Gunnar E Olsson – Var och en sin egen tankesmedja

8 november, 20258 november, 2025

Intervju med Peter O Ekberg

The Blue Accordingly

Peter O Ekberg är något så unikt som en gitarrist med ett eget uttryck. Jag bjöd in honom på besök och imponerades av det jag fick höra – både från hans fingrar och läppar.

När jag först hörde Peter var det på några olika plattor i slutet av 70-talet. Han dök även upp på inspelningar med både Dan Hylanders Raj Montana Band, och senare Boogie Kings – vilka jag hade lyckan att få se live i Stockholm. Peter har även spelat med Tommy Körberg, Mats Ronander, Louise Hoffsten, Floyd Moore, Eric Johnson, Thorleifs och många fler. Som producent har han jobbat med ytterligare några av de mest namnkunniga i Sverige – och några från andra sidan det stora vattnet. Det var också där Peter fick sina första kontakter med musik i den högre skolan. Men låt oss börja från början…

Peter Olof Ekberg

Peter föddes 1953 i Åryd utanför Växjö, där han också växte upp, och så småningom bildade sitt första band. Vid den blygsamma åldern 15 år blev han ”headhuntad” av the Germs från Växjö, och med detta band deltog han i Sveriges Radios popbandstävling Opp-o-poppa på Liseberg i Göteborg 1968 – då som basist. Det lär ha varit en hemsk upplevelse, enligt Ekberg.

Han var fortfarande i första hand basist när han ett par år senare åkte över till USA som utbytesstudent.

– En kväll i Austin hamnade jag på en bar där ett jävligt bra lokalt band spelade, Custer’s Last Band. Och jag satte mig vid ett bord med två snygga tjejer, som jag pratade med. När bandet tog paus kom trummisen och keyboardisten och satte sig vid vårt bord. Det var deras flickvänner jag pratat med, och alla var supertrevliga. Trummisen, Bill Gossen, blev sedermera min bästa vän. Vi satt och pratade, och han var genuint nyfiken. ”Jaså, spelar du”, sa han. ”Vill du sitta in?”

”Hela den här tanken med plattan sprang ju ur en ensamhet.”

En av låtarna som Bill nämnde var The Nazz Are Blue (en Yardbirds-hit, med Jeff Beck på sång), och den kunde Peter, så han hoppade upp på scenen och spelade med bandet.

– Bill skjutsade mig hem på kvällen, och kom och hämtade mig dagen därpå, för att visa mig Austin. Och det växte till en väldigt djup vänskap, som varade ända tills Bill dog i cancer för några år sedan. Bills vänskap blev min biljett in i Austin, och hans kontaktnät blev också mitt musikaliska, för han var en etablerad musiker och låtskrivare i Austin.

– Det var där jag fick riktigt blodad tand för musiken.

70- och 80-talet

Tillbaka i Sverige fick hans grupp Attila skivkontrakt. Man skickade demo till fem skivbolag, och fick ja från fyra. Peter valde Polydor. Det blev fyra soloplattor och en massa turnerande. Han producerade också Raj Montana och Rockamöllan. Han flyttade till Stockholm 1977, och där blev det mer producerande. Hösten 1982 vill Anders Burman att han ska ta över producerandet efter honom på EMI. Peter nappar förstås.

– Efter det fick jag smak på att göra musik utan att behöva sitta i en turnébuss. Sökte mig till andra kulturuttryck. Var nästan tio år på SVT i Stockholm och NRK i Oslo.

Han blev sedan kulturskolechef och rektor på mediaskolan i Karlskrona. Nu är han kulturchef i Piteå.

Denna bild har ett alt-attribut som är tomt. Dess filnamn är image-asset-6-1024x684.jpeg

Nya plattan

Jag bjuder kulturchefen på en liten pastalunch och han fortsätter berättelsen. Ensam i Norrbotten finner sig Peter i ett nytt dilemma.

– Jag hade ju knappt gjort en låt på 35 år, så jag ville ju se om jag fortfarande kunde.

Han hade Cubase 7 och ett bra UAD-ljudkort och började skriva lite låtar. Först stapplande… Men det blev alltmer lustfyllt. Han hade ju all tid i världen. Men efter ett halvår började han fundera på om det höll. Han trodde att det fanns en risk att det höll på att bli ett dammigt gubbprojekt. Han kontaktade två oberoende producenter som han kände (Ulf Börjesson och Johan Dereborn), och frågade vad de tyckte. Det var tyst ett tag, sedan sa den ene att det var hur fräckt som helst. Den andre hade samma åsikt.

– Hela den här tanken med plattan sprang ju ur en ensamhet. Och i en av låtarna, Just Lonely, sjunger jag ”north pole lonesome”, så NP Lonesome blev mitt alias. Och plattan döpte jag till The Blue Accordingly för att reta de här bluespuritanerna.

Det tog ungefär ett år att bli färdig. När han sedan la upp det kom en reaktion som han blev oerhört förvånad över. Det kom både telefonsamtal och privata mejl.

– För mig var det verkligen en stor gåva att jag tog mig igenom plattan. Det är en så stor känsla i att återupptäcka något som du trodde var förlorat. ”Fan, jag har detta kvar. Tack, det funkar!” Det går inte att beskriva hur otroligt skönt det kändes när det började komma respons på det här. Jag förstod att det inte var enbart artighet, utan folk var genuint överraskade. ”Fan, va bra han har fått till det här”, liksom.

– Sången är nästan uteslutande en första eller andratagning. Att stå och skråla med lurar i en lägenhet, och plötsligt höra hur de börjar röra sig i våningen ovanför, blir oerhört stressande.

– Det är några grejer som jag skulle vilja ha gjort om, men jag beslöt mig för att göra så här. Och likadant med gitarrspelandet, men där var det mer för att jag märkte att inte blev bättre ju längre jag höll på.

Denna bild har ett alt-attribut som är tomt. Dess filnamn är image-asset-2-1024x671.jpeg

Producenten Uffe Börjesson började komma med förslag. ”Du måste ha en riktig trummis…” så Bengan Andersson från Skara kontaktades och spelade in de förträffliga trummorna i sin studio.

– Sen kom jag på att jag behövde körer och kontaktade Sharon Dyall, Jenny Fall och Lena Malmborg och de ställde gladeligen upp. Sen har det kommit in lite annat folk.

– Jag lirar bas, alla gitarrer, percussion och en del trummor och keyboard. Men allt som behövde komma upp ett snäpp professionellt såg jag till att åtgärda – och det är Uffes förtjänst. Det som från början var en bra ensam-vargs-grej blev på så sätt mycket bättre.

– En av hemligheterna med att det funkade var att här fanns inget tydligt syfte. Musiken i sig var det enda syftet, låt, för låt, för låt…

– Det fanns ingen tidsram, det fanns igen budget, och det fanns heller ingen beställare – mer än att jag ville se vart det kunde leda.

Hur undvek Peter heminspelningsfällan, där låtarna aldrig blir klara, där det ständigt finns något nytt att lägga till eller göra om?

– Jag var precis i kanten av det – då hade det gott nästan ett år – och jag visste att om jag börjar göra om, då faller hela projektet.

– Jag var precis på väg, men då var det bland annat Uffe Börjesson som sa: ”Du är färdig nu.” Så jag tänkte: detta får duga.

Uffe åtog sig att mastra plattan, och eftersom Peter ville lägga upp musiken på alla tänkbara media, hittade han hjälp även där.

– Jag ringde Örjan Englund på Eagle Records och berättade kort för honom vad det gällde, och han sa ja, på direkten.

Efter tre veckor låg albumet uppe world-wide och sen tog det bara ett dygn så var hela karusellen igång. På första månaden hade Peter fyratusen streamingar. Det var han nöjd med.

– Utan hemmainspelningarna hade detta aldrig blivit gjort.

Utrustning

Peter använde Cubase 7 och ett UAD-ljudkort (okänd modell). Sången tog han upp med en Peluso 2247-mikrofon, som han är väldigt nöjd med.

