSP 608 Multidelay – kanske den mest avancerade delay-pluggen på marknaden – och sist, men absolut inte minst, Nitro – en riktigt stygg filterplugg.

LEXICON PSP 42

Som ni förstås redan gissat bygger denna plugg på Lexicons delay och ”phrase-sampler” PCM-42 – en riktig klassiker i studiosammanhang. PSP 42 levereras i både mono- och stereoutförande. I första hand är den väl tänkt som en insert-effekt, men användningsområdet är ju hur stort som helst.

Delayet jobbar med steglöst variabel samplingsfrekvens mellan 0,5 och 1,5 gånger värdprogrammets samplingsfrekvens. Stöd finns för samplingsfrekvenser upp till 192 kHz. Beroende på samplingsfrekvens kan den hantera delay-tider upp till 9,6 sekunder.

Man har lyckats skapa en effekt som påminner om den varma ”bandmättnad” analoga ljudmänniskor lärt sig älska. Vi hittar förstås denna effekt även i några andra av PSP:s pluggar – speciellt VintageWarmer. Mängden mättnad kan regleras med hjälp av input- och output-rattarna.

Precis som förebilden har PSP 42 både modulationsmöjligheter – endera med hjälp av en LFO (två olika vågformer) eller en envelope follower – och ett lågpassfilter (4 kHz) som hjälper till att skapa realistiska bandekoeffekter, där ekot både tappar diskant och får en viss mängd ”analog” bandkompression.

Phrase-samplingen aktiveras genom knappen Repeat Indefinitely och då spelas det PSP 42 för tillfället har i minnet upp tills man trycker in knappen igen.

Det går självfallet även att synka effekterna till det tempo man använder i sequencern som agerar värdprogram till Lexicon PSP 42. Dessutom finns möjligheter att styra en mängd parametrar med hjälp automation eller en MIDI-Controller, som till exempel Logic/Mackie Control. Där imponerar PSP 42 genom att inte ge ifrån sig några störande biljud även om man ändrar parmetrar eller byter program i farten.

Överhuvudtaget låter PSP 42 mycket bra: varmt och rent på samma gång. Det känns fånigt att leka papegoja, men jag måste instämma i den eniga kritikerkåren: jag förstår varför Lexicon godkänner att PSP satt deras namn på denna plugg!

PSP 84

PSP 84 ser, vid en första anblick ut som en dubbel-version av PSP 42, vilket även namnet möjligtvis antyder. En närmare kontroll visar dock på en hel del olikheter.

PSP 84 har två helt separata delayenheter som jobbar med varsin kanal, men de kan självfallet kopplas ihop för en massa trevlig effekter. Feedbackdelen har separata kontroller för både nivå och panorering. Precis som hos PSP 42 kan man förstås synka alla effekter till sin sequencer och automatisera eller styra parametrar från extern Controller.

Den speciellla bandkompressionen, som PSP-killarna är så bra på att emulera, finns förstås också här, men den har fått en egen Drive-kontroll. Filterdelen är mer avancerad i PSP 84. Där PSP 42 har ett enklare lågpassfiler hittar vi här en 12 dB/oktavsvariant som också är omkoplingsbar mellan högpass, bandpass och lågpass. Det går också att, med hjälp av en omkopplare, välja om man vill påverka hela signalen, feedback-delen eller endast effektdelen av signalen.

Hela filterdelen är för övrigt upphottad och modulationsdelen har nu fem olika vågformer i stället för två, plus en del andra godsaker.

Vi hittar också en reverbdel där man kan välja mellan fjäder- och plåtreverb och styra dämpningen av reflexer och mixen av reverb och ren/effektsignal.

Precis som hos PSP 42 hittar vi redan från början en bra uppsättning väljudande fabriksinställningar med effekter som tape- delay, flanging, chorus och ekoeffekter. Helt lysande!

Man man köpa Lexicon PSP 42 och PSP 84 i ett paket, PSP DelalyPack. För den som som kanske upplever att de inte behöver båda burkarna har PSP på sin hemsida inte mindre än nio argument för att PSP:s DelayPack är ett absolut måste. Bland annat pekar man på att de PSP 84:s filter inte kan fås att låta som PSP 42:s i och för sig enklare 6 dB/octav-filter. Vissa av low-fi-effekterna som PSP 42 kan åstadkomma är omöjliga att replikera i PSP 84. 84:an har heller inte 42:ans phrase-sampling. Dessutom är PSP 42 snällare mot CPU:n.

PSP-folket anser att de kompletterar varann snarare än att den ena skulle ersätta den andra. Efter att ha suttit och förlustat mig med båda syskonen en tid är jag faktiskt böjd att hålla med om detta. Två är bättre än en!

Men allra bäst är förstås att köpa alla fyra, som i PSP EffectsPack. Mer om detta senare…

PSP 608 MULTIDELAY

Vi har ytterligare en delayplugg i paketet – och nu snackar vi en riktigt avancerad plugg, PSP 608 MultiDelay. Multi med stort M!

PSP 608 har åtta delayer, om vardera maximalt 8 sekunder, som kan köras parallellt. Varje delay har också inställbar feedback, panorering, delay-tid, avancerade filter, modulation, PSP:s speciella bandmättnadsemulering och reverb. Man kan bestämma var i signalkedjan man vill placera både denna bandkompression och feedbackdelen. Dessutom finns en modulationsdel som vi känner igen från PSP 84 (se ovan!) med både LFO (fem vågformer) och envelope follower. PSP 608 jobbar med bitdjup upp till 24 bitar och samplingsfrekvenser upp till 192 kHz. Precis som hos syskonpluggarna i paketet går det att automatisera så gott som allt. Det finns både MIDI-learn-funktioner och stöd för Logic/Mackie Control.

Även reverbdelen känner vi igen från PSP 84. Den har två typer av reverb, plåt och fjäder, var och en med sin egen karaktär och sitt användningsområde. Det går att använda reverbet endera som en tappning-/retur-variant eller som ett totalreverb på stereobussen.

Det är mycket som talar för att detta är den mest avancerade delaypluggen på den här sidan Merkurius. Till hjälp med att hantera alla dessa funktioner har man en rejäl virtuell LCD-display som är uppdelad i tre delar. Den första delen, Multidisplay, innehåller diverse knappar, nivåmätare, MIDI-information och parametervärden. Mellandelen, Tap Params är en grafisk display där man kan ställa värden för varje enskilt delay (tap). Den tredje delen, Modulation, innehåller allt som har med modulationsbiten att göra. Det finns också ytterligare en variant där displayen visar de olika delaykedjorna längs en tidsaxel. Mycket överskådligt. Dessutom visar hela tiden displayen parametervärdena för den funktion du placerat markören över för tillfället.

Till vänster om den stora displayen finns rattar för in-, utsignal och mix och till höger finns reglagen för reverbfunktionerna och en liten virtuell ”pad” som kan användas för att manuellt knacka in det tempo man vill ha på sitt delay. Självfallet går det också att synka alla effekter till värdprogrammets tempo.

Under displayen finns en mängd reglage för för alla åtta delaydelarna upplagt som en mixer. Det finns även en panikknapp som man kan ta till om man rattat bort sig fullständigt. Vill man istället för att skruva själv utgå från något användbart, så har de käcka människorna på PSP redan rattat fram en hel hoper intressanta fabriksinställningar. Man kan självfallet utgå från dessa och leka vidare. Sina resultat spar man sedan för framtida behov.

Denna effektplugg kan uträtta snudd på mirakel med att göra ett tråkigt spår instressant att lyssna till, men det underlättar förstås om det finns något av intresse från början. Det går ju inte att polera en…

PSP NITRO

Detta är värstingen bland filterpluggar eller den ultimata filterpluggen – beroende på hur man väljer att utrycka sig. Båda uttrycken passar hursomhelst in på PSP Nitro.

I princip består Nitro av fyra Operator-moduler som var och en kan bestå av en effekt – de flesta av dem filterrelaterade. Här hittar vi allehanda filter, alltifrån klassiska analoga 12 dB/oktav syntfilter via filter som haft de legendariska Moogfiltren som förebild över comb-filter och phaser-effekter till nedsamplare/bit-crusher, Saturation-effekter och pan- och stereobreddare. Saturation-effekten har – än en gång – bandkompression/-distorison som förlaga och är samma typ av effekt som vi hittar i flera andra av PSP-effekterna. Flera av filtrerna finns dessutom i både högpass, lågpass och bandpassvarianter.

Till detta har vi också en ytterst komplett modulationsavdelning: LFO med fem olika vågformer, Envelope Follower och en ADSR-variant gör det möjligt att modulera i princip vilken parameter som helst med vadsomhelst. Det finns dessutom, precis som hos de andra pluggarna, både MIDI-learnfunktioner, automatiseringsmöjligheter och allt anant som kan göra livet hur fulländat som helst – eller komplicerat, om man är lagd åt det hållet.

Den mycket informativa virtuella LCD-displayen innehåller ett lättjobbat matrissystem med 11 olika förinställda kopplingar och oändliga möjligheter att skapa egna uppkopplingar av de fyra operatörerna.

De flesta av effekternas olika parametrar kan editeras i displayen i både grafisk och numerisk form – det är bara att välja vilket man föredrar. Men det vore synd att sticka under stol med att detta är en rätt komplicerad plugin-effekt. En klar hjälp får man om man läser igenom handboken på ett fyrtiotal sidor, som liksom bruxarna till de övriga PSP-pluggarna finns i pdf-form och är riktigt bra skriven. Detta är tyvär ofta ett eftersatt kapitel, men PSP ska ha en eloge för de välskrivna handböckerna. En stor pluspoäng delar vi också ut för ett gott jobb vad beträffar de många användbara fabriksinställningarna.

DESSUTOM

När ni ändå är inne på PSPaudioware.com och hämtar demoversioner av alla dessa pluggar (och några till) kan ni ju passa på att ladda ner två gratispluggar. PSP Pianoverb är en plugg som, precis som namnet antyder, försöker efterlikna den effekt man får när man håller nere sustainpedalen på ett piano eller en flygel. Genom att transponera effekten uppåt eller nedåt kan man få fram flera intressanta effekter. Passa också på att kika på PSP VintageMeter, som är en gammal hederlig VU-mätare i pluggform – i mono eller stereo – ytterst användbart. Båda dessa är gratis.

SAMMANFATTNING

Många av våra läsare har säkert redan kikat på PSP VintageWarmer eller någon annan av PSP Audiowares formidabla pluggar. Dagens testpaket består ju i första hand av delaybaserade effekter vilket kanske inte alltid står högst upp på prioritetslistan för studioinköp, men de är ju nog så viktiga…

Är det just delayeffekter ni åstundar då får ni i PSP EffectsPack verkligen ert lystmäte. Här finns allt från mycket lättjobbade och välljudande Lexicon-klonen PSP 42 via den något mer påkostade PSP 84 till delayeffekternas konung, PSP 608. Att man sedan får en ruggig filterplugg på köpet gör ju inte heller så värst ont.

Ljudkvalitén är strålande, med bland annat stöd för samplingfrekvenser upp till 192 kHz, och de intuitiva gränssnitten gör det hela ytterst tilltalande och användarvänligt.

När ni ändå är inne på PSP:s hemsida och hämtar demoversioner av dessa pluggar, slå en kik även på de speciella masteringspluggarna PSP MasterComp och PSP MasterQ. Det är EQ- och kompressorpluggar av allra högsta klass. Rekommenderas varmt!

Presonus Firestation

PresonusFirestation

Presonus Firestation (test i MM nr 3/2003)

av Gunnar E Olsson

Presonus hann alltså först med att presentera ett komplett mLAN-interface för hemstudiomarknaden. Metric Halo Labs Firewire-interface Mobile I/O är visserligen mLAN-förberett och Motu har flera rena Firewireinterface ute på marknaden, men…

mLAN är det firewirebaserade protokoll som Yamaha skapade för flera år sedan. Tanken var att man skall kunna överföra både digitalt ljud, MIDI och en massa annan information över en enda kabel. Protokollet är ett tillägg till den redan etablerade firewirestandarden IEEE1394 – redan mycket populär bland alla videoentusiaster. Man skulle också kunna skapa ett nätverk med flera olika typer av mLAN-utrustade maskiner. Så skulle till exempel en mixer kunna kommunicera med både syntar och annan digital utrustning utan hjälp av en dator.

Apple skapade Firewireprotokollet och har i sitt nya operativ, Mac OSX, även inbyggt stöd för mLAN, så vad vore väl bättre än att koppla in denna Firestation i en hyfsat rask G4?

BRANDSTATIONEN

När jag såg de första uppgifterna om Presonus Firestation på nätet blev jag mycket nyfiken. På papperet (förlåt: skärmen) såg detta ut att vara den moderna hemstudiokillens (eller -tjejens) dröm om det optimala MIDI/ljudinterfacet. Det var Firewirebaserat. Det hanterade 8 analoga in/ut. Det hade en inbyggd 8-kanalers mixer. Det kunde plocka in digitalt ljud både via adat och S/PDIF och det klarade av MIDI – visserligen bar en in/ut, men ändå…

Motsvarar då Presonus Firestation den dröm som jag, och många med mig, närt de senaste åren? Låt mig dröja lite med svaret på den frågan.

Firestation blev – i alla fall inte till en början – inte riktigt den dröm jag hoppast på…

Jag måste nämligen erkänna att jag nog har svurit en aning – nåja i alla fall varit lite uppröd – speciellt under denna tests inledningsskede. Det handlade mycket om mina förutfattade meningar om hur ett firewireinterface ska uppföra sig och – kanske framför allt – hur svårt, eller kanske snarare lätt, jag tycker att det bör vara att koppla in och få igång en dylik maskin. Men vi ska väl börja i rätt ände…

EXTERIÖR

En ganska sober front i borstad aluminium och en tämligen stor skara blå rattar är det första visuella intrycket man får av Firestation. Där finns också en icke föraktlig mängd tryckknappar, men låt oss ta en panorering från vänster i bild.

Först har vi två Neutrik combojack med varsin uppsättnig av två tryckknappar, två koncentriskt placerade rattar och tre olikfärgade lysdioder som visar signalnivån (–32, –16 respektive –3 dBfs). En knapp kopplar in fantommatningen (48 V) och den andra en dämpsats (–20 dB). Därefter kommer ”Direct patch line mixer”-delen bestående av fem uppsättningar av parvis koncentriskt monterade rattar. Detta att montera två rattar innanför varann på samma axel har sina fördelar (främst utrymmesskäl), men det gör det också lite pilligt att använda dem. Jag vill minnas att jag gnällt på detta i en tidigare Presonus-test men de tycks inte vilja lyssna på det örat (eller mig, men det gör å andra sidan ingen annan heller, suck…).

Denna mixerdel är lite speciell och jag ska försök reda ut lite av ”abbrovinscherna”. Det första rattparet hanterar mic/line in 1 & 2 på varsin ratt och nästa par gör motsvarande med line in 3 & 4. Nästa par övergår i stället till att hantera line ingång 5 & 6, där ytterratten regelerar nivån på kanal 5 & 6 som ett stereopar och innerratten bestämmer panoreringen. Nästa rattpar har motsvarande funktioner för line in 7 & 8 – men där kan man i stället reglera signalen på den digitala ingången (S/PDIF) ifall sådan finnes. De sista rattarna i mixerdelen är till för mLAN-returen, det vill säga de kanaler man skickar från datorn och dess inspelningsmjukvara. Här klarar tyvärr Firestation bara av de fyra första av åtta och innerratten styr kanal 1 & 2 och ytterratten kanal 3 & 4 parvis i stereo (panoreringen får skötas från mjukvaran!).

Det som kommer härnäst är Master Control-delen. Den består av ett rattpar – en för hörlursnivå och en för Main Out. Ovanför hörlursjacket sitter fem knappar. Den första kopplar in mixerfunktionen, nästa väljer S/PDIF- och den tredje Adat-ingången. De två sista väljer att skicka Adat eller S/PDIF-signalen till mLAN (och därmed till ljudprogrammet i datorn).

Två sista knappar hanterar val av vilken klocka man ska synka till word clock via BNC-kontakt, mLAN eller Adatsynk.

Hoppas att jag inte fick det att låta alltför krångligt. Det är faktiskt riktigt fiffigt när man väl fattar hur allt fungar (det tar högt ett par-tre dagar).

Baktill på Firestation sitter 8 line in- och 8 utgångar, ett stereopar, Main Out, samt ett par insertjack för inkoppling av kompressor eller liknande till dessa master-utgångar. Alla på balanserade stereojack.

Där finns även en jack för fotpedal, två BNC-kontakter för Word Clock in och ut, två optiska adat-kontakter, två Firewirekontakter samt en niopolig D-sub för den medföjande specialkabeln. Denna mynnar ut i två RCA-honor för S/PDIF in/ut och två DIN-kontakter för MIDI.

Här delar man dock inte – som hos många andra tillverkare – på de optiska kontakterna mellan Adat och S/PDIF. Adat kör optiskt och S/PDIF RCA. Naturligtvis sitter både nätkontakt och strömbrytaren också på baksidan.

En liten kommentar här: det vore önskvärt att förankra alla rattarnas potentiometrar i frontplåten. Nu sitter de direkt på ”moderkortet” och i och med att de sticker ut ganska långt från fronten är det lätt att en stöt mot en ratt också skadar kortet.

FIREWIRE & MLAN

Det är åtskilliga år sedan vi först kunde läsa om Yamahas mLAN-format. Det bygger på Apples (och hela videovärldens) Firewireformat och är nu, som sagt, en integrerad del av IEEE1394-protokollet. Ett typiskt mLAN-system ska kunna hantera 100 ljudkanaler med full ”digital” kvalitet och 16 gånger 16 MIDI-kanaler. För närvarande tuffar apparater med dagens mLAN-chip på med 200 Mbits/sek, men nya chips är på gång med stöd för 400 Mbitsfart (= normal Firewirefart) – detta lagom till att Apple släpper allt fler maskiner med 800 Mbits Firewire. Nuvarande chip hanterar 8 ljudkanaler och samplingsfrekvenser upp till 48 kHz vilket inte heller är så mycket att hurra för, men de nya chips som är på G lovas klara 32 kanaler in/ut och 192 kHz, vilket genast känns lite mer ”up-to-date”.

