Tanken var väl från början att få ihop musikmaterial till en hel platta, men det kändes ganska snart som att det aldrig skulle kunna bli klart. Från början spelades alla låtar in i garderoben på bilden här bredvid.
Inspelningsmaskin var en Tascam Portastudio 244 – förstapris i en demotävling, som tidningen HiFi Musik anordnade 1986. Så småningom byttes kassettportan ut mot en dator. Det var väl egentligen då allt rasade… Med datorn kunde man fixa och trixa – och mixa om – så länge att inget någonsin blev färdigt. Och åren bara gick. Det var dags för ett beslut: Publicera eller packa ihop! Resultatet ser ni här.
Med hjälp av Apples helt fantastiska webb-verktyg, iWeb, knåpades en hemsida ihop och med den som mediabärare kunde vi till sist visa världen – i alla fall den del som förstår svenska – vem Gunnar E Olsson är. Och nu är det dags att gå vidare. iWeb räcker inte längre till. Det ska vara databasbaserat nu, har jag fått lära mig. Så jag testar Joomla till de större hemsidorna och länkar dem till de WordPress-baserade bloggarna.
Vi jobbar vidare. Nu är det dags för den gamla ManMadeMusic-sajten att få sig en ansiktslyftning – och en flytt till samma webbhotell som resten av mina bloggar (och annat krafs) ligger på. Det kommer att ta tid, men i slutänden tror jag det blir mer lättskött och framför allt, mer enhetligt och behagligt för ögat. Vi får se var det slutar.
Det här är – och ska ju vara – en pågående process, har jag förstått. Så vi jobbar vidare …
Jag skriver ”vi”, men kungen är upptagen med annat, så det är bara jag som jobbar på. Och så får jag lite hjälp av mina goda vänner – och närstående, förstås. Tack, Neil! Och tack, Peter!
Det går inte så fort, men det är faktiskt många sidor som ska samordnas, och en hel del som ska bort. Sedan är jag ju helt ny vad beträffar lite seriösare hemsidesbygge. Men det är bara att hacka i sig. Jobba på. Bita ihop. Ja, ni vet…
Här kommer det att hamna en massa ny information, bilder, fakta och annat som kan vara relevant i sammanhanget.
Men än så länge får vi nöja oss med att konstatera att det återstår en hel del arbete innan detta digitala nav fungerar helt utan gnissel i maskineriet. Alla kulorna i lagret är ännu inte plats, men var så säkra på att vi jobbar för allt vad tygeln håller.
Efter att ha skaffat mig en utbildning som fotograf i unga år har jag jobbat med det mesta – ofta långt ifrån det jag först trodde skulle bli mitt kall. Jag har jobbat som frilansjournalist i mer än 30 år med specialisering på mer tekniskt inriktade texter – det har ofta handlat om musik- eller inspelningsteknik, men datorer och IT-teknik har också legat mig varmt om det lilla hjärtat. Jag har fått hundratals artiklar publicerade i ett antal olika månadsmagasin i Sverige och övriga Norden. Under 6 år i början av 2000-talet var jag också chefredaktör för en av dessa publikationer, nämligen Musikermagasinet, eller MM som vi kallar henne när ingen ser på.
Under många år fokuserade jag på att hjälpa några av de största internationella företagen inom musikindustrin med översättningar av handböcker, press-releaser, kataloger etc. Bland mina kunder hittade vi giganter som japanska Roland, tyska Sennheiser och Neumann samt finska Genelec. Jag översatte åt dessa företag både från engelska och danska till svenska, och från svenska och danska till engelska. Under de senaste åren har jag även översatt ett dussintal olika undervisningsböcker från engelska åt Tukan förlag, KISS-gitarristen Ace Frehleys efterlängtade memoarer, No Regrets, åt bokförlaget NoNa, och efter det dök det upp ytterligare ett verk i samma genre. Det var Iron Maiden som ville in på den svenska marknaden. Resultatet blev: Historien om världens största Heavy Metal-band. Som om detta inte var nog blev det ytterligare två alster som var färdiga strax efter det årsskiftet, En bok om att bygga free-style med LEGO, Kända byggnader… och Lär dig att spela keyboard.
Den påbörjade deckaren har jag tillfälligt lagt åt sidan och den egna plattan får nog vänta ytterligare något år. Det var fasligt vad mycket jobb det ramlade in när man äntligen låtit pensionera sig…
Jag har jobbat som fotograf (både still- och videovarianten), videoredigerare, ljudtekniker (i mer än tio år), och som frilansjournalist (i mer är 20 år) på olika tekniska månadsmagasin som Monitor, MacWorld, nollett och Musikermagasinet. Jag var dessutom chefredaktör för Musikermagasinet, MM, under 6 år.
Jag har testat och skrivit artiklar om det mesta i både mjuk- och hårdvaruväg, och det har blivit mycket Macprylar. Jag skrev förresten den första testen som gjordes överhuvudtaget på Apple Final Cut Pro, när programmet först dök upp i landet, och det har funnits med mig sedan dess …
För närvarande försörjer jag mig som frilansskribent och översättare för olika tillverkare av musik- och ljudrelaterade produkter. Bland mina uppdragsgivare hittar vi japanska Roland, tyska Sennheiser och Neumann, finska Genelec – som alla är världsledande inom sitt område. Jag hanterar översättningar både från engelska och danska, till svenska.
Beträffande Macdatorer har de stått mig varm om hjärtat sedan mer än 20 år tillbaks i tiden, och varje vecka får jag ta emot telefonsamtal från kompisar, som behöver min support. En av mina senaste artiklar för Monitor handlade för övrigt om hur man sätter in en helt ny typ av hårddisk i en Apple laptop-dator. Just den typen av artiklar känns väldigt rätt för mig, då jag även får utlopp för mitt behov av att dela med mig av de kunskaper jag skrapat ihop under mitt yrkesliv.