Keyboarden är till största delen hämtade ur NI Kontakt 5 – han har också använt en del av Easy Drummers percussion-ljud, plus en del från Kontakt.

– Fendergitarren har två vanliga Custom Shop-mickar i hals och mitt, och en Dimarzio HS2 i stalläget. Sen har jag även en Suhr med två single-coil och en humbucker. Den använder jag en hel del på plattan.

– Strängarna är D’Addario XL – 0.9 till .46 – det har jag alltid kört. Tidigare hade jag samma set från Ernie Ball.

– Gitarren går genom en Fender Deluxe, eller en Mad Professor CS40, och ett gäng pedaler. Nästan aldrig rätt in i förstärkaren… Sen har jag använt S-Gear-pluggen från Scuffham Amps.

– Jag har också använt en Chandler UAD-plugg till ett par solon. När man skruvar till den så rören glöder, låter den väldigt speciellt.

Denna bild har ett alt-attribut som är tomt. Dess filnamn är image-asset-3-1024x711.jpeg

Pedalbordet innehåller det som syns på bilden, men sedan vi träffades har ett par-tre pedaler bytts ut. Det är ett projekt i ständig förvandling. Om favoritpedalen berättar Peter:

– Det är en handgjord Björn Juhl Honey Bee. Svindyr, och den är så varm. Jag har alltid den först. Det finns inget som låter pedal över den.

– När jag har mickat upp förstärkaren har jag använt en Shure SM-57. På det hela taget väldigt vanliga grejer, alltså. Sen har jag ju ett gäng fina gamla UAD-pluggar… kompressorer, reverb…

– Sen spelar det ju ingen roll om du har bra eller dålig utrustning, om du inte har en bra låt till att börja med. Man glömmer ofta det…

Supro tremo-verb

Peter hade förstås med sin Custom Shop Stratocaster, som fick träffa de enklare kusinerna från landet, mina ihopskruvade monster. Det är klart att det blev en del spelande – och detta redan innan jag visade Peter Supro-förstärkaren som jag hade hemma för MM-test. Då blev herr Ekberg riktigt intresserad och sprang genast ut till bilen och hämtade in pedalbordet.

”Bluesen har blivit kidnappad av en sorts medelålders, vita medelklassmän…”

Peter spelar och berättar samtidigt om instrumentallåten på nya plattan som han vaknade upp en söndagsmorgon och hade drömt, Notes From The Neighborhood. Mer än en aning 70-talsdansbandsaktig i tonen, och jag bara älskar den!

Och Peter blir förstås förtjust i Supron.

– Fasen, va bra den låter! Den skulle jag vilja ha med mig när jag ger mig ut och spelar på bluesfestivalerna i vinter…

– Låter otroligt bra! Får jag skruva på lite och se hur den beter sig?

Vad säger man då… Självklart! Och han skruvar på ordentligt.

– Ja, det var fan du! Du får ursäkta, men jag vill se var gränsen går. Den verkar ju orka…

Det slutar med att Peter senare beställer ett par olika Supro-förstärkare, och de ingår nu i hans live-arsenal.

Peters spel och preferenser

Jag passar på att berömma Peter för hans ett eget tonspråk, där han rör sig runt den traditionella pentaskalan, och där han verkligen vågar dra iväg i sina improvisationer.

Var kommer inspirationen ifrån?

– Det kommer nog ifrån att jag ofta varit sångare också. Jag blev rätt trött på Chicken Shack och liknande band, och sökte mig andra vägar.

– Beck var ju spännande. Han var ju inte den där identiska pentaskalan, som alla spelade runt. Det fanns även andra… Peter Green var ju en stor, stor hjälte för mig. När jag första gången hörde Blues Jam i Chicago, första låten, Watch Out… Det var ju nåt helt makalöst, med allt från tajming till tonalitet. Men det fanns andra… Amos Garret var en ögonöppnare när han var med i Paul Butterfield Blues Band. ”Oj, man kan spela en durters i bluesen!” Det gjorde ju även Beck, för den delen. Men det hör man aldrig från de andra…

– Nån sa att jag lät som Jeff Beck när jag spelar, men de vill jag inte gå med på. Jag är kanske inspirerad av Beck, men jag låter inte som honom.

Denna bild har ett alt-attribut som är tomt. Dess filnamn är image-asset-4-1024x678.jpeg

– Jag har aldrig kunnat sitta med en grammofon och planka solon, jag har fått lära mig på annat sätt. Så det har aldrig varit en som varit husgud, utan det har varit en jäkla massa olika som inspirerat mig, och så har jag plockat ur mitt eget huvud.

– Boogie Kings var en rolig grej… Vi spelade nån sorts punk-blues. Vi älskade blues, men vi brydde oss inte om att vara traditionella. Vi insåg att vi måste utgå från vår egen bakgrund. Där ligger skillnaden. Energin, och att vi sket i traditionen.

– Och vi hade Backa-Hans och Ingemar Dunker i kompet. Publiken kunde bara, rent fysiskt, luta sig mot den stommen. Det gick inte att göra bort sig där. Du kunde lira i en annan tonart, och det hade varit rätt ändå.

Bluesen har blivit kidnappad

– Jag har fått en sorts bluesnojja nu. Bluesen har blivit kidnappad av en sorts medelålders, vita medelklassmän, som inte förstår vare sig bluesens ursprung, grundtanke, eller det här med blod, svett och tårar – missförstå mig rätt …

– Det är ju så historielöst. Det blir outhärdligt att lyssna på, om man inte har någon sorts förankring i rötterna. Lyssna på de här triolshufflandet till höger och vänster: I woke up this morning. Om man sen lyssnar på originalen – vad bluesen stod för, och fortfarande står för – så är det en kraft, och svett och berättelser, men det är också en utveckling.

– Ta alla pianister, gitarrister, munspelare och vad du vill. Inte fan lät alla lika. Alla hade sin egen ton. Alla utvecklade sin egen ton. Det var det som var hela grejen. Men idag är det precis som att man absolut inte ska göra det, för då är det inte blues.

– Fy fan, vad jag gnäller. Det är inte alls meningen. Jag är en väldigt positiv människa i grund och botten.

Framtiden

Peter berättar att han tänker göra ytterligare ett album, ett bluesalbum, och det kommer inte vara puritanskt! Det ska bygga på bluesens fundament, men sen är det helt utifrån honom och de han omger sig med.

– För mig, när jag gör de låtar som har tydlig bluesbotten, spelar jag utifrån så som jag spelar. Jag vill spela vitt, och utifrån mig. Jag har andra referensramar, en annan historik, en annan bakgrund. Jag kan inte härma någon som ska berätta om bomullsfältens jävlighet, och industrialismens förtryck. Det blir falskt om jag försöker göra det, och det blir definitivt inte en hyllning. Det blir bara patetiskt.

Sen blir det en lång diskussion om Peters spelstil. Vi är inte riktigt överens i allt, men jag hävdar att han på något sätt behållit sin ton och sitt uttryck i gitarrspelet hela tiden. Man hör att det är Peter O Ekberg.

Denna bild har ett alt-attribut som är tomt. Dess filnamn är image-asset-5-1024x684.jpeg

Tills slut har det blivit över fyra timmars samtal – jag vill inte kalla det en intervju – som jag har att lyssna igenom.

– Fy fan, va du kommer att vara trött på mig, säger Peter.

Med de orden skiljs vi åt. Men tröttna lär jag inte göra i första taget, och det finns ju alltid ett album att bryta av med, om samtalet skulle börja kännas tungt. The Blue Accordingly med NP Lonesome aka Peter O Ekberg. Tretton egna låtar. En ren njutning!

