Adjöss och tack för fisken

Ajöss och tack för fisken (ledare i MM nr 7/2006)

av Gunnar E Olsson

Vad kunde vara mer passande än att avsluta med en av Douglas Adams boktitlar. Titeln kommer från hans fjärde bok i Liftarens Guide-kvintologin. Den utgör också det budskap som jordens delfiner försökte skicka till mänskligheten alldeles innan de beslöt sig för att överge den jord som rusade mot förintelsen. Delfinerna har ju, som alla vet, förgäves försökt få kontakt med människorna och förstå deras språk, eller att få oss att förstå deras … Något av den känsla man får som ledarskribent ibland, för övrigt.

Adams var – utöver en mycket underhållande författare – även en duktig musiker och hemstudioentusiast. Ett reportage från hans studio hade varit en önskereportage att avsluta min karriär som chefredaktör med. Det är nämligen dags att byta chefredaktör nu – detta nummer är det sista där ni kan njuta av mina välfunna formuleringar och bitska kommentarer (grinigt gnäll, tycker förstås somliga …).

Men en del saker måste man få gnälla på – som till exempel den rejält hajpade konsertturnén som gick under namnet Zappa plays Zappa.

Tanken var att samla en mängd av Frank Zappas gamla medmusikanter och tillsammans med dessa låta sonen, Dweezil, spela ett axplock av faderns bästa låtar. Nu blev det något helt annat. På traditionellt PR-manér hade man inte velat avslöja bandets sättning i förväg – man ville överraska, sa man. Samtidigt gjorde man inget för att stoppa de rykten som lät göra gällande att publiken kunde förvänta sig att få höra både Fluorescent Leech and Eddie, Mats och Morgan och ett helt gäng av de andra toppmusikerna.

I stället för de lysande sångarna Ray White och Ike Willis fick vi se en lönnfet pajas till Napoleon Murphy Brooks strutta runt. Han var för övrigt den ende av ”det gamla gänget” jag lyckades identifiera. Resten bestod av unga lovande, men profillösa musiker. Sedan blev det inte bättre av att Dweezil inte hade förmågan att ge konserten den lyskraft som en Zappakonsert förtjänar. Dweezil är duktig gitarrist, men han saknar faderns karisma.

Det räckte inte att ta in Steve Vai för att spela några låtar på slutet, när man redan ”zabbat” alltihop genom att låta den oerhört tröttsamme trummisen Terry Bozzio gnälla sig igenom fyra hysteriska låtar på raken. Bozzio fick med sina sångnummer agera pajas i Franks band när det begav sig, men att låta honom ta så här stor plats på en konsert tyder på extremt dåligt omdöme. Det är lite grann som att låta Ringo framföra tjugo låtar på raken på en återföreningskonsert med the Beatles.

Mats och Morgan gjorde helt rätt som avstod från att delta i det här spektaklet. Inte ens de kunde ha räddat denna konsert.

För min egen del var det en väldigt trevlig upplevelse att få resa till Stockholm med några goda vänner – inte ens konsertupplevelsen kunde förstöra detta!

Sedan är det ju en mycket förunderlig tid vi lever i, när Hard Rock Hallelujah är Europas bästa schlager och man får se Nina Persson agera karaokesångerska framför en ytterst road trio ur det saligen insomnade Led Zeppelin. Detta vid en gala där man hyllar gruppen gott och väl trettio år för sent! Är det inte dags att tänka om när det gäller Polarpriset. Jag har svårt att tro att Stickan hade tänkt sig att dela ut dessa pengar till etablerade musiker som för länge sedan skaffat sig ekonomiskt oberoende. Vore det inte bättre att ge pengarna – kanske utportionerade i fler och mindre högar – till unga förmågor, som hade haft både nytta och glädje av dem. Jag menar: Paul McCartney, Stevie Wonder och Elton John … Vad är vitsen med att ge dessa miljonärer ännu mer pengar. Dessutom vid en tid då de för länge sedan passerat höjdpunkten på sin karriär och det kreativa för länge sedan passerat sitt bäst-före-datum?

Det må var hur det vill med den saken … ni ska i alla fall ha ett stort tack för de här sex åren! Det har varit en rolig tid och det har varit enormt stimulerande att få respons för det vi skrivit i MM under dessa år – inte minst har det varit väldigt positivt att märka att ni läser just den här sidan. Många gånger har den också lyckats väcka väldigt upprörda känslor hos en och annan läsare – kanske så även denna sista gång. Det skulle inte förvåna mig det minsta.

Ha ett underbart liv!