Apple var mycket positiva till mLAN i början men nu verkar det som om man tycker att Firewire klarar sig bra utan mLAN-protokollet. De facto har mLAN-utvecklingen gått rätt trögt. Flera maskiner – både syntar (Korg Triton) och mixrar (framför allt Yamanhas egna) – har stöd för protokollet, men väldigt få mLAN-utrustade apparater har setts i studior eller ute i butik. Denna tröghet har varit ungefär lika stor på alla sidor om de stora vattnen. Det är klart att ingen vill vara först och ta de stora kostnaderna för att bygga upp ett fungerande system. mLAN är en bra idé, men vi behöver se många fler färdiga maskiner – försedda med mLAN, inte bara förberedda för detta – innan utvecklingen kan ta riktig fart.

Firewire har redan en mycket stor bas av både användare, apparater och mjukvara. En av de största fördelarna har varit att det varit så otroligt lätt att ansluta och konfigurera Firewire-utrustning. Här kan vi verkligen tala om plug-and-play.

Vi stöter dock genast på patrull när vi ska försöka göra samma manöver med Presonus mLAN-försedda Firewire-interface. Det är många drivrutiner, inställningsdokument och annat som ska både installeras och konfigureras innan vi kan börja göra musik. Mycket av den mjukvaran kommer från Yamaha och det känns inte bra att man måste vänta på en annan utvecklare av mjukvaran innan hårdvaran riktigt rullar som den ska.

Presonus ska dock ha en stor eloge för att man ändå tar tjuren vid hornen och vågar vara först med en helt ny teknik!

MÅNGA INSTÄLLNINGAR BLIR DET…

Det är alltså inte bara att koppla in maskinen, installera en drivrutin och köra – som på Motu 828 och (i viss mån även) Digidesign Digi 002.

På den medföljande installationsskivan är det också ganska magert med information. Där finns en mapp med namnet MAC-0009. I den ligger ett pdf-dokument som är identiskt med den tryckta handboken – tyvärr är även den tämligen mager – och en komprimerad fil: MLA-0003.SIT, som i uppackat tillstånd visar sig vara mLAN Installer E. Inga läs mig-dokument som förklarar vad detta är.

Ett rött, löst A4-ark innehåller en del av de saknade anvisningarna: ”Macintosh Installation Guide och WindowsXP Installation Guide”. På baksidan av arket finns en handfast ”getting started” med grafiska figurer och trestegshjälp.

På Presonus hemsida finns mer info i form av inte mindre än fyra ytterligare pdf-dokument att hämta. Men inte ens detta kan räta ut alla frågetecken. Detta har Presonus också säkert fått höra från sina användare. Därför har man lagt upp ytterligare ett dokument: ”Till alla nya FireStation-användare: Läs detta innan ni installerar mjukvaran!”

Efter att har gått den långa vägen – ovanstående nödhjälp fanns nämligen inte när jag började studera denna apparat – får jag med den sista steg-för-steg-installationshjälpen äntligen lite fason på drivrutinerna. Denna hjälp finns på www.presonus.com för både WinXP och Mac OS 9 – stöd för Mac OSX 10.3 finns dock inte ännu, trots att detta påstås på kartongen. 10.3 har för övrigt inte släppts ännu. Apple har i skrivande stund nått 10.2.3!

Efter att försökt köra Firestation med i tur och ordning de tre sequencerprogram jag har till mitt förfogande – alla med ungefär samma resultat (många krascher blir det) – har jag till sist inte särskilt långt till tårarna (eller är det svordomar?).

Jag försöker först förgäves nå supportpersonal hos distributören (mitt under jul-/nyårshelgen – så dumt!). Sedan skickar jag iväg ett nödrop i form av ett mail till Presonus egen Firestation-support. Döm om min förvåning när jag redan efter en timme får ett svar från U.S.A. med några råd och tips för felsökningen. Jag följer råden och hittar genast en felkälla som jag kan rapportera tillbaks till supporten. Därefter ringer telefonen och i andra änden av tråden sitter min egen Firestation-supportkille och guidar mig genom hela konfigureringen, steg för steg. Så ska det gå till!

Den mjukvara det handlar om är dels ett inställningsdokument (Control Panel) som placeras i Macens systemmapp, en mLAN Patchbay, en mLAN ASIO-drivrutin och slutligen en OMS-drivrutin. Alla ska både placeras och konfigureras korrekt. Det visar sig också att det är viktigt att göra alla inställningar i rätt ordning och sedan också trycka på rätt knappar så alla inställningar sparas.

I Yamahas mLAN Patchbay ska Till-radens åtta destinationer dras och placeras i linje med Från-radens källor: 8 rader med Presonuskällor till åtta rader med Yamahakanaler och vice versa (se bild 4). I min patchbay fanns tyvärr inte bara 16 kanaler som skulle kopplas in utan i stället ett hundratal. Något var riktigt galet!

Felet låg hos Control-panelen (se bild 1 & 2). Där kan man nämligen ansluta 8 olika mLAN-apparater via 8 flikar på receive-sidan – flikar som jag trodde symboliserade 8 olika ljudkanaler. Inte underligt att mjukvaran fick spader!

I mLAN Patchbay görs även inställningar för MIDI och Word Clock. När någon ändring gjorts måste man trycka på Set och därefter på Apply för att inställningarna ska sparas. När man fixat Patchbay och Controlpanel kommer mLAN ASIO (se bild 3) på tur. Först får man öppna sin sequencer – i mitt fall valde jag Digital Performer – därefter öppna ASIO-drivisen inifrån programmet, göra inställningarna, stänga ASIO:n, avsluta programmet för att inställningarna ska träda i kraft, öppna programmet igen och sedan hoppas att inställningarna lyckats.

Vad MIDI beträffar så placerar man den nya mLAN drivern i OMS-mappen i systemet, öppnar OMS setup och skapar en ny studio setup med utgångspunkt från den lite magrare MIDI-konfiguration Firestation kan hantera – det vill säga: en MIDI in och en ut.

Om man sedan vill labba med buffer-inställningar för att få så låg latency som möjligt så finns det även där flera ställen att skruva på. I mLAN Control Panel kan man ställa in såväl antal buffers som buffer length på både Send- och Recieve-sidan och i mLAN ASIO-dokumentet ställer man in ”Preferred Buffer Size”. Även här gäller Set/Apply/öppna/ställ in/stäng/öppna-metodiken.

Jag har pillat med en och annan buffer size och testat en och annan hårdvara under mina tolv år som testare i MM, men jag hade ALDRIG fått rätsida på detta utan hjälp av Dustin på Presonus Firestationsupport. Tack för det, Televerket!

Dustin lovar att man jobbar frenetiskt på att få till en bra användarhandledning för att underlätta alla dessa inställningar av mjukvaran och förhoppningsvis finns en ny förbättrad handbok ute redan när detta läses. Som kuriosa nämnde han att Mac-konfigureringen ändå var ganska enkel. Den mesta supporten fick man ge på WindowsXP-sidan. Där var det riktigt snårigt!

HANTERING

Med alla inställningar gjorda och firewirekabeln inkopplad är det bara att börja göra musik igen. Om man vill kan man även justera nivåerna på de analoga signalerna till de åtta AD-konvertrarna, så att noll-nivån stämmer med övriga nivåer i studion. Detta görs med hjälp av åtta trimpotar som man kommer åt genom små hål i toppen av lådan. Ett råd bara: gör detta innan ni monterar den i rackskåpet!

Genom att jobba lite på att justera alla buffer-nivåer går det att få till en mycket blygsam latency – och det finns ju möjligheter till lyssning helt utan fördröjning genom brandstationens mixerdel. Tack vare denna går det också att till exempel spela in sång där vokalisten får datorns mjukvarureverb i lurarna trots att sången spelas in torr. Fiffigt! Och fiffigare blir det. En begränsning på lyssningen via reglagen för mLAN retur är att man bara kan lyssna på kanal 1-4 den vägen. Detta kan man fixa genom att patcha utgång 5-8 tillbaks till mixern via ingång 5-8. Då har man genast lyssning på alla åtta kanalerna via hörluren. Utmärkt för den lilla studion!

Ett annat tips är att alltid spela in med 24 bitars upplösning. Firestation spelar ändå in allt i detta format, så enligt Presonus tjänar man både ljudkvalitet och får mindre latency! Det märker man om man kör en CD-spelare in i Firestation via både S/PDIF och analog ingång. Den signal som kommer analogt spelas in direkt i 24 bitar och den digitala konverteras från 16 till 24 bitar. Där får man en viss fördröjning vilket visar sig som ett fasfel där den digitala signalen ligger i motfas mot den analoga. Nu är detta ingen riktigt normal inspelningssituation, men jag drar ändå slutsatsen att det är lika gott att undvika 16 bitars inspelning.

MIDI-biten hos Firestation – en in och en ut – är väl kanske lite mager. Man kan ansluta ett MIDI-keyboard och en synt eller sampler. Behöver man mer, får man endera använda mjukvarusyntar – där finns en del att välja på har det meddelats mig – eller ansluta ytterligare ett MIDI-interface. mLAN som protokoll har ju stöd för en massa MIDI-kanaler så detta enda MIDI-par får väl anses mest vara tänkt för just mjukvarumaskiner, MIDI Time Code, MIDI Machine Code och andra synkvarianter.

Ett annat fenomen som jag stötte på var att mLAN verkar konkurrera om firewireanslutningarna i Macen. Firewireutrustade apparater anslutna till det andra firewirekontakten på datorn vägrade visa sig innan jag stängt av Firestation. Återstod då den inbyggda extraporten i Firestation. Den fungerar å andra sidan bara om Firestation är påslagen. Nåja…

”Otherwise OK”, för att citera Basil Fawlty.

LJUD

En inbyggd begränsning i systemet – som det ser ut nu – är att mLAN-chipsen inte tillåter högre samplingsfrekvens än 48 kHz. Detta kan upplevas som lite olyckligt när allt fler audiointerface kan hantera upp till 192 kHz och 96 kHz blivit något av en industristandard.

Nu är detta inte något större problem i praktiken. Firestation har bra omvandlare, alldeles utmärkta miksteg och med det 12AX7-rör som Firestation erbjuder, i signalvägen, kan man få en riktigt trevlig rörvärme på sina inspelningar. Jag upplever det som viktigare att kunna använda 24 bitar än 96 eller 192 kHz som samplingsfrekvens. Men å andra sidan hade bådadera varit extra trevligt. Med en smula noggranhet har man ju tidigare lyckats få alldeles utsökt ljud med 16/44,1 som standard – jag har till och med hört talas om folk som gjort riktigt bra inspelningar med den gamla analoga kassettportan!

Lyssningen i hörlursutgången fungerar utmärkt – där finns rejält flås – och rörfärgningen fungerar också riktigt bra, bara man tänker på att den adderar en del brus vid mer extrema inställningar. Som alltid, lagom är bäst!

Det finns även ett stand-alone-läge på brandstationen. Exempelvis kan man koppla den till ett annat interface och låta den kommunicera via Adat-porten. Eller man kan ansluta just en Adat-maskin och använda Firestation som linemixer och/eller A-D/D-A-omvandlare.

Det går också att koppla samman flera Firestation om man behöver fler än 8 kanaler in/ut. Upp till 5 Firestation kan länkas samman via Firewire.

YTTERLIGARE KOMMENTARER

Jag hade ingen möjlighet att få ut datorns inbyggda metronome-click via monitorlyssningen. Om man behöver ett klick att spela efter, får man endera använda en mjukvarusynt för detta eller spela in ett klick på ett audiospår.

På Presonus hemsida kommer nya drivrutiner att läggas upp. De tre drivisarna som finns där nu lades upp 21/10 förra året. De har nått version 1.0.4b6 respektiv b7 när detta skrives. Och dessa betor känns lite vingliga! Dessutom är, som sagt, konfigureringen inte särskilt väl dokumenterad. Ny mjukvara är dock utlovad – tyvärr hann den inte fram i tid för denna test.

Vad beträffar OMS, som är nödvändig för att få MIDI på Mac-versionen att fungera, hänvisar man till Opcodes hemsida. Denna är tyvärr från och till nedplockad av Gibson (nya ägaren). Skulle så vara fallet kanske en Google-sökning kan ge andra utvägar. Det hade dock varit lättare om man skickat med OMS 2.3.8, som är den sista versionen av denna mjukvara.

Presonus säger också på sin kartong att Firestation spelar in via ett high-speed FireWire-gränssnitt. Nåja, FireWire är ju i och för sig ganska raskt – 400 Mbit/s – men mLAN jobbar i denna version ”bara” med halva den hastigheten, det vill säga 200 Mbit/s vilket inte precis gör det till någon high-speed variant på FireWire! Nu räcker farten till ändå, men jag är lite allergisk mot dessa (onödiga) överdrifter från marknadsförare. Luthman har också på sin senaste katalogs baksida en presentation av FireStation där man hävdar att apparaten även hanterar AES/EBU. Detta stämmer inte! SP/DIF får vi vara nöjda med.

SAMMANFATTNING

Det är med något blandade känslor jag försöker sammanfatta mina intryck av Presonus Firestation. Yamahas drivrutiner känns varken riktigt färdiga eller speciellt användarvänliga vad beträffar konfigurering och annan hantering.

Presonus bör dock ha någon sorts tapperhetsmedalj för att man haft modet att vara först på mLAN-banan med ett tämligen komplett MIDI-/ljudinterface. När all mjukvara är på plats och alla inställningar gjorda är Firestation en mycket trevlig musikmaskin. Den har många bra lösningar och är välljudande både vad omvandlare och försteg beträffar.

Den något råddiga konfigureringen kanske skrämmer den mer ovane datorhanteraren – man törs nästan inte tänka på de svårigheter man kan stöta på innan man får ett komplett mLAN-nätverk att fungera klanderfritt.

Men det mesta som känns motigt vad Firestation beträffar, går att åtgärda med tämligen enkla medel. En ny och lite mer praktiskt upplagd handbok är ett önskemål. Nya stabila drivrutiner för både MacOS 9, MacOS X och Windows XP bör inte heller vara alltför avlägsna. Med dessa önskemål uppfyllda kan Firestation bli ett mycket bra MIDI-/ljudinterface.

Utöver Presonus egen hemsida så har även http://diystompboxes.com/articles/firestation.html en hel del bra tips om hur man konfigurerar Firestation!

PRESSTOPP!

Presonus meddelar att nya drivrutiner är mycket nära förestående. I och med att Apple släpper MacOS X 10.2.4 kommer drivrutinerna för Firestation att ingå i systemet. Dessa drivrutiner kommer att vara självkonfigurerande och användaren behöver inte göra några inställningar för att kunna köra sitt mLAN-interface. Detsamma gäller för WinXP. En installering av drivrutinerna kommer också att finnas för tidigare versioner av MacOS X.

Vi återkommer så snart vi hunnit testa den nya mjukvaran.

Motu Digital Performer 6

MotuDP6

Motu Digital Performer 6 (test i MM nr 1/2009)

av Gunnar E Olsson

Senast vi testade Digital Performer var i nummer 10-06. Då handlade det om version 5. Drygt två år senare är det nu dags för ytterligare en rejäl ansiktslyftning på denna veteran bland musikskaparprogram för Mac.

För den helt oinvigde föreslår vi en titt i något av våra äldre tester av Digital Performer. En sökning på www.musikermagasinet.com bör ge flera träffar. Kort kan vi bara nämna att DP fortfarande är Macplattformen trogen (ingen PC- eller Linuxversion) och att programmet hanterar ett obegränsat antal MIDI- och ljudspår – i viss mån beroende på hårdvaran. Det går förstås att använda det inbyggda ljudkortet i Macen, men också att kombinera det med andra kort. DP erbjuder även obegränsade ångra-nivåer, surroundmixning, sampleexakt MIDI- och ljudredigering, stöd för Audio Units-pluggar med mera.

Bland årets nyheter hittar vi ett rejält omarbetat grafiskt användargränssnitt. Mycket i det gamla kändes väldigt intuitivt och lättarbetat, men en efterlängtad detalj är att man nu kan förstora och förminska spåren i Track-fönstret både vertikalt och horisontellt. Den vertikala biten saknades av någon outgrundlig anledning i tidigare versioner, vilket gjorde att fönstren ibland var en aning svårlästa. Detta är alltså numera ett minne blott.

Motu har också släppt lite på sin ”egen” design och bland annat anammat Mac OS X:s ”trafikljusknappar” för att öppna och stänga fönster med mera. Tillsammans med Consolidate Window-funktionen – som innebär att man kan skapa ett eget fönster som innehåller precis de delar av programmet man behöver – gör detta att DP6 blir väldigt överskådligt. En nackdel är kanske att man behöver en rätt stor skärm för att programmet ska komma till sin fulla rätt.

INSTALLATION

Man kommer snabbt igång med DP6. Programpaketet innehåller en installations-CD, två skivor med extra bonusfiler och två handböcker: en Getting Started-del på 132 sidor och en fylligare User Guide på 1072 sidor. Så ska det se ut. Inte för att man känner sig handikappad utan den stora handboken, men det är väldigt bra att den finns när man väl behöver den. Det är en lättnad att slippa behöva bläddra i ett gigantiskt PDF-dokument på samma skärm där man försöker åstadkomma en musiksnutt med fyrtiotre ljudspår.

Installationen är mycket smärtfri. Det enda som krävs är ett serienummer – inga krångliga auktoriseringsförfaranden, ingen USB-dongel – och att installations-CD:n får ligga kvar i maskinen tills installationen och registreringen är färdig. Man kan till och med göra en säkerhetskopia av skivan och använda den för installationen. Tack för denna tillit, Motu!

När man drar igång DP första gången går programmet igenom alla installerade pluggar för att kolla att de inte riskerar att krascha programmet. De som av någon anledning inte klarar testet läggs åt sidan för att inte ställa till förtret i fortsättningen. Alla dessa pluggar visas i en lista där man sedan själv kan bestämma om man – tvärtemot Motus rekommendationer – ändå vill ladda in någon tveksam plugg.