Jag tar för givet att ni redan lyssnat på den. Och har ni inte det finns den både på Spotify, och iTunes om ni vill ladda ner den. Jag vågar påstå att detta är den viktigaste plattan som släppts i år. För den som älskar modern, fräck, bluesbaserad, skitig, skrämmande, upplyftande rockmusik är den ett måste. Här finns allt. Sällan har en sångplatta varit så fullspäckad med underbara gitarrinslag, stökiga riff, och spretiga solon. Helt underbart! Jag har inte njutit av en platta så fullt ut, sedan jag hörde Jeff Becks insatser på Amused To Deathmed Roger Waters. Fast Peter O Ekberg gör nästan allt på egen hand – jag är djupt imponerad. Mina personliga favoriter: ovanstående instrumentallåt, Blue Me X, och So Happy For You. Ja, och så alla de andra låtarna förstås…

Ett par aptitretare…

8 november, 2025

Logic Pro Stem Splitter

Logic Pro har en tid varit ett av några få DAW-program som kunnat erbjuda stem-separation inuti programmet. Redan med tidigare version tyckte jag att denna funktion var klart bättre – läs: fri från bieffekter – än andra versioner, som till exempel Presonus Studio One Pro. I och med version 11.2 av Logic Pro har man dock kommit med ytterligare och signifikanta förbättringar av Stem Splitter, som Apple valt att kalla den här funktionen.

Samtidigt som version 11.2 av Logic Pro för macOS, släpps även version 2.2 för iOS (iPad) och båda versionerna innehåller en hel del nyheter och förbättringar. Där hittar vi utöver den uppdaterade stem-splittern även nya ”performance-fokuserade” ljudpaket plus en förbättrad version av en funktion som Apple kallar Session Recall och som gör att man kan hämta tagningar som man trodde man förlorat för att man inte spelat in dem. Det bör väl nämnas att Stem Splitter kräver att man har en Apple silicon-bestyckad dator (M1 eller senare) eller att iPaden har begåvats med en A12-processor.

Förbättrad Stem Splitter

Tidigare version av den här funktionen har kunnat dela upp ljudet från en vald och färdigmixad ljudfil i fyra olika beståndsdelar: sång, trummor, bas och övrigt (other). Det finns visserligen idag fler andra företag som lyckats med den här magin på ett mer eller mindre övertygande sätt. Där finns det både separata appar, och on-line-funktioner som man endera betalar per utfört arbete, eller på prenumerationsbasis. Apple erbjuder dock den allra bästa varianten bland de som har denna stem-splitfunktion inbyggd i sin DAW, och utan kostnad, och även om man jämför med de betydligt dyrare varianterna ligger Logic Pros variant otvivelaktigt i det allra högsta toppskiktet.

Här har vi det: mitt ursprungliga stereospår”splittad” till 6 olika spår. Visst är det magiskt?!

Redan i tidigare version av Logic gjorde man ett ypperligt jobb, men nu har man förbättrat algoritmerna ytterligare och dessutom lagt till några funktioner. Dels kan man nu även separera gitarr- och pianospår med riktigt bra resultat, och dels låter nu även separationerna av sång, bas och trummor ytterligare ett snäpp bättre. Andra varianter av den här funktionen har en hel del bieffekter. Det kan dels vara bitar av olika instrument som läcker in i till exempel sången, reverbsvansar har huggits av, men det har även varit rent oljud som plötsligt dykt upp.

I Logic Pro 11.2 ger inte stem-splitter hela tiden perfekt resultat, men det är ändå stundtals helt otroligt resultat vi får höra, speciellt om man betänker kvalitén hos de ljudfiler som jag bett den ge sig i kast med.

Ljudfiler från en PortaStudio

Det mesta jag testat har varit mycket gamla inspelningar som haft sitt ursprung i musik som jag spelat in för många år sedan på min dåvarande ”topputrustning”. Den bestod av en Tascam Portastudio 244 – som jag vann i tidningen HiFi & Musiks (och troligen även hela Sveriges) första seriösa demotävling 1986. I juryn satt tidningens chefredaktör Bernt Hermele, Stig Vig från gruppen Dag Vag, ljudteknikern Bengt Nyquist, samt den inte helt okände Michael B. Tretow (ABBA-producenten, ni vet…).

Alltnog … på denna Portastudio användes tre spår för analoga ljud som sång, gitarrer och munspel. Det fjärde spåret användes som synkspår för att styra en Yamaha QX5 hårdvaru-sequencer, som i sin tur styrde ett par trummaskiner och några syntar. Där hittade vi förstås både en Roland TR-707 och syskonmodellen 727 som spelade diverse slagverk. Där fanns även en Akai XR10, som hade lite mer bett i trummorna, en Oberheim Matrix 1000, en Matrix 6R och min absoluta favorit bland racksyntar Roland MKS-70 Super JX (fan, vad jag saknar den!).

Yamaha Q5 MIDI Sequencer, själva hjärtat i min setup, och det som fick alla syntar och trummaskiner gå i takt med 244:an. (Här var det dock inte tal om någon sorts vaktparad, nej, grejerna skulle ju göra musik tillsammans med mig.)

Så småningom tillkom några fler syntar men det här utgjorde grunden i den arsenal som jag använde för mina första egna alster, och som spelades in i en garderob på 1×1 meter på denna min Portastudio.

Garderobsstudion var verkligen ytterst kompakt.

Alla dessa externa ljudalstrare mixades sedan live via en enkel Boss BX-16 – en riktigt trevlig och billig 16-kanalsmixer – tillsammans med de tre analogspåren ner som en stereofil till en Sony PCM-M1 DAT-bandare. Jag hade även ett fjäderreverb från brittiska Bandive Accessit som jag kunde krydda vissa spår lite med.

Så här såg en riktigt budgetbetonad fjäder-reverb-enhet ut då det begav sig

I och med att allt mixades helt live gällde det att hålla tungan rätt i mun om något ljudspår behövde korrigeras i farten. Ofta krävdes både två och flera försök innan man fick ett resultat som man var hyfsat nöjd med.

Innan jag fick råd med Dat-bandaren använde jag faktiskt en Hitachi VHS-bandare. Dessa maskiners HiFi-ljudspår hade en kvalitet som verkligen inte låg långt bakom de första digitala inspelningsmaskinerna, men VHS-kassetter är stora och otympliga, maskinerna hade ibland en tendens att ställa till bandtrassel och då var det kört.

Omsorgsfull restaurering

I vilket fall har det tidigare varit mer eller mindre omöjligt att förbättra dessa stereoinspelningar, om man inte enbart ville komprimera, EQ:a, lägga lite reverb eller nån annan effekt på hela skiten. Ända fram tills nu.

Nu skapar man bara ett nytt projekt i Logic Pro, drar sin ljudfil till ett spår, klickar på ljudspåret och väljer endera Stem Splitter överst, eller går ner under ”Processing” och väljer funktionen där (jag har aldrig förstått skillnaden här).

Hursomhelst, du kan välja om du vill dela upp ljudfilen i alla de beståndsdelar som stem-splitter klarar av, eller om du kanske enbart vill lyfta ut sången på ett separat spår och låta resten av ljuden bestå av en kombinerad stereofil. För mina egna behov passar det alldeles förträffligt att dela upp det i så många ”stems” som funktionen kan erbjuda.

När jag sedan har sång, trummor, bas, gitarr, piano och annat på separata spår kan jag behandla dem med de verktyg som står mig tillbuds, och som kan passa för just den här låten.

Delay och reverb

Delay och reverb har naturligtvis lagts på separata tappningar för varje spår. När det gäller reverb har jag för vissa spår använt Softube Atlantis Dual Chamber – Atlantisstudion i Stockholm i mjukvaruformat .

Även Relab Developments Quantx Essentials har använts flitigt. Det är en nedbantad version av QuantX Natural Resonance Reverb som i sin tur är en alldeles utmärkt mjukvaruemulering av Quantec QRS, en hårdvara som skapades av Wolfgang Schwartz på 1980-talet och som är Peter Gabriels (och mitt) absoluta favoritreverb för stunden.

Det här är Quantum Essentials från Relab Developments, som användes som ett av mina huvudreverb. Dessutom fick ytterligare ett reverb rycka in (ja, jag älskar reverb). Det var Wave Alchemy Glow, som är en mjukvaru-emulering av brittiska klassikern AMS RMX16, och det låter verkligen inte fy skam det heller.