Det har sagts om mig att jag även har lätt för att kommunicera, samarbeta och lyssna på folk i olika arbetssituationer. Något som kom väl till pass under mina år som chefredaktör för tekniktidningen MM. Där gällde det både att ”ha många bollar i luften” och att ha en struktur i arbetet. Snabba puckar med tydligt fokus.
Som ni kanske förstått av det ovanstående har jag ofta sökt mig nya vägar i livet. Jag trivs när jag får möta nya utmaningar och där man inte kan ta nästa dag för given. Mina breda intresseområden har dock ibland mötts av en viss skepticism. Här i landet ska man ju helst bara kunna en sak… ”Skräddare, bliv vid din läst.” Men är det något som livet lärt mig, så är det just att inte lyssna på skeptiker. ”Det ordnar sig,” är en mycket bättre devis.
Fakta
Namn: Gunnar E Olsson
Ålder: Tidlös
Födelsedag: 29 februari
Yrke: ”A Jack of all Trades, a Master of None…”
Första stora influenser: The Beatles, Muddy
Waters, John Lee Hooker, Peter Green, The Cream …
Första gitarren: En blå Kent
Favoritmusiker: Jeff Buckley, Ravi Shankar, Ry Cooder,
Peter Gabriel, Jeff Beck, Laurie Anderson, Kate Bush,
Finns det något som gör så ont som när Egot blir sårat? Det är tveksamt. Men låt oss ta det från början. När jag var mycket liten önskade jag mig av någon outgrundlig anledning en fiol i födelsedagspresent av mina föräldrar. Det var ett ständigt återkommande tema under några år. Av någon (för mig, vid den tiden) lika outgrundlig anledning uteblev fiolen bland presenterna år efter år. Så småningom glömde jag bort min heta önskan efter att bli en ny Jascha Heifetz och några år senare dök andra musiker upp, och med dem andra instrument – elgitarren intog genast den plats i mina önskedrömmar, där fiolen tidigare hade funnits.
När jag var 15 år fick jag så min första elgitarr, en blå Kent, och lyckan var gjord. 45 år senare hade jag fortfarande gitarr som mitt förstainstrument, men min lillasyster tänkte att min gamla barndomsdröm äntligen skulle få gå i uppfyllelse. Hon gav mig därför en fiol i present när jag fyllde fyllde jämnt häromsistens. Jag provade den några minuter, men lät den sedan ligga i sitt fodral. Där har den sedan legat i något år – och samtidigt gnagt en smula på mitt dåliga samvete … ända tills häromveckan. Då fick vi nämligen besök av goda vänner från London och en av dessa vänner erbjöd sig att ge mig en första fiollektion. Hon har själv spelat fiol i många år – både klassiskt musik och traditionell svensk(!) folkmusik, och hon tog sig an uppdraget med stor entusiasm.
Den första fiollektionen blev för mig inte lika fylld av entusiasm. Tanken var att jag i första hand skulle lära mig att hålla både fiol och stråke på ett vettigt sätt. I andra hand skulle jag försöka få någon form av välljud ur instrumentet. Den första delen av lektionen skulle visa sig var tillräckligt utmanande – i alla fall för mig. Efter en kort stund hade jag ont i armen, nacken och några ställen till. Men allra mest ont gjorde det nog på en mer subtil plats i kroppen. Del två av lektionen, där jag skulle försöka få vackert ljud ur fiolen, blev ett totalt misslyckande. Det lät helt enkelt för jävligt. Och just detta fenomen att jag, som har ett bra musiköra, och kan få en hel del andra instrument att låta hyfsat bra, inte kunde få fram annat än olidligt oljud ur detta fina instrument gjorde nog mest ont. Det sved riktigt ordentligt i egot. Jag vet ju hur det ska låta, jag har musicerat i över 45 år, men här gick jag totalt bet. Fy 17 vad ont det gjorde! i Egot! Och till sist, efter alla dessa år, förstod jag varför jag inte hade fått någon fiol när jag var liten. Det var helt enkelt för att bespara både mig och föräldrarna denna hemska erfarenhet. Så här i efterhand är jag nog lite tacksam, trots allt. Hade de inte nekat så hårdnackat, hade nog mina föräldrar aldrig fått se mig med en elgitarr hängande runt halsen – ett så mycket bättre alternativ, det inser jag idag. Och den har ju faktiskt en volymkontroll.
Den första boken jag översatt kom precis från tryckeriet. Vad vore väl mer passande i ämnesväg än en gitarrbok? Den är utgiven på Tukan Förlag och heter Lär dig att spela gitarr. Spännande titel? Ja, visst är det … Hursomhelst, jag lärde mig faktiskt en hel del under översättningen av den boken. Ändå har jag spelat sedan 1964. Hmmmm … Det blir 46 år. Shit, skulle man kunna säga, utan att lägga någon värdering i det.
Ni som hörde ett par av idolerna göra en halvtafflig version av Spencer Davis Groups hit , Gimme Some Lovin’, i förra fredagens Idolprogram på TV4, vet nog inte hur rätt ni hade… Den var faktiskt riktigt usel. Här har vi originalet med Steve Winwood på sång. Han har hunnit bli 18 år – han var bara 14 när han började i gruppen, och 16 när gruppen slog igenom. Där har vi en IDOL! Och snacka om sångröst – och den överjävligt feta Hammondorgeln är inte helt fel den heller.
Jag ber om ursäkt för den aningen fåniga videon, men det var så de (och vi) såg ut på 60 -talet. Det var ändå musiken som var viktigast på den tiden …