För den som inte gillar att leva fullt så farligt kan vi rekommendera ett hjälpprogram från Audiofile Engineering, Audio Unit Manager, där man kan lägga upp listor över de AU-pluggar som ska laddas in i olika program. Detta kom väl till pass denna gång eftersom jag till att börja med hade några mystiska krascher vid uppstarten av DP6. Efter att ha stängt av några äldre pluggar fungerade DP som ett schweizerur igen.

NYHETER

Förutom det uppfräschade användargränssnittet har DP6 fått bättre färgkodningsfunktioner, möjligheter att skapa ett valfritt antal flikar i många fönster, en ny ”comping”-funktion (se nedan) samt två nya pluggar, Masterworks Leveler och Proverb, som beskrivs mer i detalj längre fram i texten. Dessutom har man förbättrat integreringsmöjligheterna med videoredigeringsprogrammet Final Cut Pro och även utvecklat andra funktioner som gör DP till ett av de allra bästa ljudverktygen i film- och videoredigeringssammanhang.

DP6 har också fått bättre stöd för fler olika ljudformat och ett avancerat stöd för både mjukvaruinstrument och andra pluggar. Bland annat kan programmet hantera pluggar med sidechain-funktioner, till exempel kompressorer med externa triggningsfunktioner. En för-renderingsfunktion gör att DP nu kan hantera fler mjukvaruinstrument och att dessa inte behöver ”frysas” innan man gör en bounce-mixning till hårddisk. Man kan förresten även bränna en CD direkt vid en sådan nedmixning. Inte illa!

COMPING

Den nya comping-funktionen (se bild) består av en rad olika verktyg som underlättar när man till exempel vill sammanställa ett sångspår av en mängd olika tagningar. Man har redan tidigare kunnat göra flera olika tagningar (takes) på samma spår, men nu kan man plocka fram alla dessa och lägga dem på olika spår, plocka ut de bästa bitarna ur varje tagning och sedan sammanställa dessa till ”det optimala spåret”. Man kan sedan lägga övertoningar på varje skarv i det slutgiltiga spåret, för att på så sätt ytterligare bättra på illusionen av den perfekta tagningen.

Detta är en mycket efterlängtad funktion, som visserligen funnits tidigare i andra program men som i DP:s variant känns ypperligt lättjobbad!

NYA PLUGGGAR

De två nya pluggarna Masterworks Leveler och ProVerb (se nästa sida) är värda ett särskilt omnämnande. Den förstnämnda har den klassiska hårdvaran Teletronix LA-2A som förebild och ProVerb är ett så kallat convolution-reverb av mycket god klass.

Masterworks Leveler har fyra olika lägen: Fast Modern, Slow Modern, Fast Vintage och Slow Vintage. Den har reglage för Gain Reduction, Makeup Gain och Respons. Man kan välja att köra den som kompressor eller som limiter, och den har en rejäl VU-mätare som kan visa nivån in eller ut, alternativt mängden gain reduction. Självfallet finns även en bypassfunktion.

Masterworks Leveler har ett brett användningsområde. De båda Vintage-lägena speglar karaktären hos en klassisk optopkopplad kompressor tämligen väl; där finns en hel del av den feta, ”goa” värmen. Modern-lägena har ett mer öppet och transparent ljud – mindre färg och samtidigt kanske lättare att använda. Båda dessa grundkaraktärer är i sig karaktäristiska för olika tillverkningår, enligt Motu. Som användare är jag tacksam för att man valt att inkludera alla fyra varianterna.

ProVerb hör till den nya generationen reverb, convolution-reverb, som bygger på samplingar av verkliga akustiska miljöer. Med ProVerb följer en rad färdiga preset. Här hittar vi allt från stora katedraler och konserthallar till små intima rum och krypin och det låter riktigt, riktigt bra! En anledning till detta är att man kan anpassa klangen i reverbet på en mängd olika vis. Det finns reglage för olika filterfunktioner (4-bands parametrisk EQ), pre-delay, damping och naturligtvis de vanliga reglagen för panorering/stereobredd, in- och utnivå samt mixnivå mellan torrt och påverkat ljud.

Den fräckaste funktionen är dock det som Motu kallar Dynamic Mix. Det är en kompressordel med en sorts ducking-funktion. Med den kan man låta ljudet vara tämligen torrt i partier där det händer mycket på ljudspåret, för att sedan släppa fram reverbet när mixen glesnar. Det gör det betydligt lättare att hantera en riktigt tät mix utan att ljudbilden blir för stökig. Mycket bra tänkt, och ett fint tillskott till DP6-paketet.

PRESTANDA

Vad gäller prestanda har Motu förbättrat delar av ljudmotorn. Hanteringen av mjukvaruinstrument fungerar nu också betydligt smidigare tack vare att instrumenten för-renderas innan låten där de ska användas börjar spela. Det innebär att DP6 kan hantera fler samtidiga instrument än både tidigare DP-versioner och, enligt Motu själva, många av konkurrenterna.

Jag tycker också att man märker större skillnad mellan att köra DP6 på en Intel-Mac och en äldre G5 jämfört med tidigare. Starten av programmet går nu hypersnabbt i en Intelmaskin. På 40 sekunder har ett projekt med ett tjugotal spår och ett trettiotal pluggar laddats på min MacBook Pro. På den raskaste G5-maskinen tar detta ett par minuter. DP6 verkar inte heller göra någon större skillnad på om jag använder Macens inbyggda ljudkort eller ett firewirebaserat kort. På lägsta buffertinställningen (64) hostar den till med ovanstående projekt då och då, men redan vid 128 jobbbar den sig igenom låten utan att blinka till en enda gång. CPU-mätaren pendlar mellan 30 och 40 procent och playback-mätaren ger överhuvudtaget knappt något utslag.

Bortsett från den äldre plugg som bråkade vid uppstart de första gångerna känns DP6 också mycket trygg och stabil. Inga krasher noterades efter att jag valt bort den bråkande pluggen.

SAMMANFATTNING

Digital Performer har länge varit mitt förstahandsval bland musikprogram när GarageBand inte räcker till. Det är lätt att komma igång med, oerhört lättjobbat, lätt att konfigurera efter ens egna preferenser, det har utmärkta (och stabila) exportfunktioner et cetera. Den största anledningen är kanske ändå det faktum att det mesta man kan göra i Digital Performer känns analogt – trots namnet. Det väcker alltid minnet av en funktion i den analoga värld jag vuxit upp med. Det känns bara rätt och självklart. Det ofta missbrukade ordet intuitivt dyker upp som en given beskrivning av DP, och denna egenskap förstärks med nya DP6.

De nya pluggarna i DP6 blev genast mina favoriter, och då speciellt ProVerb. Jag är också mycket nöjd med den nya comping-funktionen. Eftersom jag ofta gör många tagningar av varje pålägg och har svårt att bestämma mig för vilket som fungerar bäst, kommer den som en skänk från ovan.

DP har alltså blivit både snabbare att jobba med, kraftfullare, snyggare och mer välutrustat. Vad mer kan man önska sig? Ja, det skulle förstås vara den där knappen för inspiration som jag förutspådde redan inför DP5. Den har inte dykt upp ännu, men i DP7 är jag så gott som säker på att den kommer.

Motu Digital Performer 4.5

MotuDP4.5

Motu Digital Performer 4.5 (test i MM nr 4/2005)

av Gunnar E Olsson

Med version 4.5 av Digital Performer bör Mark of the Unicorn ha en rejäl chans att göra sig gällande på europamarknaden. Deras hårdvara har ju sedan länge hittat många köpare både bland Mac- och PC-användare. Är det nu äntligen dags för mjukvaran att få sin rättmätiga plats i var mans Mac?

DP 4.5 innehåller en mängd nya funktioner både vad gäller gränssnitt och annat mer matnyttigt. Några av de tyngre nyheterna är Beat Detection Engine, latency-kompensation, MasterWorks EQ, utökat Pro Tools-stöd och Consolidated Window, där man töjt ytterligare på det redan tidigare lättarbetade användargränssnittet.

Digital Performer är ett av de mer anrika sequencerprogrammen på Macsidan. Det har aldrig heller funnits för någon annan plattform, även om Motus välrenommerade MIDI- och audiointerface funnit lyckliga användare i alla led. Vad gäller olika funktioner och extratillbehör får man kanske inte lika mycket serverat på fatet som när man köper till exempel Logic Pro, men DP har mycket annat som talar till dess fördel, bland annat ett mycket intuitivt och lättarbetat gränssnitt – något man kanske inte alltid är så bortskämd med. För övrigt finns allt man kan behöva i DP-paketet. Programmet har en transportdel där man även kommer åt en hel del andra funktioner, det finns en välutbyggd mixerdel (för både MIDI och audio), ett Track Window (motsvarar Arrange-fönstret hos vissa konkurrenter) där det mesta i inspelningsväg kan styras ifrån, det finns en notskriftsdel och olika Editor-fönster för alla former av redigering: Sequence-, MIDI- , Soundbites (audio), Event List, trumspår etc.

Många av fönstren har minimenyer för ytterligare val och funktioner. Deras utseende överensstämmer kanske inte till punkt och pricka med vanliga Mac OS X-fönster – Motu har hoppat över Apples trafikljusknappar och designat efter eget huvud i stället – men dessa olikheter är något man ganska snart vänjer sig vid. Man har också i vissa fönster lagt till några funktioner, som man inte hittar i andra, men inte heller detta är något större problem. Till exempel har både Mixer- och Sequence Editor-fönstren en liten tabell i vänsterkanten, där man kan välja vilka spår som ska visas i det stora fönstret. Självfallet kan man även välja att gömma denna tabelldel.

HISTORIK

Digital Performer har utvecklats ur Performer, som var ett av de första sequencerprogrammen för Macintoshdatorn. Till skillnad från flera av de andra inspelningsprogrammen från USA har Motu aldrig flörtat med den stora skara PC-användare som finns bland musiker – i alla fall inte med sin mjukvara. I sitt hemland har DP länge rönt stora framgångar både vad gäller försäljning och vad beträffar name-dropping-faktorn: många kända musiker har använt DP till sina olika musikprojekt – det må vara inspelning av allt från popplattor till riktigt seriösa filmmusikprojekt.

I Europa – och Sverige – har det varit betydligt svårare att övertyga den av tradition mycket stora skara Logic- och Cubaseanvändare, som ofta kört sina program ända sedan Ataritiden.

Musikermagasinet har med jämna mellanrum kikat på de olika versioner av DP som nått vår kust. Vi kan rekommendera en titt i MM 9-00, MM 12-01 och MM 8-03 i ert eller vårt arkiv.

Motu har ofta hittat egna lösningar och funktioner som ibland varit geniala och andra gånger kanske mer utslag för den inte-uppfunnit-här-mentalitet som ibland präglar mjukarvaruföretag på musiksidan.

Bland de mer lyckade lösningarna kan vi nog placera både MAS, eller Motu Audio System, som är den ljudmotor som driver DP framåt och MIDI Time Stamping som möjliggör extremt tajt MIDI-hantering om man använder MOTU:s MIDI-interface.

Till deras försvar får man säga att de på sistone öppnat upp rejält mot omvärlden och anammat mycken teknologi från utsidan. Sedan tidigare finns både ReWire-, OMF-, Audio Units-stöd och den praktiska freeze-funktionen som spar på CPU-kraften. I version 4.5 tillkommer ytterligare funktioner som möjligheten att hantera Apple-loopar, mp3- och REX-filer med mera.

KOMMA IGÅNG

En av de mest positiva egenskaperna hos DP är enkelheten när det gäller att komma igång med programmet. I DP-boxen hittar vi två CD-skivor och två handböcker. Den första av CD-skivorna innehåller programinstallationen och denna är så enkel som bara en Mac-installation kan vara. Motu bör få ett rejält plus för sitt enkla kopieringsskydd – i dessa tider av evinnerliga auktoriseringskoder och hårdvarulås är det enormt befriande att se att ett mjuvaruföretag vågar lita på användaren och ser till vad som är enklast för honom/henne.

När man installerat programmet skriver man in sitt namn och en kod, som i princip är ett enkelt serienummer och sedan behöver man aldrig mer ägna detta en tanke. Denna kod tillsammans med handböckerna är det kopieringsskydd som Motu använder. Handböckerna finns endast i hårvaruform – alltså inte som pdf-dokument – något som kan vara en liten smula besvärligt om man ofta är på resande fot. Inte för att man behöver handböckerna till allt man vill företa sig. Programmet är tvärtom ett av de mer intuitiva bland sequencerprogrammen. Däremot bör Motu få ännu en guldstjärna för de välskrivna och mycket pedagogiskt upplagda handböckerna – speciellt Getting Started-delen, som på sina 100-talet sidor kan få vem som helst att på nolltid komma igång med att skapa musik i sin dator. Maken till välskriven handbok – och då har vi inte sagt något om de utmärkta illustrationerna – har jag faktiskt inte stött på på mången god dag.

I mjukvarupaketet ingår även ett gäng plugin-effekter av blandad kvalitet – alla i MAS-utförande – och ett drygt dussintal MIDI-effekter.

På CD nummer 1 finns även de drivrutiner man kan behöva om man har någon av Motus många olika interface samt ett par demoprojekt. CD nummer 2 är fullmatad med användbara loopar från olika företag.

Vad beträffar hårdvara så kan man använda den inbyggda ljuddelen i Macen, men vi rekommenderar defintivt att skaffa ett externt kort om inte ett sådant redan finns. Motu rekommenderar självfallet sina egna audiointerface. Man har ju en gedigen samling på programmet, både firewireinterface och PCI-baserade – där får man ju även fördelen av en DSP-baserad monitormixer – men det går naturligtvis att köra vad som helst i ljudkortsväg, så länge det finns Mac OS X-kompatibla drivrutiner till det. DP stödjer användandet av flera olika audiointerface på samma gång under OS X. Då kan man även blanda interface från olika tillverkare. Det har inte ens Apples egna Logic Pro lyckats med ännu.

NYHETER I DP 4.5

Uppriktigt sagt förstår jag inte riktigt varför Motu valt att döpa denna version till 4.5. Vilket annat mjukvaruföretag som helst hade huggit till med en ren 5:a eller högre. Nu heter den i alla fall 4.5 och under testen har vi dessutom fått både version 4.51 och 4.52 att leka med.

Bland de tyngre nyheterna i 4.5 finns ett knippe funktioner som Motu samlat under begreppet Beat Detection Engine – något som vi ska kika lite närmare på om en stund. Där finns också latency-kompensation för alla pluggar, såväl MAS, Audio Unit, TDM och RTAS (gäller även mjukvaruinstrument). Även om man jobbar med hårdvara som TC Electronic PowerCore eller Universal Audio UAD-1, fungerar denna latency-kompensation – helt automatiskt.

Bland de andra nyheterna hittar vi en alldeles förträfflig filterplugg, MasterWorks EQ, som inspirerats av klassiska engelska mixerbord. Vi kan väl redan här avslöja att den låter bra.

Något annat som ska få det att låta bra är den nya funktionen Smooth Audio Edits, som innebär att programmet kan göra automatiska crossfades mellan ljudklipp eller fylla de luckor som kan uppstå mellan klipp med ”room tone” eller atmosfärljud, som kan letas upp manuellt eller automatiskt. Mycket användbart för till exempel filmdialog!

Något annat som kan hanteras helt automatiskt är importen av Apple Loops. Dessa kan dras och släppas till ljudspår i DP och därvid anpassas automatiskt till låtens tempo etc.

DP 4.5 kan också automatiskt kompensera den miss i synken som uppkommer då man kör DV-film tillsammans med DP. Nu kan DP låsa upp QuickTime-filmer exakt på rutan.

DP:s Bounce to Disk and Export Audio-funktion kan nu exportera till en mängd olika mp3-varianter utöver alla de vanliga ljudformaten.

DP:s mixerdel, som redan tidigare hade många bra funktioner har förbättrats ytterligare. Där finns nu stöd för 99 monospår, lika många stereospår och stereobussar. Bussarna kan nu även konfigureras fritt i det format som behövs: mono, stereo eller fritt antal kanaler för surroundmixning. Flerkanalssignaler kan summeras till en mono-tappning och varje tappning kan ligga före eller efter regel. Flexibelt!

Varje kanal i DP-mixern kan nu ha upp till 20 tappningar – om man nu mot förmodan skulle behöva detta.

DP har i och för sig fungerat alldeles förträffligt även mot Digidesigns hårdvara, men nu har Motu utlovat förbättringar även på Pro Tools-området. Bland annat ska man kunna automatisera parametrar hos alla pluggar, såväl TDM, HTDM som RTAS. Latency-kompensationen för alla pluggar ska, som vi nämnde tidigare, fungera automatiskt. RTAS- och AudioSuite-pluggar ska nu kunna användas samtidigt som TDM- och HTDM-pluggar. Alla pluggar som kan köras i Pro Tools ska nu kunna användas i DP, på samma hårdvara. Det ska också finnas stöd för TDM-instrument med bland annat freeze-/unfreeze-funktioner.

DP har nu även stöd för DirectMIDI för de instrument eller pluggar som tar emot MIDI-data. Tyvärr hade vi under testens gång inte tillfälle att pröva allt detta.

CONSOLIDATED WINDOW

Detta är en smått genialisk lösning på problemet med alla fönster som dyker upp och belamrar ens skrivbord. Om man vill kunna se både track-fönstret, mixern och några redigeringsfönster samtidigt så blir det trångt, om inte… Det är här Consolidated Window kommer in. I detta fönster kan man samordna de fönster man behöver ha uppe. Endera kan man ha ett stort fönster där till exempel Track-fönstret visas; då kan man växla mellan detta och andra fönster genom att klicka på ett flikssystem som hanterar en mängd fönster – ett system som känns igen både från till exempel Adobe Photo Shop och flera av de vanligaste webbläsarna. Om detta inte räcker till så har DP fler funktioner i sitt Consolidated Window. Man kan nämligen låta några av fönstren dela på utrymmet som finns. Man kan till exempel låta Track- och Sequence Editor-fönstren – som ju fungerar bäst i liggande formatet – dela på merparten av Consolidated-fönstret och sedan rada upp några av småfönstren, som fungerar bättre i stående format, på båda sidor om de båda stora fönstren (se bild 2). Man kan med andra ord konfigurera detta fönster helt och hållet efter ens egna behov. Det finns dessutom en uppsättning färdiga varianter för mixning, redigering etc, att välja mellan.