På delay-sidan har jag både använt gratis-appen Harrison 3D Delay, Other Desert Cities från Audio Damage och HOFA Plugins Colour Delay som har en riktigt bra ducking-funktion.

HOFA Colour Delay är en delay plugg med riktigt trevligt ducking-funktion. .

Komprimering och limitering

På komprimeringssidan har jag i huvudsak använt verktyg från Relab Development. Deras Relab 176 Compressor/Limiter är en oerhört omsorgsfullt återskapad mjukvaruversion av en riktig klassiker på kompressorsidan, Bill Putnams 176 Valve Limiter. Vi hoppas kunna återkomma med en mer ingående test av denna suveräna plugin, men låt oss bara kort nämna att utvecklarna hos Relab betonar att man har gått ytterst noggrant tillväga, först naturligtvis vid alla stadier av framtagandet av pluggen, men sedan även när man ville ha allmänhetens hjälp med betatestandet av Relab 176.

Från utvecklarens sida ville man absolut inte att eventuella tillkortakommanden i resultatet av handhavandet av Relab 176 skulle bero på att användaren försökt köra pluggen på en alltför långsam och kraftlös dator. Därför fick de som anmälde sig som beta-testare redovisa vilken typ av dator/processor man tänkte köra Relab 176. Först efter att ens konfiguration hade godkänts fick man tillgång till en betaversion av pluggen. Det bör också nämnas att den version jag själv använt till det här projektet har varit den skarpa versionen, ingen beta.

Relab 176 är alltså mjukvaruversionen av en transformatorbestyckad, rörförsedd kompressor av allra högsta dignitet från 60-talet, och den kan jobba både oerhört transparent och riktigt styggt och elakt, precis som man föredrar. I mitt fall har jag velat ta fram det elaka, lite störiga från mina gamla analoga portainspelningar, och Relab 176 erbjöd där en stor mängd utmärkta preset att välja och vraka bland.

Hursomhelst, bland de många färdiga inställningar som erbjöds hittade jag sånt som jag tyckte fungerade utmärkt för sång, gitarr, trummor … och så vidare. Bakom dessa preset finner vi producenter som Craig Bauer, Jack Miele, Justin Gariano och Koen Heldens. Det roligaste var kanske att en preset som skapats för att fungera som Drum Bus-kompressor även fungerade utmärkt för hela slutmixen, eller gitarrsolot. Man väljer här själv vad som man tycker låter bra, och det är ett ögonblicksverk att skruva till en egen variant och sedan spara den som en favorit-preset.

Jag bör väl kanske även nämna att jag också velat ge de nya spåren lite extra mättnad, och gärna ge ett något skitigare intryck än originalen. Jag har därför valt inställningar som ibland nästan känts lite ”over-the-top” vad gäller distorsion och extra kompression. Men här finns alltså massor av möjligheter att påverka slutprodukten med egna idéer.

På stereobussen har jag den här gången dessutom genomgående använt två produkter från Plugin Alliance/brainworx, deras bx_masterdesk True Peak och bx_limiter True Peak. Och som sagt, jag har fläskat på ordentligt även här.

Ytterligare effektpluggar

På ett par av de gamla ljudspåren passade jag även på att lägga på lite extra ”stämsång” med hjälp av Antares-pluggen Harmony Engine. Där kopierade jag helt enkelt den befintliga sången till ett nytt ljudspår där jag stoppade in Antares-pluggen. I den drog jag ner originalstämman till ett minimum och lät is stället en basstämma, plus ett par överstämmor ligga högst. Sen kunde jag automatisera det spåret så att den nyskapade kören kom in på den nivå och där jag tyckte det funkade. I mixen tycker jag ”kören” låter helt okej.

På ett par spår har jag låtit Antares Harmony Engine lägga till några extra stämmor.

Dessutom fanns ett par spår där jag upptäckte att S:en var lite väl ”iöronfallande”. Där passade jag på att prova ett par olika de-essrar. Dels Antares Vocal De-esser och dels sonible smart:deess. Där upplevde jag faktiskt att sonible-pluggen gav ett snyggare slutresultat.

sonibles smart:deess gjorde ett riktigt bra jobb med att tona ner mina vassaste S-ljud.

Leif Mases’ EQ

På EQ-sidan använde jag dels de som ingår i Logic-paketet, men framför allt var det en annan EQ-plugg som jag tyckte fungerade ypperligt. Det var Maselec MEA-2, även den från Relab Development. Maselec MEA-2 är en mjukvaruversion av en av svenske ljudteknikern, producenten och hårdvarukonstruktören Leif Mases mest framgångsrika hårdvaror. Leif har jobbat med storheter som Led Zeppelin, Jeff Beck, ABBA med flera, och han har alltså utvecklat Maselec MEA-2 Mastering Equalizer, som han först byggde för att ha enbart för egen räkning.

Emellertid blev soundet från den så populärt att han var tvungen att bygga flera. Ett av de första exemplaren hamnade hos Roger Taylor i Queen, och resten är, som man brukar säga, historia.

Alltnog, Leif Mases ligger även bakom en ytterst välljudande kompressor Maselec MLA-4. Även den finns i mjukvaruversion från Relab Development, men det var främst deras Relab 176 jag använde, och så naturligtvis Maselec MEA-2 som huvudsaklig EQ. Även hos den finns en mängd ytterst användbara preset att utgå ifrån. Just nu kan du dessutom prova alla Relab Developments pluggar under 30 dagar utan kostnad.

Sammanfattning

Stem separation har blivit något av ett modeord och är ett oerhört användbart verktyg för re-mixare och andra som behöver dela upp en färdig mix i några av sina ursprungsspår eller -stems. För min egen del har jag valt den stem splitter-funktion som nu ingår i den senaste versionen av Logic Pro 11.2. Som utgångsmaterial har jag använt stereofiler av gamla låtar som jag mixat direkt till DAT för många månvarv sedan. Där har jag faktiskt inte tidigare haft tillgång till några separata originalspår, så för mig har Stem Splitter varit en gudagåva.

Det finns även massor av andra användningsområden för den här tekniken. Jag läste nyligen om exempel där en dialog som var tänkt för filmbruk kunde ”stem-splittas” så rösterna (som vi där kan kalla sången) kunde separeras från besvärligt brum- och miljöljud som störde mycket av hörbarheten hos dialogen. Och även när det gäller ren musikhantering öppnar stem split-funktionen massor av intressanta möjligheter för att påverka ljudbilden långt efter att slutmixen är färdig.

Resultatet av några av mina ljudförsök kan ni hitta på SoundCloud.

Här har vi originalversionen av en låt, Rasande tempo:

Och här har vi den stem-splittade versionen av samma låt:

Några fler exempel på låtar som fixats med hjälp av Logics Stem Split hittar ni här:

Nu återstår bara att önska er lycka till mer era egna Stem Split-experiment! Hoppas ni får lika roligt som jag har haft med det här försöket! Vi hörs!

FAKTA

Logic Pro

UTVECKLARE Apple

SYSTEMKRAV Logic Pro för Mac kräver macOS Sequoia 15.4 eller senare, iPad-versionen kräver iPadOS 18.4 eller senare

PRIS Logic Pro 11.2 för Mac: gratis uppdatering, eller 2 495 kronor för nya användare; Logic Pro 2.2 för iPad: gratis uppdatering, eller 2 495 kronor för nya användare 69 kronor/månad eller 690 kronor/år och en månads trial-version

Relab 176 & Maselec MEA-2

UTVECKLARE Relab Development

SYSTEMKRAV macOS Sequoia 15.4 eller senare

PRIS Relab 176: 199 dollar; Maselec MEA-2: 199 dollar

sonible smart:de-ess

UTVECKLARE sonible, sonible.com

PRIS 129 €, just nu: 59 €

8 november, 20258 november, 2025

Mer material om Stem-splitting

Som ni antagligen redan läst, om ni länkats till någon av mina andra hemsidor, har jag lekt lite med den nya förbättrade versionen av Stem Splitter i Logic Pro 11.2. Om ni kikat in här av en slump rekommenderar jag att ni läser den artikeln, om ni orkar förstås.

