Pianister har ingen känsla för musik! Så frankt uttryckte sig en av mina mycket närstående medarbetare härförleden. Och han var väldigt allvarlig. Vi hade en pianist i vårt förra band, fortsatte han, det var en hopplös musiker (fortfarande lika seriös!). Man fick hela tiden passa honom. Ta bort ena handen, skrek man. Använd bara högerlabben! Tror ni att han lyssnade på det örat? Inte då! Han var väl pianist.
Är den pianist överhuvudtaget född som kan tänka sig att strunta i basspelet ett tag? Nej, Fan, båda händerna ska de använda och klampa runt och förstöra alla låtar med…
Detta ovanligt tunga utfall mot en hel yrkeskår var en omedelbar reaktion på en platta som hade anlänt till redaktionen samma morgon. Första låten på plattan var Personal Jesus med Johnny Cash och den börjar jättesnyggt med bara en tung akustisk gitarr och Cashs slitna, väderbitna stämma. Men så plötsligt är det som själva Fan sluppit lös. Ett piano smyger sig in… fel, stövlar in och hamrar på och försöker fylla varenda lucka i musiken, varenda ansats till en paus, med en massa boogieglissandon. Det är klart att man blir upprörd, men just denna tirad kändes lite som en överreaktion. Det hade dock tänt en funderingarnas lampa i undertecknads arma skalle.
Efter lite rannsakan av mina musikerminnen var jag faktiskt böjd att hålla med honom i det mesta av kritiken. Jag har själv spelat med åtskilliga pianister i mina dar och ingen av dem kan med fog kallas för minimalistisk i sin musikaliska framtoning. De flesta har kunnat klassas som nån sorts krogpianister som farit fram och tillbaks över hela tangentbordet med sitt eviga hamrande. I stället för att tillföra musikstycket något kvävde dessa musikaliska marodörer hela låten med sitt ”pladdriga” spel.
Som soloinstrument är pianot helt oslagbart – det är både bas, slagverk, komp och melodiinstrument på samma gång. Detta är också pianots – eller kanske främst, dess hanterares, största fallgrop. Man spelar så mycket bara för att det går och låter instrumentet ta överhanden. I och med pianots breda frekvensspektrum lyckas det också fylla ut så gott som alla eventuella luckor som kan finnas i kvar i något bortglömt register.
Behöver man nämna i och för sig alldeles utmärkta musikanter som Charlie Norman, Robert Wells och Jerry Lee Lewis, eller förstår ni ändå vad jag menar? De fungerar ju alla tämligen bra i ett isolerat sammanhang, men försök att komplettera med lite kompmusiker eller i värsta fall kanske en hel orkester. Då blir det fan-i-mej fullmatat.
Men det finns ju också undantag – till och med på pianofronten – Mats Asplén, Anders Widmark, Chick Corea, Norah Jones (jo, hon spelar piano också!) och Tori Amos, för att bara nämna några få…
Själv äger jag ett mycket åldersstiget Råhlins-piano. Det är gammalt arvegods som just nu är ut-leasat på långlån. Men det har faktiskt varit en viktig del i min egen musikaliska uppfostran. Det fanns redan på plats när jag föddes – kvarlämnat i familjens ägo sedan min morfar, Spel-Anders, dragit till Amerikat (han rymde från fru och fem barn) – och min mor fick senare ärva den magnifika pjäsen. Det var en klassiskt svart möbel med mässingskandelabrar och ett gjutjärnschassi som gjorde det nästan omöjligt att marklyfta – ens för fyra flyttkarlar med bärsele.
Min far beslöt sig för att ta fram det fina mahognyträt och skrapade bort all den svarta lacken och under några årtionden hade pianot en vackert varm, rödbrun ton (i färgen alltså – ljudet hade en helt annan färg). Idag har pianot begåvats med en vit, tämligen enkel polityr – mycket passande för dess nuvarande plats i livet.
Detta pianonas regnbåge var det första instrument som jag lärde mig att plocka ut enklare melodier på. Men gehörsspel var inget man uppmuntrade i min barndom så jag blev raskt ivägskickad till pianoläraren för att lära mig spela ”på riktigt”. Jag ska inte påstå att det var stållinjalen som knäckte mig, men något var det i alla fall som lyckades trycka ner denne 6-årings intresse för musik ganska rejält – och det kanske var lika bra det. Sen vaknade inte intresset för denna ädla konstart på nytt förrän i tidiga tonåren – men då var det herrar Lennon, McCartney, Wilson etc, som lockade med sina slamriga gitarrer.
Det kanske var lika bra att jag aldrig blev en ”riktig” pianist. Nu slipper jag i alla fall pianosyndromet. Jag spelar alldeles för mycket på gitarr i stället.
Chick Corea & Tori Amos är två värdiga representanter för den andra sortens pianister. De som kan hålla igen…