Tyvärr fungerar Consolidated Window lite vingligt i kombination med olika funktioner där man behöver gömma fönster för att komma åt saker på skrivbordet: till exempel ”Göm övriga”-kommandot i Finder och de nya Exposé-funktionerna i Mac OS X 10.3. Detta kan man definitivt leva med. I övrigt är Consolidated Window nämligen en alldeles förträfflig funktion.

BEAT DETECTION ENGINE

En annan riktigt efterlängtad funktion döljer sig under beteckningen Beat Detection Engine, och det är inte en ångmaskin. Det kan mer liknas vid en funktion som finns i Pro Tools och där går under namnet Beat Detective. Det handlar om att kunna hitta transienter, som ofta kommer på taktslag (beats) i musiken. Denna analys av Apple Loops, REX-filer, ACID WAV-filer eller annat ljudmaterial som man importerat eller spelat in i DP kan man låta äga rum helt automatiskt – i bakgrunden – eller manuellt. När analysen gjorts får man tunna linjer som markeringar i ljudfilerna där DP anser att taktslagen ligger. Det går självfallet att ställa in hur känslig denna analys ska vara för att man ska hitta ett optimalt antal takslag. Det går även att ta bort eller lägga till taktslag manuellt. När väl analysen ägt rum går det att hantera de nya ljudfilerna på en mängd olika sätt som tidigare varit mycket tidsödande.

Man kan använda timestretch-funktionen för att anpassa en ny fil till det tempo låten har, även om den ursprungligen har ett helt annat tempo. Det går också att kvantisera ljudfiler så de sitter supertajt i låten. Detta gäller både korta loopar och längre ljudfiler.

Man kan även applicera färdiga grooves på de nya ljudfilerna eller tvärtom: skapa grooves från nya ljudfiler.

Även vid redigering av nya ljudfiler kan man ta hjälp av DP:s nya Beat Detection Engine. Snap edits to beats och Split audio on the beats är nya funktioner som hjälper till med att få tajta ljudklipp.

För att testa några av dessa nya funktioner plockade jag fram ett gammalt trumspår som jag vid ett tidigare tillfälle hade tvingats klippa upp i en otrolig massa delar för att kunna anpassa till ett nytt komp i ett något annorlunda tempo. Det jag satt i åtskilliga timmar och fixade med kunde nu DP åstadkomma på några minuter, efter några klickningar och med bara några efterjusteringar för att städa upp ett par detaljer. Mycket imponerande – detta hade jag verkligen behövt för ett år sedan!

NYHETER I VERSION 4.51

Denna uppdatering adderade ytterligare några nya funktioner till DP… och kanske någon bugg.

DP 4.5.1 jobbar betydligt resurssnålare än tidigare versioner. En viktig anledning till detta är Dynamic CPU Management som innebär att alla Motus egna audiopluggar (MAS-pluggar) stänger av om de inte känner av någon audiosignal. Många spår i ett typisk inspelningsprojekt kan ju innehålla långa stunder av tystnad – om det inte handlar om den tyngsta dödsmetall-musiken förstås, då faller hela det följande resonemanget. Under dessa stunder av overksamhet har tidigare audiopluggarna ändå krävt sin kraft från CPU:?n, helt i onödan. Nu stänger MAS-pluggarna av när de inte används och arbetar enbart när det finns en audiosignal att jobba med. Mycket smart! Beroende på antalet pluggar i projektet kan detta spara en del CPU-resurser. Denna funktion ska även fungera när man använder AU-puggar och MAS-pluggar från tredjepartstillverkare – beroende på om man valt att implementera det i sina pluggar. De flesta mjukvaruinstrument jobbar redan på detta vis eftersom de inte tar av CPU-resurserna om de inte genererar något ljud.

I version 4.51 fick vi också flera förbättrade bounce-fuktioner. Bland annat gick det nu att spara alla inställningar när man bouncar – eller mixar ner – färdigt material till hårddisken. En mängd olika funktioner gick nu också betydligt snabbare än i tidigare versioner. Detta gäller bland annat Beat- och tempoanalysen

En knepig bugg som dök upp i version 4.51 yttrade sig så att de flesta mjukvarusyntar fick extremt lång latency – i princip blev de ospelbara. Motus support kom snabbt med ett sätt att kringgå detta problem. Om man, när man hade öppnat ett DP-projekt, först tryckte på play-knappen och därefter på stoppknappen återgick latencyn till sin normala låga nivå. Mycket märkligt!

DEN SLUTLIGA VERSIONEN?

Version 4.52 av Digital Performer fixade förstås ovannämnda bugg – och några andra. Till Motus försvar får man ju faktiskt erkänna att man både snabbt kom med ett förslag på att kringå latency-problemet och därefter snabbt kom med en uppdatering som eliminerade det. Inga mjukvaror är ju helt buggfria. Det är ett mycket gott tecken när tillverkaren snabbt erkänner att de finns och kommer med buggfixar.

Det finns naturligtvis detaljer som kan förbättras i DP 4.52. Exempelvis fungerar import av 16-bitars ljud i ett 24-bitars projekt och vice versa ganska dåligt. Det går inte att lyssna på filer som har annat bitdjup än projektets. När de väl importerats kan man förstås lätt förändra bitdjupet på dem, men ibland kan det ju var bra att kunna kontrollyssna innan man importerar en ljudfil – det är inte alltid man har namngett ljudfilerna på ett helt självklart vis. Men på det hela taget är detta en helt enastående version av Digital Performer. Kör man en tidigare version bör man defintivt fundera på att unna sig denna uppdatering. Motu har också en trevlig möjlighet där man kan köpa en ”cross-grade” – alltså en uppgradering från en konkurrerande produkt – till det facila priset av 395 US dollar. Jag blev själv lycklig ägare till DP för åtskilliga år sedan genom att ”byta upp mig” från det saligen insomnade Opcode Studio Vision – och jag har verkligen inte ångrat mig.

SAMMANFATTNING

I DP 4.5 presenterar Motu ett mycket fullödigt sequencerprogram. Vi har i denna lilla test fokuserat på några av nyheterna i DP, men vi får för den sakens skull inte glömma allt det som funnits ett tag i programmet och som nu tas som självklarheter.

Jag har i mitt arbete haft möjlighet att utforska så gott som alla sequencerprogram som finns eller funnits på Macmarknaden. Ibland hittar jag tillfälliga favoriter från andra tillverkare, men jag hittar alltid tillbaka till Digital Performer, kanske mest för att programmet är så självklart lättarbetat. Det innehåller allt som man behöver för att kunna skapa musik – utom den där inspirationsknappen förstås, men den lär dyka upp i DP 5.

M-Audio Firewire 410

firewire410_0401

M-Audio Firewire 410 (test i MM nr 1/2004)

av Gunnar E Olsson

Vad kännetecknar det perfekta audiointerfacet? Det ska vara litet och kompakt. Det ska ha minst två bra miksteg. Det ska ha digitalt in/ut, Det ska ha åtminstone åtta separata ut. Det ska helst vara firewirebaserat för att fungera både stationärt i en studio och som flyttbart interface tillsammans med en laptop-dator. Och prislappen ska kännas hanterbar. Finns då detta audiointerface? Nja, kanske…

M-Audio har i alla fall försökt uppfylla alla dess krav – och några till – med sitt senaste alster Firewire 410. Det visades redan på NAMM för nästan ett år sedan och har sedan dess varit mycket hett efterlängtat. Leveransdatum har hela tiden flyttats framåt och när det äntligen ligger på mitt skrivbord är det knappt jag tror det är sant…

LITET PAKET, STORT INNEHÅLL

Men det är sant och jag får det raskt ur kartongen – en kartong som för övrigt även innehåller en lös nätadapter, tre CD-skivor med drivrutiner och lite extra mjukvaror, en rejäl firewirekabel samt en liten trycksak som kallar sig ”Getting Started Guide”.

Firewirekabeln är av typen; 6 poler i varje ände. Man bör inte ersätta den med en 4-till-6-variant, även om man råkar ha en sådan liggande efter något DV-filmprojekt. Det behövs 6 poler i varje ände om man ska kunna mata Firewire 410 via firewireport från datorn – detta kan vara en klar fördel om man vill klara sig enbart med en batteridriven laptop och Firewire 410 ute på fältet – långt från alla strömuttag. En stor pluspoäng för den funktionen.

Firewire 410 har endast 2 plus 2 ingångar (2 analoga och 2 digitala) och 8 plus 2 utgångar (8 analoga och 2 digitala). Därav 410 i namnet. Jag skriver endast, för det finns säkert användare som vill ha fler ingångar för att till exempel kunna mika upp ett trumset eller liknande och spela in detta på ett gäng kanaler samtidigt. För mig däremot – och många andra ensamvargar som sitter och spelar in max en stereouppsättning i taget – känns detta som en idealisk kompromiss mellan ”vill ha” och ”behöver”.

Firewire 410 har alltså två analoga ingångar på framsidan i form av Neutriks kombinerade XLR- och telejack. Ingångarna har fantommatning som kopplas in med hjälp av en knapp på framsidan på båda XLR-kontakterna samtidigt. Kolla noga om ni har nån extra känslig signalkälla inkopplad innan ni matar den med 48 V. De flesta dynamiska mikar ska klara detta om kablarna är rätt kopplade, men det är bättre att ta det säkra före det osäkra, som min mor alltid sa innan hon kopplade in sina gamla bandmikrofoner.

Teleingångarna på framsidan är anpassade för elgitarr och liknande instrument. Behöver man 2 jack att mata in sina linesignaler i, så hittar man dessa på baksidan – om man är skarpögd, vill säga. Nån formgivare har fått ett spel och märkt kontakterna på baksidan med vit text mot en ljusgrå blank bakgrund. Tack och lov är texten dubblerad på bakkanten av maskinens ovansida och annan text på baksidan är svart eller vit mot röd bakgrund och det fungerar utmärkt.

På framsidan har vi i alla fall genomgående svart (mycket läsbar) text. Vi har både omkopplare för mic/line, en dämpsats (pad) på 20 dB och gröna och röda lysdioder som visar att signal finns respektive varnar för överstyrning.

Det finns även en uppsättning om två gånger fyra lysdioder som visar utnivåer. Under dessa finns en ratt av typen: ändlös. Den kan konfigureras att styra olika funktioner efter behöv, men mer om detta senare.

Firewire 410 har två hörlursutgångar med varsin volymratt. Pluspoäng! Men det är en aning dåligt flås i dessa jack – jag testade alla mina hörlurar – så vi tar tillbaks en halv poäng.

Bredvid dessa rattar – det börjar bli en aning trångt nu – hittar vi två lysdioder som visar när en S/PDIF-signal finns på in- eller utgång, en omkopplare för MIDI-thru (för att maskinen ska kunna användas med MIDI-prylar även utan MIDI-program i datorn) samt omkopplare för fantommatning. Det blir många rattar, knappar och funktioner på en liten front, men på det hela taget är det bra upplagt och fullt användbart.

Baksidan är nästan lika fullproppad. Där finns två line in och åtta line ut (alla på obalanserade telejack), digitalt in och ut (S/PDIF, både optiskt och på RCA-kontakt), två firewirekontakter, MIDI in och ut samt en liten kontakt för den lösa nätdelen.

KONFIGURERING & HANTERING

Medföljande drivrutiner (version 1.0) byts raskt ut mot en nyare version på tillverkarens hemsida. Drivisarna hinner uppdateras ytterligare två-tre gånger under testens gång – bra snurr på bugfixar och uppdateringar med andra ord.

Det tryckta alster som följer med är något magert. Det hanterar 6 olika språk varav 3 sidor är på engelska (inklusive 1 sida innehållsförteckning). Det räcker dock för att komma igång och ett pdf-dokument på 40 sidor går sedan igenom alla detaljer för installation och konfigurering i Windows XP och 2000, MacOS 9 och X. Jag har väl nämnt vad jag tycker om att läsa handböcker på en skärm? Nu fixar det sig ändå. Det mesta är tämligen enkelt och jag kör testen i MacOS X, så där gör jag det lite extra lätt för mig.

Firewire 410 har stöd för ASIO 2.0 och dess ”direct monitoring” i de operativsystem som stödjer detta. Det innebär att man kan köra ”ultra-low latency” i vissa program, förutsatt att både program och dator klarar detta förstås…

En nackdel med detta förfaringssätt är att man inte kan nyttja inspelningsprogrammets effekter för lyssning vid inspelning. Men lugn, M-Audio har tänkt på detta. Med i drivpaketet följer en ”Software Control Panel” som i princip är en liten mjukvarumixer som hanterar alla kanaler in och ut ur såväl inspelningsprogrammet som Firewire 410 (se Bild!). Här kan man dels se till så att man har direktlyssning på den inkommande signalen med hjälp av den adresserbara mjukvaruratten på apparatens framsida – man kan med den ratten välja att styra endera software return bus, output bus, input, phones eller aux send. Detta alltså med en ratt som man enkelt kommer åt på 410:s front. Mycket bra!

Dels finns även två auxtappningar på alla ingångslimporna (aux L och aux R) – tappningar som kan användas till allt möjligt smått och gott. De kan användas för att skicka ut en separat monitormix – det finns visserligen redan en separat monitor- och hörlursbuss, men ändå… Eller det givna alternativet: skicka en tappning via S/PDIF-utgången till en extern effektburk och sedan via S/PDIF-ingången tillbaks för att mixas in till lyssningen. Mycket smidigt – förutsatt att man har en extern effektburk med digitala in- och utgångar förstås.

Från denna kontrollpanel styrs även om man vill synka ljudet till extern klocka eller jobba med datorns interna klocka samt vilken digital ingång som ska användas (optisk eller RCA). Där finns även mute- respektive dim-funktioner för hårdvaran. Det vill säga; man kan tillfälligt stänga av monitor ut (påverkar inte hörlursutgångarna) eller sänka med 20 dB utan att behöva gå in i inspelningsprogrammet och ”rådda”. Man kan förstås också spara mixerinställningarna och ladda in dem igen vid behov. I en framtida uppgradering utlovas även stöd för att kunna köra flera Firewire 410 samtidigt.

MIDI-biten är väl inte så märkvärdig. Det får snarare ses som en bonus att där finns 1 in och 1 ut. Det räcker ju för att kunna styra mjukvarusyntar från ett externt keyboard eller för att koppla in till exempel en Mackie Control och göra mixandet lite mer trivsamt.

För övrigt är Firewire 410 extremt lättjobbad. Den ser ut – och fungerar – som vilket miksteg som helst, men har som sagt några ypperliga extra funktioner. De dubbla hörlursgångarna är en, mjukvaruratten en annan, mångfalden av in- och utgångar ytterligare en…

Med i paketet levererar M-Audio också en något nedbantad variant av Ableton Live (Live Delta) – ett mycket bra initiativ. Jag menar, hårdvaran är ju nästan gratis, ska man få gratis program också?

Dessutom finns något man kallar Maximum Audio Tools. Det ska vi inte prata så mycket om – det är mest en samling demo- och gratisprogram som ni lika gärna kan ladda ner själva från nätet.

Under testen provade vi alla musikprogram vi överhuvudtaget kunde komma över och alla fungerade utmärkt tillsammans med Firewire 410 – alla utom ett. Där handlade det om ett program med ett lite äldre versionsnummer, som vi tyvärr inte hann uppdatera under testens gång. Även MacOS X:s egna systemljud tycktes trivas med den nya bekantskapen.

HUR LÅTER DET?

Firewire 410 hanterar 24 bitars 96 kHz-ljud (till och med upp till 192 kHz om man nöjer sig med två kanaler) på ett utmärkt sätt. Det inspelade resultatet är tekniskt sett med utmärkt beröm godkänt. Det konstnärliga innehållet i musiken får ni faktiskt stå för själva!

M-Audio använder både bra omvandlare och miksteg. Liksom hos deras Ozone (test i MM nr 11-2003) håller framför allt mikförstärkarna en ovanligt hög klass. Frekvensgång, dynamik- och brusvärden är alla mycket bra. I mina öron låter de bättre än många av de steg man hittar hos även tämligen avancerade (och betydligt dyrare) digitalportor idag.

Vi testade Firewire 410 med en Apple Powerbook 12″ (867 MHz G4 och 640 MB RAM). Vi använde en ADK A-51ST (välljudande kinesisk stormembransmik), en AudioTechnica AT-4033a (japansk dito) – båda kräver famtommatning – samt en Shure SM58 (kräver ingen presentation) och en ADK A-48 (kinesisk rörmik med eget nätaggregat). Vi har tidigare kört dessa mikar på miksteg som kostat betydligt mer än det pris hela Firewire 410 betingar och vi vet hur bra de kan låta i dessa situationer. Slutresultatet gör oss därför mycket positivt överraskade. Det finns en öppenhet i ljudet som vi inte riktigt väntat oss i den här prisklassen.

Vi testade också att köra hela paketet på Powerbookens inbyggda batteri via firewirebussen – alltså både Firewire 410 och fantommatningen – och där kunde vi spela in i nästan prick 1 1/2 timme innan laptopen dog av batteribrist.

SAMMANFATTNING

Nu börjar det ta riktigt bra fart på firewireinterfacesidan. De apparater som funnits tidigare har tyvärr alla varit lite dyra – under 10 000 kronor har väl inte funnits så mycket egentligen? Att M-audio nu lyckats med konststycket att få ihop ett firewirebaserat audiointerface med MIDI, 2 plus 2 ingångar samt 8 analoga och 2 digitala utgångar för en summa rejält under 5 000 kronor är väl nästan snudd på mirakel (eller också tar de andra tillverkarna ut överpriser). Att sedan hela paketet både låter alldeles utmärkt och är rejält lättarbetat gör ju att vågen lätt tippar i över i M-Audios favör. Vi delar även ut ett fett pluspoäng för att Firewire 410 kan strömförsörjas via firewirebussen!