Logic Pro Stem Splitter

På SoundCloud hittar ni sedan en handfull låtar, varav ni kanske hört någon tidigare. När det gäller några låtar redovisar jag originalet mixat direkt till DAT från Portan (svartvit bild), och sedan de stem-splittade filerna re-mixade och lite fixade (färgbild). Vad beträffar flera av låtarna har jag däremot bara lagt upp de stem-splittade/fixade mixarna.

Som jag nämnt i artikeln använde jag för det mesta bara tre av spåren på min Tascam 244 för att spela in analog signalkällor, det vill säga sång, gitarr, munspel och sånt. Det fjärde spåret på den lilla kassetten användes som synkspår. Signalen på den drev en Yamaha QX5, och den i sin tur drev alla trummaskiner, syntar och liknande. Om jag minns rätt har Rasande tempo all sång, gitarren, och en bas på kassettportan. Brasset var en preset (Obie Saws) på min MKS70, och både en Roland TR707 och en 727 (för percussion) användes.

Av detta följer förstås att det inte finns några flerspårstejper kvar att tillgå. De få kassetter jag har sparat från min Portastudiotid har bara analoga ljud, det vill säga: sång gitarr och liknande på tre spår. Det fjärde spåret har endast en synksignal, och den låter ungefär lika kul som forna tiders modem. De minns ni väl?

På Så får det bli har vi en något annorlunda sättning. Två sångpålägg, en sologitarr plus baklängesgitarrerna ligger på tape. Där har det dessutom tillkommit ett munspelssolo. Här är trummorna hämtade från en Akai XR10, basarna är två olika Oberheimsyntar, och resten olika ljud från MKS70 och MKS30. Allt mixades via en enkel Boss BR-16-mixer.

Som bonus får ni här låten Du får precis som du vill där nästan bara trummaskinen (Roland TR-707) låg externt. Undantaget var även Yamaha FB-01 som spelade ”saxofon”. Resten låg som spår på kassettportan.

Där får ni dock försöka acceptera att jag dragit på utav bara h-e med kompression, mättnad, distorsion, etc…

Ja, allt skulle bli högt som fan. Lite kul att testa detta!

2 maj, 20252 maj, 2025

Oops, I did it again…

I just can’t help myself. I published another review on four of my websites. This time it was the Oberheim TVS Pro from Gforce Software that I strapped onto my test-bench. A usual you can read the review in English here www.manmademusic.eu and here www.manmade-music.com, and in Swedish here www.musikmakaren.se as well as here www.manmademusic.se.

Many thanks @gforce software for making another marvellous product!

29 december, 2024

På G.

I’m still at it…

(This message will be repeated in English)

Efter att Musikermagasinet lade ändan i vädret i februari 2024 har livet inte varit sig riktigt likt. Det är klart att man, efter att ha skrivit tester, intervjuer och annat för tidningen i över 35 år som frilansare, och dessutom ha jobbat sammanlagt sju år som chefredaktör för det enda riktiga musikermagasinet i Sverige, känner en enorm saknad.

Men skam den som ger sig (i synnerhet på den som är mindre)!

Jag beslöt mig ganska snart för att inte bara lägga mig ner och dö – alternativet att sitta på en parkbänk och mata duvor kändes också det helt ”off” – så jag påbörjade arbetet med att fokusera på mina egna hemsidor. De behövde fräschas till rätt rejält och de var också i stort behov av nytt material.

Så arbetet sattes igång.

Idag har jag fokuserat på fyra olika hemsidor. På två av dem – www.musikmakaren.se och www.manmademusic.se – är allt material fortfarande skrivet på svenska.

På www.manmademusic.eu och www.manmade-music.com är däremot allt nytt material översatt till engelska för våra internationella läsare/betraktare.

Materialet som jag publicerat på de här sidorna består – utöver lite äldre material med länkar till egenproducerad musik, gamla tester från MM, låttexter och liknande – till stor del av nya tester av mjukvara (det kommer även en del hårdvarutester framöver), nya press-releaser och nyhetstips, intervjuer och annat som jag hoppas ska kunna intressera mina gamla läsare från MM-tiden.

Jag har fortfarande kvar många av mina kontakter bland utvecklare och tillverkare runtom i världen, och stödet från dessa känns mycket upplyftande. Men jag fortsätter inte med det här jobbet enbart för dem, det är ju främst alla gamla (och förhoppningsvis även nya) läsare som jag hoppas kunna nå med mina små skrivelser och betraktelser. Jag hoppas ni alla kan hitta något som kan intressera!

Ett riktigt gott nytt musikår, önskar jag er alla!

Gunnar E.

And in English…

After Musikermagasinet went out of business in February 2024, life hasn’t been quite the same. It’s clear that, after writing tests, interviews and more for the magazine for over 35 years as a freelancer, and also having worked for a total of seven years as editor-in-chief of the only real musician magazine in Sweden, you feel an enormous loss.

But I was never a quitter!

Pretty soon I decided that I wouldn’t just lie down and die – the alternative of sitting on a park bench and feeding pigeons also felt completely off to me – so I started focusing on my own websites.

They needed to be refreshed quite substantially and they were also in great need of new material.

So the work began. Today I have focused on four different websites. On two of them – www.musikmakaren.se and www.manmademusic.se – all material is still written in Swedish. However on www.manmademusic.eu

and www.manmade-music.com all new material is translated into English for our international readers/viewers.

The material that I have published on these pages consists – in addition to some older material with links to self-produced music, old reviews from MM, song lyrics and the like – largely of new software reviews (there will also be some hardware reviews in not too distant the future), new press releases and news tips, interviews and other things that I hope will interest my old readers from the MM era.

I still have many of my contacts among developers and manufacturers around the world, and the support from them feels very uplifting. But I do not continue with this job only for them. First and foremost I want to reach all the old (and hopefully also new) readers with my little writings and reflections. I hope you all can find something that might interest you!

I wish you all a Happy New Musical Year!

Gunnar E.

15 augusti, 2024

MeldaProduction Plugins v.17

MeldaProduction firade nyligen sitt 16-årsjubileum. Dessutom har företaget nu en present för användarna – och för dem själva. De presenterar nu version 17 av alla sina plugins.

Man har skapat MPluginManager

Det viktigaste i version 17 är förbättringen av användarens bekvämlighet. Därför skapade MeldaProduction MPluginManager, som tar hand om alla dina installationer och licensieringar. Den kan hålla alla dina pluggar uppdaterade och hjälper dig att installera eller reparera något utan att ladda ner onödig data. Från och med nu kommer du att kunna hantera dina licenser och prenumerationer från ett enda ställe (Hämta den i avdelningen Downloads).

Denna bild har ett alt-attribut som är tomt. Dess filnamn är Skarmavbild-2024-08-15-kl.-11.48.41-1024x895.png

Nya instrument att spela/leka med

Företagets universella modulära virtuella instrument, MSoundFactory, fick flera nya coola tillägg. Du kan kolla in Cyberpunk Bass, Trap Bass, Cyclicity, Ethereal Keys, Alchemist Whoosh och Organic Scape. Alla är naturligtvis gratis för licensinnehavarna.

Andra påtagliga uppdateringar

MeldaProduction har arbetat hårt för att förbättra effektiviteten i kärnan och uppdaterade dessutom kompatibiliteten för alla sina plugins (inklusive de som är gratis) för att möta nuvarande standarder. Vissa pluggar som till exempel MTurboDelay har fått många nya förinställningar.

Starta din testversion på nytt!

Även om du har installerat tidigare versioner kan du starta din 15-dagars testversion igen. Skaffa MPluginManager och dyk ner i företagets plugins redan nu!

Du måste inte KÖPA pluggarna!

Bara en påminnelse. Det bästa sättet att använda alla plugins omedelbart kan vara att använda programmet Subscribe-To-Own. Alla plugins (det är en hel del!) finns till hands för bara 15 € i månaden.

