Musik som ledmotiv

Musiken som ledmotiv (ledare i MM nr 6/2006)

av Gunnar E Olsson

Det är dags att ta sig i kragen. Även om vi som jobbar med den här tidningen är väldigt teknikintresserade – kanske mer än de flesta musiker – är vi också musikdiggare av stora mått. Det är väldigt lätt att glömma bort just det kapitlet. Det där med musik. Det är ju det som det borde handla om i första hand. Men, speciellt så här års, när den ena musikmässan avlöser den andra, är det lätt att förlora sig i tekniktänkande. Vi pratar gärna om dynamik, upplösning och frekvenskurvor, men det är betydligt svårare att klä musikaliska upplevelser i ord, eller hur?

Det roliga med att jobba på just vår tidningsredaktion är annars att alla som är med och hjälper till att göra MM först och främst är musiker och i andra hand journalister, formgivare eller vad de nu kan vara. Vi har också väldigt olika bakgrund i vårt musicerande. Det gör självfallet att vi också lyssnar på olika sorters musik och där spänner (p)referensramarna över ett oerhört brett register.

Men alltemellanåt hittar vi en artist eller grupp som lyckas med konsttycket at behaga oss alla. Den kanadensiska gruppen Pilate har med sin musik lyckats med konsstycket att samtidigt låta sig influeras av både Radiohead och Coldplay utan att förlora sin egen identitet. Det känns som en väldigt lyckad balansgång.

Deras Caught By The Window (2004) och Self Control For Life’s Speed (2006) är två alster vi gärna rekommenderar till musikälskare i allmänhet och älskare av modern popmusik i synnerhet.

Midlake kommer från den lilla staden Denton i Texas. De ”upptäcktes” av Cocteau Twins basist Simon Raymonde. Debutplattan Bamnan and Slivercork (2004) har hämtat massor av inspiration från 70-talsmusik och klangbilden består mycket av billiga keyboards och syntar. På uppföljaren The Trials of Van Occupanther (2006), presenterar man i stället en helt lysande amerikansk rock i klassisk sent 60-talsstuk (Buffalo Springfield, Moby Grape eller Byrds), som ändå lyckas låta modern. Första spåret på plattan, Rosco, är en modern nostalgidröm, med sina lite buttra kompgitarrer och ursnygga sångstämmor. Tredjespåret, Head Home, är en underbar låt med helt tidsenliga lagom distade gitarrfills. Och så stämmorna, stämmorna … Suck!

Och Ed Harcourt kommer med en ny platta där han gått tillbaks till det mer enkla produktionsconcept han använde på de första inspelningarna. Liksom plattan Maplewood är den inspelad på en 8-spårbandare i hans farmors gamla hus i Sussex. Enkelt – med bra låtar. Vad mer kan man begära? Man blir bara så lycklig. Släpps i juni. Plattan, alltså. Inte lyckan. Eller lyckan också. Jag vet inte …

Annars är det mycket plattor som kommer i vår väg där man faktiskt undrar vad skivbolagen tänker på – bortsett från pengar, förstås – total slöseri med plast, om ni frågar mig …

Nåja, om man tröttnar på dåliga – eller bra – plattor, så finns det ju alltid livemusik att suga i sig. Det har väl i och för sig funnits tillfällen när även livemusiken upplevts som slöseri, kanske inte med plast, men med tid, viktig tid, som skulle ha kunnat använts till något mer meningsfullt.

Men då och då dyker det upp tillfällen i tiden – strömmar där både publik och musiker känner att de är precis på rätt plats just i rätt ögonblick. Och tiden tycks stå stilla.

En sådan stund fick vi oss till livs – vi, cirka 500 personer, som släpade oss till Trägårn i Göteborg för att uppleva Daniel Lanois live i slutet av april. Kanadensaren Lanois har ju en karriär som mycket kreativ och framgångsrik producent åt artister som Peter Gabriel, Bob Dylan, U2 och många fler. Hans egna plattor har däremot kanske kommit något i skymundan i skivställen på Åhléns.

Tillsammans med en urstyv trummis, Steve Nistor, som aldrig faller för frestelsen att ”slå sönder” en låt, en riktigt stadig basist, Marcus Blake, och den unge gitarristen Jim Wilson gör man stor musik i ett behagligt litet format.

Ni som ännu inte upptäckt denne magiske musikmakare: köp Acadie, hans första soloalbum!

Och apropå min litania om min favoritlåt Crazy i förra månadens ledare ser jag till min stora tillfredsställese att iTunes Sverige nu fått upp den på försäljningslistan – till och med i två versioner – bland de tio mest sålda. Men en sökning efter mina nya favoritgrupper gav ett beklämmande resultat: inga låtar med gruppen Pilate hittades och av Midlakes alster var det nyaste från 2005. ”Vak upp!”