Kan man inte få det att låta bra med det här audiointerfacet ska man inte hålla på med ljudinspelningar – träslöjd kanske?

Mackie Onyx Satelite

Mackie Onyx Satellite (test i MM nr 6/2007)

av Gunnar E Olsson

Nu börjar det formligen vimla av firewirebaserade ljudinterface på marknaden. När nu Mackie ska försöka slå sig in på denna tuffa marknad blir det med ett helt nytt koncept: Mackie Onyx Satellite.

Vi säger välkommen till det första tvådelade firewirebaserade ljudinterfacet. Det är inte första gången Mackie visar sin innovationsförmåga. Deras Control Universal är ju ett ytterst användbart inspelningsverktyg och de som suttit och jobbat med Mackie Big Knob har haft svårt att tänka sig ett liv utan denna.

ETT NYTT KONCEPT

Det var väl bara frågan om vem som skulle bli först med detta. På den laptopbaserade datormarknaden har det länge existerat ett fenomen som kallas dockningsstation. Det innebär att man har en mindre maskin som lätt går att plocka med sig och sedan en större anordning som innehåller alla kontakter och uppkopplingar som behövs för stationärt bruk.

Så enkelt är det. Mackie Onyx Satellite består av två delar. En Base Station där själva dockningsmöjligheterna finns och en mindre del; Satellite Pod som kopplas till basstationen genom att man trycker ner den i ett passande fack på basstationens översida. Båda delarna kan strömmatas via firewirebussen – om datorn är försedd med den större 6-pinnars firewirekontakten – eller med hjälp av den medföljande separata nätdelen – om datorn är en enklare PC-laptop med den mindre firewirekontakten, som också är vanlig på DV-kameror.

Tanken med Onyx Satellite är att den större basstationen ska anslutas mer eller mindre permanent i ens studio. För snabba utryckningar och inspelningar på fältet ska det räcka med att ta med sig den mindre Pod-enheten.

SATELLITE POD

Den mindre enheten är bastant som en tegelsten, men med mer avrundade former. Den är konstruerad av aluminium och stål. Det enda hos den som kanske skulle kunna ta skada är de fyra rattarna på framsidan. Den har två Neutrik Combo-ingångar (XLR och tele) på baksidan, tillsammans med två telekontakter (balanserade/TRS) för de båda utgångarna för kontrollrumslyssning (till exempel aktiva närfältsmonitorer). På baksidan finns också en firewirekontakt, kontakt för anslutning av den externa nätadaptern samt den multikontakt som utgör förbindelse när enheten dockas med basstationen. Där finns också ett hål för att koppla ett Kensington stöldskydd.

På framsidan har vi – utöver de fyra rattarna som reglerar nivån på in- och utgångarna – två hörlursuttag där det ena har en egen nivåratt och den andra delar den med kontrollrumsutgångarna på baksidan. Dessutom finns två omkopplare för att anpassa de båda ingångarna till instrumentnivå, en global omkopplare för 48 volts fantommatning samt ett gäng lysdioder som indikerar allt från signalnivå till att fantommatning eller nätspänning är påslagen.

Inne i burken finns två av Mackies senaste Onyx-miksteg med tillräcklig gain (60 dB) för att orka driva till exempel de bandmikrofoner som har kommit på modet igen. På omvandlarsidan hittar vi 24 bitars AKM-omvandlare som klarar upp till 96 kHz samplingsfrekvens.

Kort sagt: Poden har det mesta som behövs för att göra en riktigt bra tvåkanalsinspelning på fältet.

BASSTATIONEN

Den större enheten – som behöver ha Poden inkopplad för att fungera – är också den en rätt bastant pjäs. Utöver de anslutningsmöjligheter som återfinns på Poden hittar vi här separata XLR respektive telekontakter – både balanserade och obalanserade – för att kunna ha både en mikrofon, två par ljudkällor på linjenivå och ett instrument anslutna samtidigt … på varje kanal. Allt kan förstås inte användas samtidigt. Vilken av de många ljudkällorna som ska få företräde väljs med hjälp av tryckknappar på basstationens framsida. Utöver dessa åtta knappar finns en talkback-funktion. Med hjälp av den kan man antingen prata med en artist i sångbåset via den inbyggda miken. Då väljer man ”to phones”-knappen. Eller också använder man den som ”slate”-funktion. Då trycker man på ”to DAW”-knappen. Denna funktion var kanske mer användbar på den tiden man behövde märka upp olika tagningar på tejp, för att inte man skulle blanda ihop dem. I dagens datorstyrda studio kanske man lika gärna kan skriva in den information man vill spara i datorn. Den här funktionen brukar annars bara finnas på större mixerbord. Det är faktiskt första gången jag sett den på utrustning som så uppenbart riktar sig till en hemstudio- eller projektstudiomarknad.

Dessutom finns ytterligare en ratt för kontrollrumsnivå. Som vi kommer att märka när vi kikar på basstationens baksida, finns här två uppsättningar med utgångar märkta Control Room (A och B). Till denna funktion hör också att vi kan välja både vad vi vill skicka iväg (insignalen eller det ljud som kommer från datorn) och vart vi vill skicka det (till kontrollrum A eller B, till utgång 1 och 2 eller till utgångarna 1-6). Vi ska också passa på att ge Mackie en eloge för att man placerat basstationens strömbrytare på frontpanelen.

Baksidan har samma uttag för nätadapter, Kensington stöldskyddslås och firewire som lillebroder Pod, men sedan hittar vi faktiskt en massa annat. Input 1 och 2 har till att börja med en varsin rejäl XLR-kontakt (ingen combo-variant), men dessutom finns alltså både dubbla uppsättningar TRS-teleförsedda linjekontakter, en instrumentingång på varje kanal och insertjack för att man ska kunna koppla in, till exempel, externa kompressorer eller liknande. Inte illa för att höra till ett firewireljudkort för hemstudioändamål.

Dessutom finns här alltså utgångar för två uppsättningar kontrollrumsmonitorer och/eller sex andra separata utgångar. Vi har alltså en ganska komplett uppsättning med anslutningsmöjligheter.

MJUKVARA

När det gäller drivrutiner finns de som behövs på den medföljande CD:n. De måste installeras om man har en PC men om man har en Mac behövs inga speciella drivisar. Man väljer bara Mackie Onyx Satellite i Audio MIDI-setupen.

Utöver detta finns ett sequencerprogram från Mackie/LOUD Technologies som heter Tracktion. Den version som följer med paketet är 2.1. Framtida uppdateringar kommer att finnas att ladda ner från Mackies hemsida, där man faktiskt redan flaggar för Tracktion 3 …

Till dem som kanske har haft det något tveksamma nöjet att kika på Tracktion version 1, kan jag bara säga att tvåan har tagit sig rejält. Det är självklart inte lätt att konkurrera med de etablerade programmen från Steinberg, Apple, Digidesign och Motu – de har ju ganska många års försprång – men Tracktion 2 innehåller en bra uppsättning effektpluggar och funktioner och när man väl vant sig vid det något främmande gränssnittet kan Tracktion bli ett riktigt användbart inspelningsverktyg. Och … det följer ju med gratis.

De flesta har kanske redan ett inspelningsprogram som man vant sig vid och då finns kanske ingen större anledning till att börja lära sig ett helt nytt program. Mackie Onyx Satellite fungerar nämligen med de flesta på marknaden förekommande inspelningsprogrammen – undantaget förstås Pro Tools, som kräver speciell hårdvara för att fungera.

I ARBETE

Det första jag gjorde, efter att ha kopplat upp en massa in- och utgångar till basstationen, var att ta mikstegen på en teståkning. En vanlig kondensatormikrofon av god kinesisk medelklass gav ifrån sig idel välljud. Nästa steg blev att ta fram en lite mer krävande bandmikrofon. Även här räckte förstärkningen i de båda mikstegen till, utan att man behövde krana på med det allra sista på gainratten. Här är det väl på plats att skicka ut en varning. Det finns bara en knapp för att koppla in fantommatningen, som då matar båda ingångskanalerna. Många bandmikrofoner kan ta skada om man matar dem med 48 volt, så tänk på detta om ni behöver köra en bandmikrofon tillsammans med en kondensatormik som kräver fantommatning! I Onyx Satellite fungerar detta inte, så där får man kika på andra lösningar, eller spela in med bandmikrofonen för sig.

Den stora basstationen har en knapp för val av programkälla; man kan välja om man vill lyssna på ljudkällan direkt eller på ljudet från datorn. Det finns däremot ingen variant där man kan mixa de båda källorna. Man får alltså finna sig i att lyssna med den fördröjning som ens datorsystem levererar när man ska göra pålägg. Med en rask maskin är det inget problem, men alla har ju inte råd med den senaste stjärnan på datorhimlen, så här hade det varit käckt med någon form av nolatency-lyssning av den typ som många av konkurrenterna försett sina ljudkort med.

Sedan blir det dags att ta Poden på en åktur. Den har perfekt format för ryggsäcken och precis det som behövs för att kunna göra inspelningar ute på fältet. Man kan mata den med spänning via firewirebussen, den har två bra miksteg, fantommatning och två hörlursuttag med ordentligt flås. Perfekt!

En detalj som kan nämnas i sammanhanget är att det bara finns en firewirekontakt. Behöver man ansluta till exempel en extern hårddisk samtidigt som Onyx Satellite, får det endera bli en USB-baserad sådan, eller så får man plocka med en liten firewire-hub i bagaget, något som en del hävdar kan medföra konflikter, bandbreddsproblem etc.

På minussidan får vi kanske nämna att MIDI-kontakterna lyser med sin frånvaro, liksom alla former av digitala in- och utgångar. Inte heller Word Clock-synk är något vi behöver bekymra oss om. Saligt frånvarande.

LJUDKVALITET

Allt som finns i anslutningsväg fungerar alldeles utmärkt och – kanske viktigast av allt – det låter rysligt bra!

Onyx-mikstegen känner vi igen från Onyx-mixrarna. De är välkonstruerade, låter alldeles förträffligt, på ett neutralt och ofärgat sätt. De har tillräckligt med gain och bra head-room. Till detta adderar vi dessutom alldeles utsökta omvandlare från AKM. Jag spelade in allt som gjordes med Onyx Satellite på 24 bitar 96 kHz och jag är mycket nöjd med slutresultatet. Mikstegen går att dra upp ordentligt utan att det blir Niagaravarning och detsamma gäller lurarna. Där måste jag påpeka att jag inte minns när jag sist hörde så kraftfulla och välljudande hörlursförstärkare. Detta brukar ju ofta vara ett sorgebarn på ljudinterface. Här får man nog till och med varna för att det kan bli väldigt högt.

SAMMANFATTNING

Mycket bra omvandlare, välljudande miksteg och en massa anslutningsmöjligheter. Allt paketerat i ett helt nytt koncept.

Mycket vill ha mer, och det är väl ett par saker ytterligare som skulle kunna ha gjort detta till en total hemstudiosuccé. En MIDI-kontakt eller två hade inte suttit i vägen och det hade varit vansinnigt trevligt om basstationen hade möjliggjort fyra kanalers samtidig inspelning.

Som det ser ut får man ändå väldigt mycket för pengarna. Och apropå pengar så såg jag precis idag en butik som sålde Onyx Satellite för 3 495:–, även om riktpriset på 4 995:– också är ytterst konkurrenskraftigt. För 2 och ett halvt tusen vore det till och med snudd på stöld om man så bara fick Satellite Poden. Med basstationen inräknad i priset är det en ren dröm. En ytterst välljudande dröm!

Uppdatering: Här finns en film som visar Mackie Onyx Satellite … in Action.

Digidesign Pro Tools M-powered 7

DigidesignProToolsM-powered

Digidesign Pro Tools M-Powered 7 (test i MM nr 3/2006)

av Gunnar E Olsson

Hur skulle det vara om det fungerade att köra det kanske tyngsta av de professionella sequencerprogrammen på något av de enklare ljudkorten på marknaden. Vi tänker i termer som Pro Tools tillsammans med något av M-Audios ljudkort… Inte förrän nu är detta ett möjligt scenario. Hur funkar det då? Vi testar med ett M-Audio FireWire 410-interface.

Det var väl inte helt oväntat. Efter att Digidesigns moderföretag, Avid Technology – kända framför allt för sina videoredigeringsprodukter – köpt M-Audio var det en och annan som gissade att Digidesign äntligen skulle öppna sin mjukvara mot andra hårdvaror än sina egentillverkade. Till en början fanns bara stöd för några av de många M-Audio-byggda ljudkorten – länge var till exempel alla USB-baserade interface undantagna. Den mer skeptiske musikern misstänkte att Digidesign inte ville konkurrera med sin egen produkt Mbox. I takt med uppdateringarna har dock allt fler av M-Audios produkter fått tillåtelse att nyttja Pro Tools som inspelningsprogram. I skrivande stund är vi uppe i hela 17 olika ljudkort som fungerar tillsammans med Pro Tools M-Powered, som den nya mjukvaruminstingen från Digidesign heter, och då inkluderas en hel hoper av de populära USB-interfacen (se separat lista!). Man får tacka!

Själva valde vi att prova Pro Tools M-Powered tillsammans med ett Firewire 410 (ett firewirebaserat MIDI-/audio-interface som testades i MM nummer 1 2004), dels på en Powerbook och dels på en av de nyare G5-Macarna. (Man har kommit på ett fiffigt namn förresten – M-powered kan ju uppfattas bokstavligt som att det får kraften via ett M-Audio-interface, men empowered betyder också ungefär bemyndigad eller iståndsatt.)

INSTALLATION

Programboxen innehåller två CDROM-skivor med installationer för Mac respektive PC, två små häften för att få användaren på fötter och en iLok-dongle som är förauktoriserad för programmet. Det finns alltså två hårdvarulås, eftersom programmet inte fungerar om det inte också ser ett anslutet audiointerface från M-Audio. Här kör man alltså med både hängslen och livrem. Trots det halkade byxorna lite på sned… i alla fall för mig. Men jag har ju å andra sidan en osedvanlig förmåga att råka ut för helt oförutsägbara problem. Den iLok-dongle som levererades med testprogrammet fungerade helt enkelt inte som den skulle.

Man kan koppla upp sig mot www.ilok.com och registrera sina iLok-baserade auktoriseringar. Det går även att se vilka auktoriseringar som ligger på olika nycklar, om man har flera sådana. Man kan också försäkra sig mot inspelningsstillestånd – mot en liten avgift – om man skulle förlora en iLok-nyckel eller auktorisering. Man kan där även flytta dessa auktoriseringar mellan olika hårdvarunycklar, om man skulle behöva det… Det visade sig att jag behövde detta. En uppkoppling mot iLok.com gav för handen att min nyckel och dess auktorisering var okay, men Pro Tools M-Powered tyckte inte detsamma. Efter kontakt med M-Audios support (i USA) och test av diverse råd från deras sida, tog jag saken i egna händer och flyttade, med hjälp av iLok.com, auktoriseringen från den felande nyckeln till en annan, som jag råkade ha liggande. Beväpnad med den nya nyckeln kunde jag skrida till verket och äntligen starta programmet. Vi får verkligen hoppas att en vanlig användare hade fått minst lika snabb hjälp som jag fick – och kanske till och med fått den felande dongeln utbytt…

Hursomhelst, de båda Getting Started-handböckerna finns också som pdf-dokument liksom den stora handboken för Pro Tools. Nu anser jag att man bör kunna få handboken i pappersform när man betalar flera tusenlappar för ett ljudprogram. Jag har framfört den kritiken tidigare – i bland annat testen av Digi 002. Jag tycker faktiskt att det är lite småsnålt av Digidesign att inte skicka med en tryckt handbok. Om man kikar på konkurrenterna på Macsidan levereras både Logic, Cubase och Digital Performer med de kompletta handböckerna så att man kan ha dem uppslagna samtidigt som man lär sig handhavandet av programmet – ofta gäller detta till och med uppgraderingar. Men inte Digidesign. Varför?

En annan liten egenhet som man också är ensam om och som jag trodde Digidesign hade fixat vid det här laget är att man inte kan installera mjukvaran på en hårddisk som innehåller någon av de nordeuropeiska bokstäverna: å, ä eller ö. Inte heller kan programmet hantera ljudfiler eller annat som innehåller någon av dessa bokstäver. Vad säger 80 miljoner tyskar om detta? Halla, eller…?

MJUKVARAN ÄR VÄLBEKANT

När Pro Tools M-Powered först släpptes var det i version 6.8. Under testens gång släpptes den efterlängtade version 7.0 av samtliga Pro Tools-varianter. För M-Powered-användare innebar detta en gratis uppdatering – det ska Digidesign ha en stor pluspoäng för. För de som redan hunnit köpa PT M-powered i version 6 finns version 7 att ladda ned från M-Audios hemsida: www.m-audio.com.

Vi har tittat på Pro Tools-mjukvaran åtskilliga gånger under årens lopp. Så sent som förra månaden kunde man läsa en rejäl genomgång av nyheterna i version 7 i vår test av Mbox 2.

Väldigt kort kan vi dock berätta att mycket av det nya krutet har spillts där det bäst behövts, det vill säga på MIDI-sidan. Mycket har förbättrats där, det märks att man lyssnat både på användare och kikat på konkurrenterna. En av dessa funktioner som andra visat vägen med, är det Pro Tools nu presenterar som Instrument Track och dessa hanteras på ett mycket smidigt vis. Man skapar nu ett instrumentspår och bestämmer vilken typ av mjukvaruinstrument som ska hanteras genom att man plockar upp det i en insert. Just så smidigt ska det ju vara… Något man däremot totalt glömt – när man ändå kikade på konkurrenternas lösningar – är en så kallad frysfunktion. Detta är ju gammal skåpmat för de flesta mjukvarutillverkare på musiksidan, men Digidesign har av någon oförklarlig anledning valt bort den. Som de flesta säkert känner till fungerar ”freeze”-funktionen så att den temporärt spar ner till exempel ett spår komplett med mjukvaruinstrument och andra pluggar till hårddisken och kan på så sätt spara på CPU-kraften till något där den bättre behövs för stunden. I de flesta program finns en enkel (snöflinge-) knapp att trycka på för varje enskilt spår som man vill frysa temporärt. I Pro Tools går det att åstadkomma motsvarande genom att ”bounca” ner varje enskilt spår ett i taget. Det fungerar, men det är långt ifrån de smidiga lösningar konkurrenterna haft en längre tid nu.