27 juli, 2024

Toontrack & Tonex Blues

Jag tog mig friheten att spela in en liten instrumental bluesskiss – enklast tänkbara upplägg. Två ackord, E-moll och A-dur. Till kompet använde jag några av mina mest uppskattade pluggar: EZbass, EZkeys 2 och Superior Drummer 3, samtliga från våra vänner uppe i norr, Toontrack. Till elgitarren – mitt trogna vita Stratabygge från vår byggserie i Musikermagasinet – använde jag en ”sampling” av mitt eget förstärkarbygge, Tweed Deluxe. Även det har jag berättat om i MM-bladet. Jag använde IK Multimedias magnifika TONEX för att ta ett ljudavtryck av min förstärkare. Resultatet…? Ja, ni hör själva.

5 juli, 2024

Programförklaring

Efter Musikermagasinets nedläggning i februari i år kändes det som att det uppstod ett stort hål i min tillvaro – kanske även hos många av MM:s trogna läsare.

För att i viss mån råda bot på detta har jag beslutat mig för att lägga upp ett antal tester på den här hemsidan i fortsättningen. Förhoppningsvis ska det kunna lätta upp den grå vardagen för fler än mig.

Jag ska även försöka var lite mer flitig med att lägga upp små YouTube-filmer på sånt jag finner intressant. Det kommer också finnas kortare tips på pluggar eller instrument som jag tycker sticker ut på ett eller annat sätt. Det kan röra sig om extra prisvärda produkter – eller sånt jag helt enkelt bara tycker är väldigt bra. Sånt som jag, med mina 35 års erfarenheter av hård- och mjukvarutestande, även tror kan intressera några av er som av en eller annan anledning lyckats hitta hit.

På återseende!

5 juli, 2024

Slut för idag – tack för idag!

Det ”goda nya året” som vi alla önskat varann började kanske inte så där putslustigt. Krigen runt om i världen pågår med oförändrad frenesi. Människans grymhet är synbarligen oändlig – liksom dess dumhet, om ni frågar Einstein. Vi hjälps åt att förinta den enda beboeliga planet vi känner till, och vi låter oss ledas av politiker som är totalt oförmögna att ta de viktiga men obekväma beslut som krävs för att vända den här trenden.

Som en liten fyrbåk i detta hav av jämmer och elände har Musikermagasinet stuckit upp – i alla fall för oss som ser musiken som en helande och enande kraft. Musik är ju ett språk som man kan förstå i alla jordens länder, oavsett vilket talat språk man annars använder.

Churchill lär ha sagt något i stil med: Om vi inte kan försvara oss för att bevara konsten och kulturen (dit ju musiken hör i allra högsta grad) vad har vi då att kämpa för?

Han lär även ha sagt: ”Det skulle innebära en genomgripande politisk reform om det sunda förnuftet kunde breda ut sig lika snabbt som enfalden.”

Det är kanske det paradigmskiftet som vi alla väntat på.

Det låter kanske lite förmätet att jämföra sig med en sådan gigant som Sir Winston, men för oss som jobbat med den här tidningen, som funnits i en eller annan form ända sedan slutet av 70-talet, har den haft en enorm betydelse. Av all uppskattning vi fått från våra läsare under åren att döma, tror jag att vi, åtminstone en och annan gång, varit ganska rätt ute.

Allting har dock en ände, och det gäller tyvärr även för oss som gör tidningar.

Vi har precis färdigställt det allra sista numret av MM. Själv har jag skrivit för tidningen i över 35 år, och flera av mina kollegor har kämpat nästan lika länge. Vår ansvarige utgivare, och grundaren av tidningen, Björn Hansen, har förstås kämpat längst av dem alla. Men nu är det slut.

Nästan alla annonsörer har på senaste tiden svikit oss – det finns undantag; tack till Toontrack, EBS, Lundgren Pickups och några till! Jag vill inte låta bitter, men det känns som att många företag tror att den glättade yta, som representeras av så kallade influencers, som enbart vistas i en helt digital värld, har större betydelse och kan ge musiker mer än vad väl underbyggda hands-on tester från aktiva musikerkollegor kan göra.

Hela musikindustrin har det förstås tufft, men utan annonsintäkter går det inte att göra en tidning. Om man samtidigt motarbetas av krafter som inte värderar kultur särskilt högt blir det riktigt tufft.

Allt detta blev slutet på Musikermagasinets mer än 30-åriga historia.

Så visst, det nya året hade verkligen kunnat börja bättre.

Denna bild har ett alt-attribut som är tomt. Dess filnamn är cropped-landtoken-Edit-II-1.jpg

15 januari, 20237 april, 2025

Jeff Beck – som jag minns honom

Ännu en gitarrhjälte har lämnat oss. Les Paul, Jimi Hendrix, Roy Buchanan, Michael Bloomfield, Peter Green – de var alla delaktiga i vår fostran som gitarrister. Men den allra största i min bok var utan tvekan Jeff Beck. Och nu har även han lämnat oss…

Det är med stor sorg jag läser att Jeff Beck inte längre finns bland oss. Han dog i förrgår kväll efter att ha smittats av epidemisk hjärnhinneinflammation. Beck har funnits med mig som en stor gitarrhjälte, ända sedan jag själv började spela gitarr i början av 1960-talet. Talande nog är han fortfarande den enda gitarrist som jag har en stor bild av på väggen i min projektstudio. Det är en 70×100-plansch av omslaget till marsnumret av Musikermagasinet från 2001. Jag har inga planer på att ta ner den planschen bara för att Beck själv ”tagit ner skylten”. Tvärtom!

Det här är bilden som prydde omslaget av Musikermagasinet i Mars 2001.

ALL VÅR BÖRJAN…

Det har de senaste dagarna ordats så mycket om Jeff Becks formidabla virtuositet, hans underbara ton, och hans egensinniga frasering, så vi låter det vara så, tills vidare… Alla som hört eller sett honom spela har på ett eller annat sätt inspirerats av hans hela uppenbarelse.

Första gången jag såg (och hörde) Jeff Beck spela live var 1967, när jag var på skolresa till England. Vi var stationerade i London, och gjorde bland annat en studieresa till en av Mullards rörfabriker utanför London. Det kunde faktiskt ha varit den i Blackburn, Lancashire, där det enligt John Lennon hade uppstått ”four thousand holes”, som han sjunger i Beatleslåten ”A Day in the Life”. Märkligt nog har Jeff Beck spelat in en underbar instrumentalversion av just den låten. Allt hänger ihop…

Men nu har vi kommit en bit från ämnet… Jag och min bästa polare i klassen, gick varje kväll ut och kollade in olika band som spelade på klubbar i London. Det var verkligen ”Swinging London” på den tiden. Den ena kvällen såg vi gruppen the Nice med en vild Keith Emerson ridande på en Hammond-orgel, och nästa kväll var det en grupp som jag verkligen aldrig kunde tänka mig att missa. Spelningen ägde rum på klubben the Marquee på Wardour Street i Soho, och bandet som spelade var The Jeff Beck Group, med Rod Stewart på sång, Mickey Waller på trummor, och Ron Wood på bas. Och längst fram, Jeff Beck på gitarr, med en rejäl Marshall-stack, bestående av fyra 4×12-lådor bakom sig, och ovanpå det två stycken Marshall hundrawattsförstärkare. Jävlar i havet vad bra det var! Och högt så in i h-e! Naturligtvis njöt vi nåt alldeles hejdlöst. Den då unge (och tämligen blyge) Rod Stewart gömde sig mest bakom sånghögtalarna, men han hördes! Gruppen rev av de flesta av låtarna från plattan Truth, som ännu inte hade släppts, plus några till. Och det satt så in i bänken! Jag tror aldrig jag upplevt något så intensivt, rått, och medryckande i musikväg – vare sig före eller efter det tillfället. Här var verkligen Jeff Beck i sitt esse. Visst, han hade gjort fina grejer tidigare med Yardbirds, men det här var på riktigt!

The Jeff Beck Group (första upplagan) med från vänster: Rod Stewart, Ron Wood, Mickey Waller, och Jeff Beck.

EXTREMT KORT HISTORIK

Jeff Beck var född i Surrey 24 juni 1944. Sjöng tidigt i kyrkokör och spelade både violin och cello. Efter att ha sett några live-konserter med Buddy Holly och Gene Vincent bestämde han sig för att börja spela gitarr. Jeff slutade skolan och började ”försörja” sig som musiker vid 18 års ålder. År 1965 – blott 20 år gammal – fick han axla Eric Claptons mantel (ja, han ärvde faktiskt till och med Claptons scenkostym), som sologitarrist i R & B-bandet the Yardbirds. (Clapton slutade efter att gruppen ”tagit en alltmer kommersiell kurs”.) Med Beck som gitarrist hade Yardbirds en rad hits med bland annat ”Still I’m sad”, ”Evilhearted You”, och ”Shapes of Things”.

Yardbirds med Chris Dreja, Keith Relf, Jim McCarty, Jeff Beck och Paul Samwell-Smith.

Efter Yardbirds blev det som sagt Jeff Beck Group, men redan efter att ha släppt två plattor, Truth och Beck-Ola, var det dags att gå vidare.

Nick Mason från gruppen Pink Floyd berättade långt senare att man gärna hade haft med Beck som ersättare till den avhoppade Syd Barrett, men ingen av floydarna vågade ens fråga Beck. Han var däremot tillfrågad om att ersätta den bortgångne Brian Jones i the Rolling Stones, men efter att ha jammat med dem avböjde Beck.

I ett rätt sent YouTube-klipp kan man se kompisarna Alice Cooper och Beck sitta och pokulera om just detta. Beck säger att han aldrig hade kunnat komma överens med Keith, och båda skrattar åt det faktum att Stones inte hade något färdigt slut på någon av sina låtar.

Ytterligare ett par plattor under namnet The Jeff Beck Group släpptes, dock med en helt annan sättning. Där hade man Cozy Powell på trummor, Bobby Tench på sång, Max Middleton på keyboards och Clive Chaman på bas.

En av de två plattor som släpptes med den andra konstellationen av The Jeff Beck Group, Rough and Ready.

Tillsammans med Tim Bogert och Carmine Appice från den amerikanske gruppen Vanilla Fudge bildade Beck 1973 en riktig Powertrio. Tanken var från början att även Rod Stewart skulle medverka i gruppen, men projektet lades på is efter att Beck skadats rätt allvarligt i en motorcykelolycka, och när Beck äntligen var på benen igen, hade Stewart andra projekt på gång, så BBA blev enbart en trio. Efter en studio- och en Live-LP upplöstes gruppen. Ytterligare ett studioalbum lär finnas inspelat, men kommer antagligen aldrig att släppas. Gruppens största hit var en version av Stevie Wonders ”Superstition”, vars dominerande riff var något som Jeff skapade när han jammade med Wonder under förarbetet till dennes album Talking Book. Tanken var från början att Beck skulle få släppa låten före Wonder, men BBA:s platta blev försenad och Wonders management tryckte på för att Wonder skulle släppa den först, eftersom de såg den enorma hit-potential låten besatt.

Beck Bogart Appice släppte ett studio- och ett live-album. Ytterligare en Live-platta lär vara inspelad, men har ännu inte släppts. Det kanske sker nu, när Beck inte längre finns bland oss.

Jeff Beck var vegetarian ända sedan 1969, och han tackade nej till både alkohol och andra droger. Hans laster här i livet tycks enbart ha varit dragster-bilar, gitarrer och musik. Och möjligtvis kvinnor. Hans fru Sandra var i vart fall hustru nummer sex.

DET DÄR MED SÅNG…

På Wikipedia kan vi läsa följande: ”Trots att Beck inte var speciellt känd hos allmänheten (mycket beroende på att han valt att inte sjunga som till exempel Eric Clapton, men även på att han rör sig så fritt mellan olika genrer), så lär han vara en av världens mest respekterade gitarrister av just gitarrister.”

Den sista biten, att han var en världens mest respekterade gitarrister bland andra musiker är helt sann, men just den delen att han valt att inte sjunga, är väl inte riktigt sann…

Han sjöng i kyrkokör när han var ung, och han har faktiskt sjungit på flera plattor. Det första exemplet var låten ”The Nazz Are Blue”, på Yardbirdsplattan Roger The Engineer (deras absolut bästa), som kom 1966. Låten är en variant av Elmore James gamla slide-tema, typ: ”Dust My Blues”, (”odeli-odeli-odeli-odeli-raj-daj”, som vi musiker lite vanvördigt brukar sjunga), och Beck formligen slaktar den med sitt gitarrspel. Helt underbart! Men sången ska vi kanske inte orda mer om.

Vårt första riktiga bluesband döptes för övrigt till The Nazz efter den låten. Todd Rundgren döpte senare även sitt band till The Nazz, men vi orkade inte bråka med sådana storheter, och 1970 lade vi ner vårt band.

På Yardbirdsplattan *Roger the Engineer* visar Jeff Beck verkligen var skåpet ska stå.

För att återgå till Roger the Engineer så hittar vi ytterligare en Beck-pärla på den, nämligen ”Rack My Mind”. Här är det bandets ordinarie sångare Keith Relf som sjunger, men Beck bryter av med två av de mest halsbrytande blues-solon som någonsin fastnat på en vinylskiva. Och det är typiska Beck-solon – det vill säga: näst intill omöjliga att planka. Helt underbart!

Här ser vi en påtaglig nervös Jeff Beck sjunga ”Hi Ho Silverlining” i ett nyårsprogram med Jools Holland 2003.

Efter Yardbirds-sejouren lyckades producenten Mickey Most övertala Beck att sjunga på ytterligare två låtar, ”Hi Ho Silver Lining” (med Rod Stewart på backing-vocals) och ”Tallyman”. Båda släpptes som singlar och placerade sig som högst på 14:e respektive 30:e plats på Englandslistan, tack vare hans formidabla gitarrspel, och kanske trots sånginsatserna (han har ju för all del bra hjälp av herr Stewart). Sen fick man förstås viss hjälp av att B-sidorna bestod av ”Beck’s Bolero” respektive ”Rock My Plimsoul”. Efter det var det slutsjunget för Becks del.

SOLOPLATTOR OCH STUDIOARBETE

Beck har släppt ett stort antal soloplattor, där de båda plattorna från mitten av 70-talet, Blow By Blow och Wired, som har George Martin som producent, sticker ut lite extra mycket. På dessa visar Beck en otroligt lyrisk känsla för hur man tar sig an en instrumentalballad. Här hittar vi spår som Beatles ”She’s a Woman” (där han använder sin talk-box på ett ypperligt sätt), Stevie Wonders ”Cause We’ve Ended as Lovers” (dedikerad till en av Becks husgudar, Roy Buchanan), samt sist men inte minst ”Goodbye Pork Pie Hat” av Charles Mingus.

Jeff Beck har också medverkat på andra artisters inspelningar, och även gästspelat i live-sammanhang. Han har spelat live med David Bowie, Stanley Clarke, Eric Clapton, och massor av andra storheter. Han har spelat in tillsammans med Kate Bush, Mick Jagger, Donovan, Tina Turner, Diana Ross, Seal, ZZ Top, Brian May, Paul Rodgers, Morrisey, Ozzy Osborne, och många fler.

Hans bästa arbete som studiomusiker är nog ändå det vi hittar på Roger Waters Amused to Death. Där visar han vem som är den verklige mästaren. Han spelar långa fraser genom att slå an en ton – eller en flageolett – och sedan enbart använda svajarmen. Det är ren magi! I mitt tycke är detta den bästa Pink Floyd-platta som någonsin gjorts, även om den formellt inte kan kallas så.

”What God Wants, Pt 1”, från Roger Waters Amused to Death.