Som vår skribent, Nils Erikson, påpekade i testen av Mbox 2 och PT LE 7 i förra numret av MM, har man ”optimerat” sitt eget RTAS-format för plugin-effekter och -instrument. Det har resulterat i att vissa ”icke optimerade” pluggar blivit mer CPU-krävande. Själv upplevde jag tyvärr dessa problem även med pluggar som skulle vara optimerade…

Nu är det ju inte nödvändigtvis så att man gör bättre musik med fler pluggar, men vid en jämförelse med konkurrenterna på Macsidan kunde dessa lätt spela upp exakt samma projekt som PT hade stora problem med. Vi får hoppas att uppdateringar av både RTAS-pluggarna och Pro Tools råder bot på detta problem inom det snaraste.

Jag saknar också ytterligare en funktion i Pro Tools. Man klarar av att hantera både Acid- och REX-filer men inte Apple Loops. Synd tycker en kille som samlat på sig en bra hög med sådana!

Det har däremot tillkommit ett par nya förbättrade egna pluggar: Dynamics III och DigiRack EQ III. Man har också organiserat om en del i menyerna – något som den mer vane Pro Tools-användaren, i alla fall till att börja med, kan uppleva som en smula frustrerande. På sikt bäddar det dock för ett snabbare och effektivare arbetsflöde.

SKILLNADER MOT PRO TOOLS LE

Men låt oss kika lite extra på de olikheter som finns i de båda budgetversionerna. Propellerhead Software Reason Adapted, IK Multimedia SampleTank SE, AmpliTube LE, and T-RackS EQ plug-in saknas. Ableton Live Digidesign Edition följer däremot med båda varianterna.

LE har stöd för Control 24, DV Toolkit och Digitranslator. Där är nog de båda sista den svåraste bristen. Avsaknaden av stöd för Digitranslator i PT M-powered innebär att det inte finns möjlighet att importera eller exportera projekt i OMF-format, om man inte kan hitta extern mjukvara som fixar detta. Nu finns det de som hävdar att OMF-export/import inte fungerar särskilt bra i något program och att det säkraste är att importera eller exportera inspelningar som obrutna ljudfiler en i taget och då faller ovanstående kritik platt till marken. Och jag är kanske böjd att instämma.

Avsaknaden av stöd för DV Toolkit gör PT M-Powered mindre lämpligt för den som jobbar med musik- eller ljudbearbetning för rörliga bilder – något man bör tänka på om man vill arbeta i den branschen. Då är det LE- eller allra helst HD-versionen av Pro Tools som gäller.

En sak som jag också reagerar en smula på är prissättningen. Pro Tools LE kostar 4 995:– och då får man det ytterst habila USB-baserade audiointerfacet Mbox 2 på köpet – eller om man väljer att se det tvärtom. Pro Tools M-powered kostar 3 695:– utan ljudkort och då är LE ett något kraftfullare programpaket. Har du redan köpt – eller tänker köpa – ett motsvarande (eller bättre) ljudkort ur M-Audios program blir det paketet betydligt dyrare (med en nedbantad mjukvara). Ett pris strax under tretusen (till exempel 2 995:–) för PT M-powered skulle kännas mer rimligt… i alla fall i mina öron. Men det kanske är där ”priset-på-gatan” kommer att hamna inom kort.

I ANVÄNDNING

Om vi bortser från de initiala problem jag hade med programmet – inte helt lätt, det måste medges – så är ju Pro Tools ett ytterst lättarbetat program. Gränssnittet påminner mycket om den analoga miljö många av oss jobbat med och många funktioner är mer eller mindre självklara. Att man gör det mesta av musik- eller ljudskapandet i ett av två befintliga fönster är också det en av Pro Tools starkaste säljargument. Med de förbättringar som byggts in i version 7 har programmet blivit ännu lättare att arbeta med som ett musikverktyg. När det gäller ren ljudhantering – inspelning, redigering och mixning – är Pro Tools ett av de absolut ledande programmen vad beträffar just användarvänlighet och intuitivitet. Även MIDI-sidan har nu fått sig ett rejält ansiktslyft och speciellt funktionen med de nya instrumentspåren var något som undertecknad verkligen uppskattade.

Programmet låter också i mitt tycke mycket bra. Jag vet att det pågår diskussioner bland guldörade musikskapare huruvida det överhuvudtaget går att höra skillnad på hur olika mjukvaror hanterar ljud, men av de som hävdar att det verkligen går att höra skillnad finns det många som hävdar att Pro Tools hör till de allra bästa. Använd era egna öron och kolla vad ni tycker, det är det enda råd jag kan ge.

Att sedan tillverkarna behöver skydda sin mjukvara är tyvärr både oundvikligt och förståeligt. Att man däremot väljer att använda både ljudkortet och en dongle som hårdvarunyckel är däremot en smula olyckligt. Det gör att användare med få USB-portar kan hamna i trångmål. Har man ett USB-baserat ljudkort och ett MIDI-keyboard med samma typ av port och försöker köra detta på en laptop med bara två USB-portar måste en apparat prioriteras bort till förmån för donglen – om man inte skaffar en USB-hub förstås, men då faller lite av det bekväma med att ha en liten laptop-dator bort.

SAMMANFATTNING

En mycket bra mjukvara har nu äntligen släpps loss ur sina bojor. Så skulle man kanske kunna se det… Antalet ljudkort som kan användas för den som vill köra Pro Tools har i alla fall ökat betydligt i och med att hela 17 olika audio-interface från M-Audio nu kan användas för att köra en något nedbantad version av PT LE: Pro Tools M-Powered. Äger man redan ett av dessa ljudkort kan man för en relativt billig penning få tillträde till de stora pojkarnas lekplats – den där Pro Tools används till många riktigt stora musikproduktioner. Detta är ju ett stort steg i rätt riktning. Vågar vi sedan hoppas att Digidesign så småningom släpper sitt mästerliga musikprogram även till flera konkurrerande ljudkorttillverkare? Visst vore det en dröm att kunna använda Pro Tools med det audio-interface man redan har skaffat – från vilken tillverkare som helst?

Korg SR1 Sound on Sound

353korg_sr1sos_1006

Korg SR1 Sound On Sound (test i MM nr 6/2010)

av Gunnar E Olsson

Korg SR1 är inte mycket större än en cigarettask men klarar ändå allt som den gamla kassettportan kunde – och mycket mer. Här finns både trummaskin, gitarrförstärkar­emuleringar och en mängd effekter, inbyggd högtalare och stereomick, så gott som obegränsade påläggsmöjligheter och lika många ångrasteg. Och alltsammans ryms i jackfickan.

Redan första gången jag läste om Korgs nya inspelningsmaskin fick jag den där välbekanta vill ha-, behöver-, måste ha-känslan. Jaså, känner ni inte igen den? Är ni säkra på att ni läser rätt tidning?

Hur som helst, jag är ju uppvuxen med den gamla klassiska portastudion, Tascam 244, och i den gjorde jag alla mina låtar på den tiden det begav sig. Alltsedan jag blev tvungen att pensionera den har jag letat efter en värdig efterträdare, något som känts lika omedelbart och intuitivt att jobba med. Det har funnits några som kommit nära målet, men ingen har riktigt kunnat ersätta gamla 244:an.

Det jag behöver idag är egentligen bara en skissmaskin, men den ska samtidigt kunna spela in med tillräckligt bra kvalitet för att jag sedan ska kunna överföra skissen till min laptop och vidareutveckla låten där. Det är just i stundens hetta – när inspirationen mot all förmodan börjar flöda – som jag behöver mitt skissverktyg. Det ska vara snabbt och lätt att spela in; ingen teknik ska ställa sig emellan mig och låten. Då blir den aldrig klar. Tro mig, jag vet. Jag har tillräckligt många ofärdiga låtar för att fylla vilken hårddisk som helst.

Om ni känner igen er i detta så finns det all anledning att läsa vidare. Korg SR1 Sound On Sound är nämligen på papperet precis en sådan apparat, och nu ska vi ta reda på om den är det också i praktiken.

EGENSKAPER

Självklart är Korg SR1 batteridriven – två 1,5 volts penlight-batterier är vad som krävs – men den går även att driva med en batterieliminator, som finns som extra tillbehör.

SR1 kommunicerar med omvärlden via ett rätt stort teckenfönster, en bakgrundsbelyst LCD. Den har fyra små svarta knappar på var sida om de centralt placerade kromfärgade knapparna för inspelnings- och transportfunktioner, en batterilucka på undersidan, kontakter för alla in- och utgångar på ena långsidan och kontakt för nätadaptern samt plats att stoppa in det lilla Micro SD-kortet på den andra. På kontaktsidan finns en stor telehona för gitarr- eller basinspelning, en liten stereotele för hörlurar, en likadan för linjesignal samt ytterligare en för micksignaler. Den sistnämnda kan hantera även mickar som kräver lite matning från inspelningsmaskinen, som till exempel enklare stereomickar av den typ som används till Minidisc- och DAT-maskiner. Det är väl i princip allt vad en yttre besiktning avslöjar.

På insidan av maskinen finns desto mer intressanta saker – både i hård- och mjukvaruväg. Den hårda sidan innehåller dels en stereomikrofon, dels en högtalare – för den som tillfälligt saknar hörlurar. Dessutom finns lysdioder som varnar när det börjar bli lite väl stark signal på ingångssidan.

Den mjuka delen av innanmätet innehåller massor av intressanta funktioner. Där finns en stämapparat, diverse emuleringar av olika gitarrförstärkare, mickpreampar etcetera och en mängd mycket användbara effekter: såväl EQ, kompressor, noisegate, reverb och delay som annat matnyttigt. Alla dessa effekter är ordnade i paket som anpassats för olika användningsområden. Här finns 36 färdiga effektpaket för gitarr och bas, 25 effektpaket lämpliga för akustiska mikrofoninspelningar, ett gäng masteringeffekter och så vidare. Allt som allt finns 100 olika effektpaket. Dessutom finns 50 trummönster, med allt från elektroniska kantslag/inräkningar till ytterst kompetenta färdiga trumkomp.

HANDHAVANDE

Mitt första intryck av Korg SR1 var tack och lov inte särskilt bestående. Jag fick den nämligen inte att stänga av sig, och den betedde sig allmänt knepigt. Ett snabbt samtal till distributören och en omformatering av SD-kortet senare var ordningen återställd. Och inte bara det: början på en mycket angenäm bekantskap tog sin början. Kärlek vid andra ögonkastet, skulle man kunna säga.

Det mesta hos denne lille vän kan nås från Menu-knappen, men dessutom finns dedikerade knappar för en rad funktioner. FX-knappen ger tillgång till alla effekter, A/B Loop låter användaren välja två punkter som in- och utpunkt för upprepade inspelningar, som ställs in med Set-knappen. Dessutom finns knappar för undo/redo-funktionerna, för rytmkompen samt för tempo/speed. SR1 klarar nämligen även timestretching – med riktigt okej kvalitet, om man inte pressar den för långt.

Transport/inspelnings-knapparna är alla de vanliga: play, rec (dubblerar som sound-on-sound), stopp, snabbspolning framåt och bakåt samt plus och minus för redigering och datahantering.

Som tilläggsnamnet Sound On Sound antyder erbjuder Korg SR1 alltså möjligheten att låta dig spela in dina låtidéer och göra ett litet arrangemang genom att lägga på olika instrument, sångstämmor och så vidare. Vid ett första påseende verkar detta kanske inte precis överväldigande – alltsammans hamnar ju som ett enda stereospår, med alla pålägg på varandra – men det stannar inte där: dels har man möjlighet att gå tillbaks i inspelningen och ångra (man kan välja mellan en, tio eller ett oändligt antal ångranivåer), dels har SR1 den goda smaken att spara alla pålägg separat, med någon sorts tidskod och allt. Detta får till resultat att när man tankar in filerna i sin dator så kan de placeras exakt där de ska ligga i ett sequencerprogram: varje spår för sig och varje pålägg i perfekt synk med de andra. Så väl genomtänkt!

LJUDKVALITET

Ljudmässigt talar vi om normal CD-kvalitet, det vill säga 16 bitar/44,1 kHz. Gitarreffekterna kommer från Korgs REMS-sortiment, som används i de flesta av deras gitarrpedaler och liknande idag. Trummorna är ytterst användbara och både reverb och många av de andra effekterna låter riktigt bra.

Många av effekterna är bra stereoeffekter och både trummor och annat har en bra stereobild. Däremot saknas möjligheten att panorera de nya inspelningarna när man gör egna pålägg; där bestämmer maskinen var grejerna ska hamna. På samma sätt fungerar den inbyggda stereomicken. Vill du ha mer röst i vänster kanal får du vrida huvudet lite åt vänster, eller Korg SR1 åt andra hållet – vilket som känns enklast. I övrigt hamnar gitarrer och annat i mitten av stereobilden, såvida man inte kör via en extern mixer och där pannar prylarna innan de matas in via linjeingången, förstås. Men då missar man ju lite av poängen med att ha allt i en enda liten burk.

Den inbyggda micken är annars rätt okej, både vad gäller ljudkvalitet, brusnivå och annat. Om man däremot vill använda en extern mick och är ute efter riktigt bra kvalitet räcker nog inte det inbyggda micksteget riktigt till. Det har egentligen tre brister: det är försett med enbart ett ministereotelejack, det finns ingen fantommatning och det brusar lite för mycket. Jag väntar mig inte att finna ett micksteg i klass med till exempel Vintagedesign på denna lilla maskin, men den hade blivit så mycket mer användbar med någon form av balanserad monoingång i stället för den lilla stereoingången. Jag provade med en klassisk SM58 och en enklare Sony stereomick, men inget av dessa alternativ gav ett resultat i klass med den inbyggda micken. Det brusade helt enkelt alldeles för mycket. En bra kondensatormick och ett separat micksteg fick mata linjeingången i stället och då fungerade det kvalitetsmässigt bra mycket bättre.

Tanken på att släpa på ett separat micksteg förtar dock lite av vitsen med det lilla formatet. Med ett bättre micksteg, ordentlig fantommatning och en Neutrik Combo-kontakt på exempelvis apparatens övre kortända (klumpigt kanske, men borde kunnat få plats) skulle Korg SR1 tagit hem allt-i-allo-titeln utan konkurrens.

EXTRA FINESSER

Som grädde på det förträffliga moset får man en version av Ableton Light med på köpet, och Korg Audio Utility, som är ett program för att hantera ljudfilerna på deras väg mellan SD-kort och dator. I detta program kan man även bränna CD-skivor från de filer som blir resultatet från SR1. I skrivande stund fanns detta program endast för Windows, men en Mac OS X-version lär vara i faggorna.

För att underlätta hanterandet av dessa filer kan Korg SR1 fixa till de filer som blir resultatet av alla inspelningar och pålägg, genom att bland annat lägga till tomt material i början av alla filer så de alla startar på samma ställe i låten, även om man till exempel skulle ha gått in och gjort ett kortare solo i mitten av en låt.

Korg Audio Utility är inget livsviktigt program för att man ska kunna hantera ljudfilerna i en dator. Vad som däremot behövs är dels en kortläsare som kan läsa SD-kort, dels en adapter för det lilla Micro SD-kortet som följer med Korgmaskinen – om nu mot all förmodan inte SD-kort-läsaren kan hantera dessa direkt utan adapter. Jag hittade en universalläsare för 125 spänn hos min lokale PC-handlare, och tillsammans med den adapter som distributören varit vänlig nog att skicka med testexemplaret (det är osäkert om den kommer med som standard) löste detta alla mina problem med att ladda in ljudfilerna i min Mac.

Väl framme i den trygga famnen hos Logic var det bara att lägga upp ljudfilerna, ställa nivåer, panorering och eventuella effekttappningar och låten kunde mixas. Om man vill, kan man fortsätta att bygga på låten med fler pålägg eller byta ut sådant som man inte är riktigt nöjd med. Men som jag tidigare påpekat är Korg SR1 ett skissverktyg och möjligheterna att fortsätta jobba med låten i en dator är faktiskt en suverän bonusfunktion.

SAMMANFATTNING

Korg SR1 Sound On Sound är ett formidabelt skissverktyg, speciellt för musikmakaren på resande fot. Men även för stationärt bruk, där man behöver en lättjobbad ”bandare” när inspirationen flödar, är denna lilla svarta låda näst intill omistlig. Med sin nära nog kompletta verktygslåda fungerar den extremt bra för mina egna låtskrivarbehov, och jag har en bestämd känsla av att jag delar dessa med många andra.

Jag brukar ha svårt att skiljas från de flesta testprodukter som landar på mitt skrivbord, men det här är något helt annat. Med sin trummaskin, sina effekter, inbyggda mickar, de fina ångrafunktionerna, det behändiga filformatet och den trevliga prislappen ser jag faktiskt ingen anledning till att inte äga en Korg SR1. Det skulle i så fall vara tillgången på maskiner som kunde bromsa mig – jag tror nämligen att efterfrågan på denna maskin kommer att bli enorm!

Uppdatering: Här finns en trevlig video som visar vad man kan göra med Korg SR1 Sound on Sound:

Digidesign Digi 002

digi_1_2003

Digidesign DIGI 002 (test i nr 1/2003)

av Gunnar E Olsson

Världen har länge väntat på det första riktiga firewire-interfacet. Ett interface med både audio-, MIDI-, effekt-, mixer- och transportfunktioner. Visst, MH Labs och Motu har kommit en bit på väg med sina firewirebaserade ljudinterface, men det var ju klart att de fiffiga konstruktörerna hos Digidesign ska vara de som först presenterar det kompletta interfacet. ”This is the real thing”, som man säger i landet som flödar av mjölk och honung (och jordnötssmör)!