Jeff Beck har även gjort filmmusik tillsammans med både Hans Zimmer (Days of Thunder) och Jed Leiber (Frankie’s House). Han medverkar även i Mike Figgis film Red, White and Blues, som skildrar hur bluesen kom till Storbritannien på 60-talet. Där spelar han tillsammans med bland andra Lulu, Tom Jones och Van Morrison.

Något annat som ni absolut bör kika på är DVD:n Jeff Beck – Live at Ronnie Scott’s. Den finns faktiskt utlagd i sin helhet på YouTube. Det är utan tvekan ett av hans bästa live-framträdanden. Han har där sällskap av den unga och oerhört begåvade Tal Wilkenfeld på bas, Vinnie Colaiuta på trummor, samt Jason Rebello på keyboards.

Här river Beck och gänget av en rad topp-låtar – många av dem har vi redan nämnt – med vi hittar även andra alster som ”Nadia” (av Nitin Sawney) och den underbart lågmälda bluesen ”Brush with the Blues”. Han har här även gästartister som Joss Stone och (”the wonderful”) Imogen Heap som båda gör fantastiska vokalinsatser. Och så förstås gamle polaren Eric Clapton. ”A splendid time is guaranteed for all”, som en viss herr Lennon skulle ha uttryckt det. Man ser bland andra en viss Robert Plant i publiken på den lilla Londonklubben, och visst njuter han!

Här ser vi en intervju som gjordes i samband med Ronnie Scott’s-inspelningen.

TEKNIK

Jeff Beck har alltid legat i framkanten när det gäller teknik – framför allt hans egen spelteknik – men även allt det elektroniska. När det gäller speltekniken släppte han det där med plektrum redan nån gång på 80-talet. Sedan dess spelade han mest med tummen, och tog ibland hjälp av de övriga fingrarna på högerhanden. Ofta använde han dock pekfingret för att göra ”swells” med volymkontrollen på Stratan, och lillfingret till sin fantastiska svajarmsmanövrer.

Beck spelar med tummen, sköter volymen med pekfingret och svajet med lillfingret…

Och när det gäller val av gitarrer är han helt enastående. I Yardbirds såg man honom spela på en tidig Fender Esquire. Han har även setts med en Telecaster som Seymour Duncan försett med en humbucker i halsläget. I slutet av 60-talet var det ofta en oxblodsfärgad Gibson Les Paul Standard som gällde. Sen kom Charvel-/Jackson-eran och gitarrer med ett huvud som en ishockeyklubba blev högsta modet. Efter en sejour med Tina Turner 1984 såg man Beck med en skär Jackson-Strata som sångerskan ristat in ett stort TINA TURNER på framsidan av.

Här ser vi Beck berätta om några av sina gitarrer.

Under senare år har det dock varit Fender Stratocaster som gällt för nästan hela slanten, och 1991 fick Jeff en egen Fender signaturmodell, som uppdaterades tio år senare. Det finns sedan 2004 även Custom Shop-version av signaturmodellen, i Olympic White eller Surf Green.

Hans sound har dock alltid varit detsamma och väldigt typiskt för just honom – detta oberoende av vad han haft för gitarr eller förstärkare. Jag har till och med sett honom låta så där typiskt Jeff Beck även med en stor ”jazzburk” på magen. Det sitter helt enkelt i fingrarna! Eller som Clapton uttryckte det: ”With Jeff, it’s all in his hands.”

”With Jeff, it’s all in his hands.”

Jeff Beck var dessutom en av väldigt få gitarrister som kunde göra övergången från att spela på Gibsongitarrer till de betydligt mer tungarbetade Fender-instrumenten, till synes helt smärtfritt. Vi ska kanske inte peka ut någon, men jag kan åtminstone påminna mig om en stor gitarrist som tappade mycket av sin teknik och fantastiska frasering, när han gjorde den övergången. Dock inte Beck! Alltid samma bländande teknik, där han blandade allehanda cirkuskonster med slide-spel, tapping, flageoletter och hans helt enastående hantering av svajarmen/vibratospaken, eller vad man nu vill kalla den (dock inte ”tremolo-bar” som Leo Fender själv, helt felaktigt, benämnde den).

Beck var inte först, men han var ändå tidigt ute när det gällde att använda båda olika fuzz-boxar (som till exempel Tone-Bender) och akustisk återkoppling eller feed-back, i sitt gitarrspel. Bland de olika pedaler vi sett och hört honom använda kan vi kanske nämna diverse wah-wah-pedaler, olika delay-effekter, en Strymon BlueSky reverbpedal, och olika distpedaler såsom Pro Co RAT och Klon Centaur. Den senare lär han ha låtit modifiera för att bland annat få fylligare återgivning av bassträngarna. På senare tid såg man honom även använda en av Klon Centaur-klonerna, en speciell JM-version av the Archer, och den lär ha använts flitigt på Becks sista platta. Som kuriosa nämner en av J Rockets grundare (företaget som tillverkar the Archer), Chris Van Tassel, att det var hans födelsedag samma dag som Jeff Beck avled. Tassel var en stor beundrare till Beck. Kanske hade han önskat sig en något trevligare födelsedag…

Beck var också tidigt ute med att använda en så kallad talk-box för att få sin gitarr att sjunga olika fraser.

Lennon MacCartney’s ”She’s a Woman” får sig en Talk-Box-behandling…

Men tekniken har inte alltid varit med honom. I filmen Blow Up av Michelangelo Antonioni (1966) ses Yardbirds framföra en version av låten ”Train Kept A-Rollin”, här kallad ”Stroll On”. I filmen ser vi både Jimmy Page och Beck, men Jeff tycks ha något problem med sin Vox-förstärkare – den glappar och har sig. Det slutar med att Beck smashar gitarren (en billig halvakustisk sak, troligtvis en Harmony) till småsmulor. Vi hade förstås redan hösten 1964 hört att Pete Townshend utförde samma manöver med en Rickenbacker.

Beck lär även vid något tillfälle ha ondgjort sig över en talk-box som inte fungerade som den skulle och kastat både den och sin Strata av scenen. Resten av konserten spelade han enbart på en Les Paul-gitarr.

Under sin långa karriär har Jeff Beck belönats med inte mindre än 8 Grammy Awards. Han har placerats bland de främsta bland ”100 Greatest Guitarists of All Time” i tidningen Rolling Stones omröstning. Han blev två gånger invald i Rock & Roll Hall of Fame, både för sina insatser i Yardbirds och som soloartist.

PÅ SISTA TIDEN

ÅR 2016 släpptes albumet Loud Hailer, där låtarna skrevs av Beck, Carmen Vandenberg (gitarr), och Rosie Bones (sång). Bones och Vandenberg är medlemmar i en ung pop-duo från Camden, i London, BONES UK. De tar här också hjälp av basisten Giovanni Pallotti, tidigare producent på BONES UK:s alster, och nu även producent på den här plattan – tillsammans med Jeff. Dessutom hittar vi Davide Sollazzi på trummor. Plattan fick tämligen blandad kritik och sålde tyvärr bara halvbra. Kanske var materialet för modernt för att passa Becks normala lyssnarkår; kanske var låtmaterialet inte tillräckligt starkt? Vem vet? Texterna till låtarna fick alla fall en hel del kritik. Personligen tycker jag att det kanske är den mest varierade plattan från Beck på bra länge. Vid 72 års ålder levererade fortfarande Jeff Beck sina räkor med den äran. Som alltid!

Konsertbilder från 2017, efter att plattan Loud Hailer släppts.

ÅR 2022 släppte han plattan 18 tillsammans med den något oväntade partnern Johnny Depp. Depp sjunger och har skrivit två av låtarna. Bland övrigt material hittar vi låtar av Killing Joke, Marvin Gaye, The Miracles, The Velvet Underground, The Everly Brothers och Janis Ian. Där finns även underbara versioner av två Brian Wilson-låtar, ”Don’t Talk (Put Your Head On My Shoulder)” och ”Caroline No”. Dessutom en sagolik version av den gamla Everly Brothers-hiten ”Let It Be Me” med Depp på sång (jo, Johnny sjunger faktiskt riktigt bra).