Det känns som om det var blott några få veckor sedan vi var kallade till en smygtitt på Digidesigns nya Pro Tools HD-system. Vid genomgången av detta system nämnde man som i förbigående att det fattades en produkt i Digidesigns produktlinje. Man hade high-end HD-systemet och Mboxen var tänkt som low-end. Det saknades dock något på mitten. Så är då den nya skapelsen, Digi 002, en fågel eller fisk – eller är det rentav den efterlängtade fjärilen?

ETT RIKTIGT

FIREWIREINTERFACE

Vi kan väl redan här avslöja att Digi 002 är en fjäril – visserligen tämligen grå i den yttre färgsättningen, men en otroligt färgstark och mångkunnig varelse på insidan. Och glöm alla USB-baserade audiointerface, det här är riktiga grejer. USB är i och för sig jättebra för att ansluta enklare prylar till datorn för tillfällen där man inte behöver så mycket bandbredd av typen tangentbord, printrar, enklare ljud- eller MIDI-interface. Handlar det om mer krävande tillämpningar behöver vi den hastighet och stabiliteten som firewire kan erbjuda – i väntan på mLan.

Digi 002 erbjuder ett ljudinterface, en Controller med tryckkänsliga (touch-sensitive) motoriserade reglar, ett MIDI-interface, fyra miksteg, åtta instrument/line- in/utgångar, digitala ingångar med stöd för både Adat- och SPDIF-protokollen, transportfunktioner, möjligheter att använda den som en fristående digitalmixer med mera, med mera – allt detta i form av en ”mycket avancerad mus”.

Digi 002 har med den medföljande mjukvaran stöd för 24 bitars inspelning med en samplingsfrekvens på upp till 96 kHz. Om man väljer 48 kHz hanterar den 18 fysiska ingångar. Adat-formatet hanterar dock inte 96 kHz så där försvinner 8 ingångar.

Det inbyggda MIDI-interfacet har en in- och två utgångar, men Digi 002 tillåter även att man kör ett separat MIDI-interface parallellt, via USB eller firewire. Apropå det sistnämnda så har Digi 002 två stycken firewireportar, så det är fritt fram att även ansluta till exempel en firewirehårddisk som komplement till vad som finns inbyggt i datorn. Just datorn får man stå för själv – annars innehåller Digi 002-paketet så gott som allt man kan önska sig till sin studio. Man är inte heller särskilt petig i sitt datorval – det går lika bra med Mac som PC. De krav man ställer är, förutom att datorn naturligtvis måste vara försedd med minst en firewireport, vad beträffar PC att man har en hyfsat snabb (Digidesignspecad) PC med Windows XP Home Edition (Millenium eller Win 98 stöds ej). Liksom hos Mac krävs minst 256 MB RAM, en CD-ROM-läsare och en rejäl hårddisk – helst på 7200 varv/minut. Macen bör vara en G4 med system 9.2.2 med QuickTime 5.0.2 och OMS 2.3.8 – denna finns med på installationskivorna. Värt att notera är att Digi 002 inte funkar på de första G4-datorerna med PCI-baserade grafikkort. Inte heller G4 Cube passar för Digi 002-bruk.

Digi 002 levereras förutom med en nätsladd även med en firewirekabel på 3,7 meter. Den är av den modellen med en sexpinnars kontakt i vardera änden – till skillnad från den variant man normalt ser som tillbehör till exempelvis DV-kameror där ena änden har sexpolig kontakt och den andra fyra poler.

Vi valde att köra paketet på en Macintosh G4 med system 9.2.2. Stöd för Mac OSX är i skrivande stund utlovat men dyker förmodligen upp strax efter att Pro Tools version 6 presenterats. Den beräknas finnas ute andra kvartalet 2003.

MJUKT PAKET

Mjukvaran känner vi igen sedan tidigare. Det är samma gamla hederliga lågkalorivariant på Pro Tools – Pro Tools LE – som vi tidigare sett i paket med både Digi 001 och Mbox. Programmet har självfallet utvecklats en hel del fram till sin nuvarande manifestation: version 5.3.2.

Programmet kan nu hantera 32 ljudspår vid samplingsfrekvenser upp till 96 kHz – med 16 eller 24 bitars upplösning. Det klarar också 128 MIDI-spår, 5 inserts, 5 sends och 16 aux-bussar. Det finns alltså utrymme för en rejäl massa pluggar och effekter – allt detta naturligtvis förutsatt att din dator klarar av det, eftersom pluggarna som används är av native-varianten och ställer lite olika krav på datorns processor.

Pro Tools LE kompletteras i paketet med en massa annan mjukvara. Många gånger när detta är fallet är den mjukvara som levereras mer eller mindre användbar – oftast det senare – men i det här fallet har Digidesign verkligen inte sparat på godbitarna. Här finns till exempel: en massa effektpluggar, en virtuell analogsynt, en imaginär gitarrstack, en sample-player med mera med mera… Enligt tillverkaren har man skickat med mjukvara till ett värde av drygt 20 000 kronor. Inte illa!

Tanken är uppenbarligen att man ska kunna sätta sig ned med det här paketet, addera en bra dator, Mac eller PC, och vips ha ett komplett inspelningspaket. Paketet innehåller också så mycket bra pluggar att du inte ska behöva komplettera med några fler – varken legala eller som någon påpekade: det här paketet bör få vem som helst att avhålla sig från frestelsen att ladda ner ”knäckta” pluggar från nätet.

Kan man inte göra briljant musik med detta paket så ska man se sig om efter någon annan sysselsättning. För en komplett mjukvarulista över Digi 002, se sidorutan: Digitalt örongodis!

DOKUMENTATION

Getting started with Digi 002 är vad som erbjuds i pappersform. Det är ett ringbundet häfte på 128 sidor – tyvärr hade mitt exemplar påbörjat någon sorts celldelning så fler av sidorna hade bestämt sig för att lämna sitt sällskap. Det kändes inte riktigt rättvist mot resten av paketet som håller absolut högsta kvalitet! Som kompensation för pappersbristen får man inte mindre än 13 olika pdf-filer att dryga ut nattlektyren med, bland annat Pro Tools 5.3 Referens Guide på 582 sidor.

Hanteringsmässigt är detta inte något större problem. Fast å ena sidan – man kommer igång med det viktigaste, det vill säga inspelning av musik, i en svinblink. Det kunde faktiskt inte vara lättare. Alla grundfunktioner i programmet är ju nästan onödigt självklara.

Å andra sidan – om man ska ta sig lite längre ner i hanteringslabyrinterna får man inte mycket hjälp av det tryckta materialet. I den här prisklassen borde man kunna kräva en tryckt handbok även för mjukvaran, det vill säga Pro Tools. Allt finns som sagt i pdf-format på installationsskivorna, men för den som redan har skärmen full av mixfönster och annat viktigt smäller en bok högre än en akrobat – han må var vilken cirkusartist som helst.

Sedan kunde man väl kanske önska att pdf-dokumentet för Pro Tools hade uppdaterats. Som det är nu nämns i denna varken Digi 002 eller Mbox bland de hårdvaror som trivs tillsammans med Pro Tools LE.

Jag lånade en äldre Pro Tools-handbok av en kompis och kunde på så sätt fuska mig vidare utan att behöva använda pdf-dokumentet, men detta borde självklart inte vara nödvändigt. I den här prisklassen borde en tryckt handbok till mjukvaran ingå i paketet!

KOMMA IGÅNG

”Session loading please wait… Welcome!” Det är det meddelande man möts av i de små fönstren på hårdvaran när man startar upp Pro Tools LE.

Innan dess är det inte mycket som behöver fixas. Installation av mjukvaran går otroligt smidigt. Det mesta som behövs finns på två CD-ROM-skivor. Ytterligare några skivor innehåller de extra mjukvarorna från Native Instruments, IK Multimedia och Waves.

Sedan är det dags för Firmware update. Digi 002 kollar med den Digidesign-mjukvara man installerat på datorn och uppdaterar sin firmware därifrån om det behövs. Detta går på någon minut och sen är det bara konfigurering av Pro Tool LE:s Playback Engine, DAE Playback buffer size, hardware setup och I/O setup som återstår. Också detta går ytterst smärtfritt med handledning från den tryckta ”getting started”-handboken.

Eftersom jag redan har OMS 2.3.8 installerat från en tidigare programvara behöver jag bara göra en Studio Setup där Digi 002 är spindeln i nätet.

Efter att ha anslutit lämpliga kablar till de ut- och ingångar som jag tänkt mig att använda sätter jag på Digi 002 och kopplar firewirekabeln till en av de passande portarna på baksidan av maskinen och den andra änden till baksidan på Macen. Detta görs när båda apparaterna är igång för att systemet ska hitta dem. Alltså inget ängsligt: stäng av alla maskiner innan sladdarna kopplas in (på SCSI-vis)!

Första gången man startar Pro Tools LE vill den ha den auktoriseringskod som finns på insidan av handboken. När man har skrivit in denna är det bara att börja göra musik.

Jag har tidigare bara tittat lite på olika versioner av Pro Tools (till exempel Pro Tools Free) och kikat över axeln när andra jobbat med den fulla versionen, men inte själv använt programmet i någon högre utsträckning. Trots detta kommer jag igång omedelbart med den självklara hanteringen och en ny låt börjar ta form.

MM har tidigare testat mjukvaran i olika sammanhang så vi gör ingen större affär av alla fräcka funktioner denna gången. Liksom sin storebror arbetar Pro Tools LE i huvudsak utifrån två fönster: Edit- och Mixfönstren (se fig). Man får fortfarande använda dessa fönster till mycket av arbetet men en hel del av jobbet går nu att göra direkt från Digi 002!

Med i paketet ligger också en demolåt som man kan ladda in för att få lite inblick i hur programmet fungerar om man mot all förmodan inte sett det tidigare.

HÅRT PAKET

Hårdvaran, Digi 002, har så många knappar och, framför allt, funktioner att vi skulle kunna ägna både hela detta och halva nästa nummer av tidningen åt att gå igenom dem – vi nöjer oss alltså med att skumma lite på ytan. Det är dock en väldigt sober yta – lite elegant grå, med de större ytorna i ljusare blank metall. Hela upplägget är väldigt lättläst – mycket kanske för att det är ett logiskt och väldigt analogliknande upplägg på hela konceptet.

På baksidan hittar vi alla in- och utgångar förutom hörlursjacket – detta sitter lättåtkomligt på ovansidan av apparaten.

Fyra mikingångar på XLR-kontakt kan parvis förses med 48 volts fantommatning. Parallellt med dessa ligger fyra telejack – även dessa balanserade (TRS) och på nivån +4 dBu. Analoga ingångar med nummer 5–8 är även dessa på balanserade telejack. De är dock individuellt omkopplingsbara mellan +4 dBu och –10 dBV. Där finns också ett alternativt ingångspar på RCA-kontakter med fast nivå (–10 dBV). De kan med fördel användas för en mastermaskin eller annat tvåspårsljud och kan skickas endera till monitor eller kanal 7–8.

På den analoga utgångssidan är Digi 002 lika välförsedd. Här finns monitorutgång och utgång för kanal 1–8 (alla på balanserade telejack) där utgång 1–2 också är main out som dubbleras på RCA-kontakter (–10 dBV).

Digitala kontaktdon finns i form av både RCA- och optiska kontakter, både in och ut. De optiska hanterar både Adat- och S/PDIF-formatet.

Tre MIDI-kontakter (1 in 2 ut), två firewirekontakter, ett telejack för fotomkopplare samt kontakt för den lösa nätsladden och nätströmbrytare gör baksidan helt komplett.

De fyra mikingångarna har varsin gainratt och knappar för val av mik- eller instrument/linenivå. De har också varsitt fast högpassfilter som skär 12 dB/oktav vid 75 Hz. Allt detta är placerat längst bak på apparatens ovansida.

Bredvid dessa finns monitorsektionen med separata volymkontroller för monitor och hörlursutgången belägen strax intill. Där finns även mono- och mute-knapp.

Fader-delen har åtta motoriserade reglar som också är känsliga för beröring. Ovanför dessa finns solo- och mute-knappar för varje kanal. Till vänster om dessa finns fyra modifieringsknappar som dessutom har dubbla funktioner.

Console/Channel View-sektionen (jag har inte hittat på det namnet själv!) är den arbetsyta ovanför reglarna där vi normalt på mixrar hittar diverse mätare. I det här fallet finns i stället tio teckenfönster som kan visa fyra tecken var. Här hittar man info om vad de åtta kanalerna hanterar. Där finns också 15 lysdioder placerade i en halvcirkel och under dessa en ratt (Rotary Encoder) samt en Select-knapp för varje kanalregel – mer om dessa senare.

Med hjälp av tre vågrät placerade (Pan, Send och Insert) och fem lodräta knappar (A, B, C, D, och E) väljer man funktion för teckenfönstren och rattarna. Det finns också dedikerade knappar för EQ, Dynamics, Insert, Pan/Send och page upp och ner i menyerna, en Master Bypass och en Escape-knapp om man bläddrat bort sig.

Längst till höger finns lysdioder som visar samplingsfrekvens, firewire- och MIDI-aktivitet, mätarfunktioner samt knappar med beteckning Rec, Enter, Undo och Standalone. Det sista kanske tarvar en förklaring – håll ut så kommer den snart!

Transportdelen har alla de vanliga knapparna som känns bekanta från analoga sammanhang (play, stop, rewind etc). Men ovanför dessa finns en skog av ytterligare knappar – många utgör mycket praktiska genvägar för hantering av olika funktioner i Pro Tools LE. Plugin, Mix och Edit öppnar olika fönster på din datorskärm, medan Loop Play, Loop Rec och Quick Punch knappast heller behöver någon djupare förklaring. Flip växlar mellan att låta reglarna ta över den funktion som adresserats till Rotary Encoder-rattarna och tvärtom och Master Faders lägger förstås upp masterreglarna på de reglar som ligger längst till höger – i standalone-läget får man här också upp tappningar och effektreturer.

En stor rund platta innehåller fyra knappar med pilar (Navigation- och Zoom-knappar) med beteckningen L, R, In och Out. I kombination med tre små knappar ovanför dessa (Bank, Nudge och Zoom) får pilknapparna olika funktioner. Längs högerkanten slutligen finns fem funktionsknappar som har lite olika funktioner beroende på i vilket arbetsläge Digi 002 är. Vissa av funktionsknapparna saknar ännu funktion, men en mjukvaruuppgradering tar säkert hand om detta…

HANTERING

Den största finnessen med den här typen av styrverktyg är att rent praktiskt liknar arbetssättet det man använder med en helt analog utrustning. Transportknapparna är så gott som identiska med de man styr en bandspelare med och reglarna känns mycket mer naturliga att hantera än de som man styr med en mus på en datorskärm. Dessutom kan man ju hantera flera funktioner samtidigt vilket också snabbar upp arbetsprocessen!

När man startar en Session (Digidesigns ord för musikstycke) i Pro Tools hamnar Digi 002 i Home View, ett av de olika arbetslägen som finns. Det mesta jobbet gör man dock i Console View eller Channel View.

I Console View fungerar Digi 002 som en vanlig mixer – direkt-kopplad till Pro Tools. Reglarna styr respektive spår i Pro Tools och de små teckenfönstren (Scribble Strips) hämtar sin info från vad du har kallat de olika spåren i mjukvaran – kick, snare, leadguitar, vox1 och liknande. De femton lysdioderna visar panoreringsläget för respektive kanal om Pan-knappen är nedtryckt. Om man i stället trycker på Send- eller Insert-knappen visas nivåerna på en av de fem tappningarna eller insertarna som Pro Tools LE hanterar – man väljer vilken med de fem A–B-knapparna.

Om man sen väljer att spela in på någon kanal väljer man den med Select-knappen (här kommer den tillbaks) och trycker sedan på Rec-knappen för att göra programmet klart för inspelning.

I Channel View visas i stället pluggar, tappningar och insertar kanal för kanal. Här kan man också gå genvägar med de dedikerade knapparna för EQ, Dynamics, Insert eller Pan/Send. Med hjälp av pilknapparna flyttar man funktioner så de åtta reglarna kan styra betydligt fler än de åtta första spåren i PT LE. Man kommer åt så gott som alla funktioner till alla de 32 spår som PT LE kan hantera plus att man både kan zooma in och ut i Edit- och Mix-fönstren samt bestämma in och ut-punkter för inspelning med mera, med mera…

Allt detta känns väldigt logiskt och lättfattligt. Det mesta av dessa processer beskrivs också på ett bra sätt i Getting Started-handboken. Men det finns också en tydlig gräns när det självklara blir lite mer hemligt. Det känns som om det saknas en bok efter Getting Started, man lämnas lite som i en ”Cliff Hanger” – to be continued. En uppdaterad version av Pro Tools-handboken i pappersform skulle nog göra susen här…

Hanteringsmässigt finns en del som man kanske kunnat göra på annat vis. Det bästa med en apparat av det här slaget är väl då att allt sånt går att åtgärda. Lösenordet är: Firmware upgrade.

Dedikerade knappar finns till exempel för ”alt source to monitor” respektive ”input 7–8” – det vill säga: man kan skicka alternativa ingångarnas signal till monitor eller input 7–8 med en enkel knapptryckning – men man får gå åtskilliga (fyra fem stycken) knapptryckningar ner i menyerna för att koppla in S/PDIF-signalen. Knepig prioritering ifall någon frågade mig.

En hårdvarufunktion jag saknar på Digi 002 är ett jogginghjul. Det vore ytterst användbart i många lägen där varken musen eller transport- eller pilknappar är de rätta verktygen.

I sammanhanget bör väl nämnas att knapparna känns väldigt distinkta och lättjobbade. De motoriserade reglarna känns dock en liten aning vingliga – Penny & Giles kostar säkert mer och någonstans måste man ju spara. Dessa reglar fungerade dock alldeles ypperligt under hela testperioden, så det kan jag absolut inte anmärka på… det är bara känslan jag är ute efter.

I ett ytterligare arbetsläge som Digidesign kallar Standalone fungerar Digi 002 som en ytterst habil helt fristående digital mixer. Den har åtta ingångar med motoriserade reglar och inbyggda kompressorer på de fyra fantommatade mikingångarna. Där finns också både filterfunktioner liksom ytterst välljudande reverb och delay instoppat i den rara grå lådan.

På knappfronten blir det än så länge en del knappar över – eller korrektare uttryckt: en del funktioner har ännu inte implementerats. Detta är säkerligen bara en mjukvarufråga. Uppgraderingar är säkert redan på väg. Detta gäller även i ProToolsläget då bland annat flera av de sex funktionsknapparna längst till höger på maskinen ger texten ”Not yet implemented” i displayen.

ARBETSPROV

Den inspelning jag genast satte igång med växte snabbt till att bestå av 18–20 audiospår + 6 MIDI-spår + 9 olika D-verb + 4 kompressorer och en handfull eq. I det läget började min dator protestera. Allt flöt inte riktigt lika smidigt och den började ge ifrån sig diverse felmeddelanden. Det finns också en processormätare i PT LE (System Usage Window) som visar när CPU:n och PCI-bussen börjar få det alltför svettigt och den sa att G4:an jobbade på nästan 100% av sin kapacitet. Mycket av svetten kom sig av att jag använt så många olika reverb samtidigt. Om man spar på processorkraften genom att använda tappningar och aux-bussar, på traditionellt, analogt vis, för de mer krävande effekterna i stället för att dedikera ett reverb till varje kanal, kan man genast hantera betydligt fler kanaler även med en dator med mindre hästkrafter.

Efter denna justering flöt allt stilla som floden. Pro Tools måste vara en av de allra mest lätta ljudprogrammen att komma igång med utan tidigare erfarenhet – trots att det främst är riktat mot proffs. Det är ju så här de riktiga nybörjarprogrammen borde vara. Nåja, Digidesign har ju också haft några år på sig att finslipa alla detaljer. Som det är nu är PT LE en dröm att jobba med. Hur jag än försökte lyckades jag inte få det att hänga sig eller krascha en enda gång under testperioden. Det startar snabbt och gör allt man ber det om utan minsta dröjsmål. Apropå dröjsmål, det finns en viss latency vid inspelning i programmet, men PT har också en speciell low latency-inställning som ger en helt försumbar fördröjning på monitorljudet om man kör lyssningen genom Digi 002.

Det är svårt att få fram data på vilka omvandlare som används i Digi 002, men av de data man kan läsa sig till och framför allt vad mina öron sa mig – jag litar ganska mycket på dem – så kom jag fram till att det här låter mycket bra!

Behövs då 24/96 (bitar respektive kiloHertz)? Ja, i dessa tider av mp3-tjosan känns det oerhört tillfredsställande att någon kämpar vidare och försöker skapa mer välljud – inte bara göra plats för mer skräpljud.

Digi 002 låter i och för sig alldeles ypperligt redan på 44,1 både med 16 och 24 bitars upplösning och jag har läst att även inspelningar som uppsamplats från 48 till 96 kHz låter bättre tack vare filtrens inverkan vid den samplingsfrekvensen. Det må vara hur det är med detta – här finns i alla fall möjligheter att skapa mycket välljudande inspelningar i det format man föredrar och/eller anser sig ha hårddiskutrymme för. En ljudfil på 1 minut som behöver 5 MB vid 16 bitar/44,1 kHz sväller faktiskt till mer är tre gånger storleken – 16,4 MB – om den spelas in på 24/96 i stället.

För att göra en liten jämförelse med hur Digi 002 låter jämfört med annan mjuk- och hårdvara tänkte jag flytta över inspelningen till annan sequencer. Pro Tools behöver DigiTranslator för att kunna hantera OMF-formatet, så det var inte helt lätt att göra detta. Men skam den som ger sig! En MIDI-standardfil exporterades och plockades lätt in i ett par andra icke namngivna sequencerprogram, därefter importerades även ljudfilerna en efter en. Till sist låg även alla ljudspåren på plats och i synk med MIDI-spåren. Resultatet var (tyvärr) ganska tydligt. Musiken lät bättre genom Digi 002 än genom min egen utrustning, som innan detta alltid har gjort mig mycket nöjd. Här spelar naturligtvis både valt bitdjup och samplingsfrekvens också en viss roll. Faktum kvarstår dock – Digi 002 låter ruggigt bra!

SAMMANFATTNING

I dessa tider, då diskussionens vågor går höga om hårdvarumixern ska kunna ersättas av en mjukvarudito i din dator, är Digi 002 ett utmärkt inlägg i debatten. Den förenar det bästa ur två världar. Och den är inte – som ett USB-interface – begränsad till några futtiga kanaler. Här är det bara att jazza på. Det är mjukvaran som sätter begränsningarna – i det här fallet 32 ljudkanaler 24/96 plus 128 MIDI-spår och en massa annat smått och gott. Och lasset av hårdvarufunktioner kompletteras sedan ypperligt av en massa trevlig mjukvara som följer med i paketet.

Om jag gnällt lite grann om några funktioner jag saknat så är det dels utslag av att jag gärna vill att det här paketet ska vara perfekt – det är ju så lite som fattas för att uppnå det målet – sen är jag ju också en riktig gnällspik, men det visste ni ju sen tidigare, eller hur…

Det finns idag flera andra varianter av ”controllers” för styrning av ljud-/MIDI-inspelning i dator – Logic Control, Mackie Control, Rolands SI-24 och Radikal Technologies SAC2.2 med flera – men alla dessa jobbar enbart med MIDI-styrning av parametrar, ingen har firewire och, framför allt, ingen av dem är tillnärmelsevis så komplett som Digi 002. Den har allt!

Digidesign Digi 002 Rack

digi002r_0401

Digidesign Digi 002 Rack (test i MM nr 1/2004)

av Gunnar E Olsson

I årets första nummer av MM kunde man läsa om det ”kompletta” interfacet för datorbaserad musikinspelning, Digidesign Digi 002. Nu presenterar de alerta amerikanarna en nedbantad version av denna dundermaskin – i en två enheter hög rackmodul. Och vad vore väl ett mer passande namn för en dylik modul än Digi 002 Rack? Jag kan då inte komma på nåt bättre…

Den måste ju komma förr eller senare – en nedbantad version av den Digi 002, interfacet som har hyllats av både fackpressen och musikmakare runt hela denna jord. Kan man då få plats med alla storebrors funktioner i denna lilla låda? Naturligvis inte! Var skulle man placera de motoriserade reglarna? På baksidan kanske? Nej, allt finns inte med från Digi 002, men inte är det mycket man har skalat bort.

När det gäller mjukvaran som följer med har man paketerat om en del och – kanske framför allt – tagit ett stort steg framåt vad Pro Tools LE beträffar sedan MM-testen av Digi 002 ägde rum. Digidesign har sedan dess kommit fram till den Mac OS X- färdiga version 6.1 av LE och lagom till testen kommer både en uppgradering till Pro Tools LE 6.1.1 och Core Audio-drivrutiner, som ska göra det möjligt att köra andra mjukvaror än Pro Tools på Digidesigns nya hårdvara. Då pratar vi om Emagic Logic, Motu Digital Performer, Steinberg Cubase SX och Nuendo med flera.

PAKET MED INNEHÅLL

Nu ryms hela Digi 002-konceptet i en racklåda – i alla fall hårdvaran. Det är en lite speciell låda i ungefär samma stuk som Digi 002 – lite retrokänsla med grå upphöjningar längs lådans kant. Alla anslutningar (utom hörlursuttaget) sitter på lådans baksida och alla rattar och de flesta knappar sitter på framsidan. Undantaget från frontknapperiet är två omkopplare för 48 Volts phantommatning som hanterar de fyra mikingångarna parvis samt fyra switchar där man kan växla mellan –10 respektive +4 dB-nivå för fyra av de åtta linjeingångarna.

På den analoga sidan har man alltså fyra mikingångar (XLR) som dubbleras med linjeingångar med fast nivå (+4 dBu). Dessa fyra ingångar har omkoppare för mik- respektive line-/instrumentnivå samt högpassfilter och varsin gainratt på framsidan.

De övriga fyra lineingångarna är också balanserade telejack – denna gång med omkopplingbar nivå. Det finns också ett alternativt stereopar på RCA-kontakter som adresseras med två knappar på framsidan av lådan. På samma sätt som hos moderskeppet Digi 002 kan man välja att skicka denna signal till monitor (lyssningen) eller till ingångarna 7 & 8. När vi ändå är på framsidan och kikar kan vi väl nämna att där även finns en volymratt för lyssningen samt en mute- och en monoknapp för densamme.

Om vi vänder på lådan igen hittar vi ytterligare några RCA-kontakter. Två av dessa är alternativa monitorutgångar; -10 dBV till skillnad mot de vanliga balanserade monitortelejacken som kör med +4 dBu (de är åtta st där 1 & 2 dubblerar som main out). De sista RCA-kontakterna (är liksom de övriga guldplaterade – inte bara för att det är snyggt) utgör början på den digitala kontaktsidan. De representerar digitala in- respektive utgångar i S/PDIF-formatet. Digi 002 Rack hanterar (precis som sitt fullvuxna syskon) både Adat och S/PDIF även via optiska in-/utgångar. Liksom sin föregångare har Digi 002 Rack även en MIDI-ingång och två separata MIDI-utgångar.

Utöver detta finns på baksidan två firewirekontakter, ett telejack för en fotomkopplare och en kontakt för nätsladden.

Mjukvarumässigt är detta ett lika fullmatat paket. Först och främst naturligtvis Pro Tools LE 6.1 som har många av de nya funktionerna som presenterades i vår test av storebror Pro Tools 6.0 (utan LE) som vi testade tämligen ingående i MM nummer 6.

Utöver ett tjugotal egna pluggar finns nu även Reason, Live, AmpliTube, T-RackS och Sampletank representerade i mjukvarupaketet.

HANTERING

Installation av mjukvara och liknande brukar alltid gå som en dans när de gäller Digidesigns grejer – åtminstone gällde detta för Digi 002. Den här gången fick jag en del oväntade krascher. En krasch-log skickades till Digidesign, men jag har inte fått nån riktigt bra förklaring till detta beteende. I ett senare skede dök dock en dialogruta upp som kan kasta ett förklarande sken över mina krascher. ”Path to session contains illegal characters ( å ) ”, stod det. Jag hade i mitt oförstånd installerat en demolåt på den av mina hårddiskar, som hette Ljud & Sånt och just bokstäverna å, ä och ö får inte förekomma i en sökväg för Pro Tools – alltså varken i namn på mappar eller i namn på en hårddisk, som till exempel ”hårddisk”.

”It’s not a bug – it’s a feature”, verkar man hävda från Digidesigns sida. Detta har tydligen varit en känd ”funktion” hos Pro Tools en tid. För mig var den dock okänd så när jag (av någon anledning) lyckades installera demolåten på en hårddisk vars namn innehöll ett å fick programmet svårt att sedan läsa från den hårddisken och valde i stället att ”oväntat avsluta.” Jag föreslår att Digidesign genast tar bort den funktionen! Efter att jag tillfalligt dopt om min harddisk till ”Ljud & Sant” hittade inte Pro Tools langre nagra fel pa min sokvag.

Hårdvaran i form av själva racken fungerade dock alldeles ypperligt från första stund. Där är det verkligen ”plug and play” som gäller – och spela var ju vad vi skulle göra.

Med uppdateringen Pro Tools LE 6.1.1 kom även det första Audio Core-stödet till Digi 002 – och Rack. Detta stöd har funnits en tid till andra Digi-hårdvaror och innebär att man nu kan använda även andra ljudprogram med Digidesigns hårdvara. Pro Toolsmjukvaran kan ju tyvärr inte användas med annan hårdvara, men åt det andra hållet fungerar det nu med flertalet mjukvaror. Efter lite testande kunde jag med glädje konstatera att Logic, Nuendo, Reason, Live med flera fungerade utmärkt ihop med Digi 002 Rack!

LJUD OCH FUNKTIONER

Sedan presentationen av Pro Tools 6.0 i MM nummer 6-2003 har som sagt även 6.1 presenterats och vad som tillkommit där är bland annat följande: dels har nu även Windows XP-användare fått ta del av en del av de funktioner som lades till Macversionen av 6.0 – exempelvis DigiBase-filhanteringssystemet, förbättrade MIDI- och Beat Detective-funktioner etc. Dessutom tillkommer en del funktioner som förbättrar intergreringen av Pro Tools med ett Avidsystem – det vill säga kompatibiliteten med videoredigeringssystem har blivit bättre.

Nu finns också ett utmärkt implementerad ReWire-stöd. För alla som varit bortresta till landet (Oz) de senaste åren ligger grabbarna i svenska Propellerheads bakom även ReWire (liksom Reason, ReCycle, ReBirth etc) och det gör det möjligt att på ett enkelt sätt synka och samköra Reason eller ett annat ReWirekompatibelt program (som till exempel Ableton Live), med de större värd-/sequencerprogrammen (Pro Tools, Logic, Cubase, Digital Performer etc) som så gott som uteslutande är ReWirekompatibla, oavsett plattform.

I Pro Tools 6.1 har man löst detta på ett oerhört smidigt vis. Det enda man behöver komma ihåg är att starta Pro Tools först, därefter Reason eller det program man vill synka. ReWireingångar skapas med hjälp av RTAS-pluggar och dessa kan placeras i audio- eller aux input-spår. Alla transportfunktioner och till och med loopfunktioner fungerar helt i synk. Mycket smidigt!

Men nu är det dags att spela in! Fram med ett par bra kondensatormikar och bästa ackguran! Fingerspel! Gaina upp lite! Hmm! Det låter bra – väldigt neutralt – ingen oväntad gissning om det råkar vara så att Focusrite har hjälpt till med mikstegen. Fyra miksteg är bra – många liknande audiointerface nöjer sig med två. De fyra stegen skulle dock ha känts bättre med lite mer gain. Med en svag ljudkälla får man skruva upp lite onödigt mycket. Man hamnar lätt på det där sista snäppet där det börjar brusa lite för mycket.

Alltså fram med ett plektrum i stället! Mer bröt! Vi kör 24 bitar med 96 kHz samplingsfrekvens och det låter mycket bra! Med denna inställing kan vi också ha ett rejält headroom och komprimera en aning i efterhand i stället.

Med programmet följer nämligen både bra kompressorer, hyfsat bra reverb och det mesta av andra pluggar man kan behöva för att komma igång med sitt musikskapande. Det handlar om de vanliga Digidesignpluggarna, ett knappt tjugotal – eller för att vara exakt: Chorus, Click, D-Verb, D-Verb-AS, DigiReWire, Dither, Dynamics II, EQ II, Flanger, Invert/Duplicate, Mod Delay II, Multi-Tap Delay, Normalize-Gain Change, Ping-Pong Delay, Reverse-DC Removal, Signal Generator, Time Comp-Exp-Pitch Shift, TimeAdjuster och Trim.

I paketet ingår nu även en en hoper program i något nedbantade versioner från andra tillverkare: Live Digidesign Edition, Reason Adapted, SampleTank SE, AmpliTube LE och T-RackS EQ.

De begränsningar som LE lägger på oss är att vi visserligen kan ha upp till 128 spår i en session, men vi kan bara spela upp 32 ljudspår i taget. Men man kan alltså utan större svårighet ta en påbörjad LE-session från hemstudion och fortsätta den i den stora studion med den fullvuxna versionen av Pro Tools – och tvärtom. Pro Tools håller också ordning på vilka RTAS-pluggar man använt hemma och ersätter dem med motsvarande TDM-versioner.

LE hanterar också 256 MIDI-spår, 128 aux-ingångar och 64 master fader-spår. Man kan ha 5 RTAS-pluggar per spår (beroende på datorkraft), 5 insertar och 5 tappningar (fortfarande per spår) och upp till 16 interna bussar. Tillräckligt för de flesta sammanhang? Skulle tro det.

HANDBOKEN

Med Digi 002 Rack kommer enbart ett litet ”getting started”-häfte på ett nittiotal sidor i tryckt form. Övriga handböcker och anvisningar finns med på installationsskivan som pdf-dokument – och jag är definitivt inte förtjust i detta. Den stora handboken över alla funktioner som finns i Pro Tools är på över 600 pdf-sidor och fullständigt ohanterlig i sig. Ska man också ha en Pro Tools-session i gång i datorn kräver det en mycket rask maskin om det inte ska kännas som att man hällt sirap i blädderfunktionen.

Handböcker som hamnar på den här storleken fungerar egentligen bara i pappersform och jag anser att det är riktigt snålt av Digidesign att inte skicka med en tryckt handbok på ett så här avancerat program – speciellt när LE-versionen inte riktar sig till de allra mest avancerade proffsen. Vi semiproffs och amatörer behöver en tryckt handbok!

Som jämförelse skickar amerikanska kollegan Motu med en ”getting started”-bok och en referenshandbok på 124 respektive 930 sidor med sin uppdatering till sin Digital Performer 4. Och detta även till uppdateringen som kostar i runda slängar 1 500 kronor. Allt annat är egentligen otänkbart ur användarvänlighetssynvinkel.

SAMMANFATTNING

Pro Tools LE blir bara kraftfullare för varje ny version som når vår kust. De nya funktionerna – till exempel ReWire – gör det till ett oerhört intiutivt program att jobba med. När det gäller att komma igång och göra musik – det är ju det som allt borde handla om, egentligen – så är Pro Tools LE helt enkelt oslagbart! En idiot som jag kommer igång på ett par minuter, för en normalbegåvad musiker handlar det säkert bara om sekunder!

Hårdvaran – i det här fallet Digi 002 Rack – fungerar också oklanderligt. De små problem jag stötte på initialt handlar med största sannolikhet om att sökvägar INTE får innehålla å, ä eller ö. Detta förutsätter jag att Digidesign fixar – snart (strax innan tidningen går till tryck kommer ett meddelande från Digidesign där man bekräftar att denna bug finns och att man jobbar intensivt på att fixa den!).

För den som vill vara fri att kunna koppla sitt audiointerface till en stationär eller bärbar dator är ett firewireinterfacen ett mycket bra alternativ. Bland de firewireinterface som finns på marknaden är Digi 002 Rack ett av de allra bästa alternativen. All underbar mjukvara man får med i paketet kan ses som en mycket bra bonus!

Trycker man nu bara upp den 600-sidiga handboken och skickar med den i paketet blir världen riktigt behaglig att leva i.