Gunnar E Olsson

ESI Rekord M (test i MM nr 11/2010)

av Gunnar E Olsson

Ännu en kompakt inspelningsmaskin? ESI Rekord M är nog den minsta man kan hitta på marknaden idag, men vad har man offrat på kompakthetens altare? Läs och lär!

Utbudet av små, bärbara inspelningsapparater växer stadigt. Den senaste – men säkerligen inte sista – kommer från tyska ESI och bär namnet Rekord M. Dess mest iögonfallande egenskap är nog det lilla, nätta formatet, men hur är det med inspelningsmöjligheterna? Är de lika små, eller står de i kontrast till apparatens diminutiva yttre? Jag återkommer strax till det.

FUNKTIONER

ESI är mest kända för att bygga riktigt bra ljudkort, men Rekord M är deras första inhopp på den bärbara inspelningssidan – och riktigt bärbart blev det: 34 x 87 x 14 millimeter, med andra ord ungefär som en liten cigarettändare. Det lilla formatet till trots har ESI lyckats med konststycket att få plats med både en bakgrundsbelyst färg-LCD, inbyggda mikrofoner, högtalare och lite annat smått och gott i den lilla plastlådan. Inuti Rekord M finns även ett minne på hela 4 GB (icke utbytbart) och ett inbyggt batteri som laddas via USB från ansluten dator (Mac eller PC). Dock finns ingen möjlighet att ladda batteriet om man inte har tillgång till dator.

Både minne och batteri är alltså fast monterade, och vad beträffar de 4 GB som ESI bjuder på räcker det till cirka sex timmars okomprimerad inspelning med 16 bitar/44,1 kHz, vilket bör kunna täcka de flesta behov. Det faktum att man enbart kan ladda det inbyggda batteriet via USB kan däremot vara ett problem. Dock lär batteritiden vid inspelning ligga runt tolv timmar, så i de flesta fall räcker även detta.

Rekord M har två inbyggda mikrofoner som är riktade snett åt sidorna. De är dock inte placerade i någon formell X/Y-konfiguration. Dessutom finns ett miniteleuttag i stereo för den som vill ansluta annan programkälla. Här fungerar både dynamisk mikrofon och linjesignal. Även på utgångssidan finns ett ministereotelejack som dubblerar som hörlurs- och linjeutgång.

Längs ena sidan sitter, utöver ingångskontakten, en omkopplare för val av insignal (Int, Ext & Line), en funktionsknapp för olika menyval, ett volymreglage för utsignalen samt en Record-knapp. Längs andra långsidan hittar vi hörlurs/linje-utgången, en liten USB-kontakt (bakom en plastlucka) och en Hold-knapp som ska förhindra att man ofrivilligt ändrar på någon inställning.

Utöver den lilla färgdisplayen och en högtalare hittar vi på Rekord M:s ovansida en klassisk transportfunktionsruta (jag hade skrivit hjul, om den inte varit fyrkantig, ungefär som på Microsofts ”iPod-dödare” Zune). Ovanför teckenfönstret finns också en liten röd lampa som lyser och blinkar – allt efter behov – vid inspelning, laddning etcetera.

DE INBYGGDA MICKARNA

Det är faktiskt ganska enkelt att komma igång med att använda Rekord M, även utan handboken. Med hjälp av funktionsknappen och manöverknapparna på ovansidan gör man de inställningar som behövs.

Rekord M kan spela in i okomprimerat WAV- eller MP3-format via de inbyggda mikrofonerna, via en extern dynamisk mick eller från en linjekälla. När man använder de inbyggda mickarna finns två nivålägen att ställa in, Int och Wide. Det första läget är det så kallade normalläget. Det fungerar i de flesta fall – det använder automatisk inspelningskontroll, med allt vad det innebär. Med andra ord: om ljudnivån blir för stark tar en sorts kompressor vid och håller nere nivån. Det ger förstås ett visst pumpande som resultat om den behöver jobba alltför hårt. Det här läget är väl det som kan rekommenderas ifall man snabbt vill spela in en låtskiss med till exempel akustisk gitarr. Resultatet skulle kunna användas att bygga en låt på, ifall man vill tanka in filerna i en dator och jobba vidare med ytterligare pålägg. Detta är ytterst smidigt, eftersom Rekord M är kompatibel med de flesta operativ på både Mac och PC. Man ansluter bara den medföljande USB-sladden till sin dator, och vips dyker Rekord M upp som en ”hårddisk” på skrivbordet. Därefter är det bara att dra över de filer man behöver till lämpligt ställe i den egna datorn. Man kan till och med spela upp ljudfiler direkt från Rekord M:s minne, utan att först kopiera dem till datorns interna hårddisk. Mycket praktiskt om det rör sig om många filer och eftersom dessa inte kan namnges i Rekord M.

Det andra läget (Wide) används om man ska göra distansinspelning i ett större rum. Där har insignalen gainats upp rejält och det pumpar på rätt rejält om det dyker upp starkare signaler. I detta läge hör man också tydligare de tillkortakommanden som den enklare mikrofonförstärkaren uppvisar: rätt mycket brus, en del distorsion etcetera. Att man valt att kalla inställningen Wide är kanske förvillande, och det är möjligt att man även labbat med mikrofonernas fas/upptagningsvinkel – det framgår inte av handboken – men den stora förändringen är den höjda inspelningsnivån.

Ett dilemma är att det inte går att göra några förändringar efter att man tryckt in inspelningsknappen. Man kan inte byta inspelningsläge, inte heller justera lyssningsnivån. Allt sådant måste justeras innan man tryckt på Record. Lite bakvänt, kanske?

EXTERNA KÄLLOR

Hursomhelst, man kan även välja att använda en extern dynamisk mick eller koppla in en ljudkälla med linjesignal: en DAT-bandare, en mixer eller liknande. Med den inbyggda mikrofonen styrs inspelningsnivån helt automatiskt, med ansluten extern mick kan man inte styra alls, och med linjesignal kan man välja nivå från –12 till +12 dB i 3 dB-steg.

Däremot får man ingen indikering på hur nivån passar. Här finns ingen mätare, varningslampa eller liknande. Man jobbar helt i blindo och får helt och hållet lita på sina öron – efter att inspelning skett. Detta är förstås ett klart tillkortakommande.

En positiv detalj är dock att ESI skickar med passande sladdar för att ansluta en normalstor telekontakt till mickingången och för att koppla in två telepluggar till den med ministereotelekontakt försedda linjeingången. Dessutom hittar vi både en tryckt liten handbok, en bärrem och en USB-kabel för anslutning till dator i kartongen.

Även om man ansluter en extern dynamisk mikrofon hör man mickpreampens något störande brusnivå. Om man däremot kopplar in en extern mickpreamp via linjeingången kan man få in en riktigt snygg signal i Rekord M, men det är väl lite ”over-kill” att göra på det viset. Man förtar ju något av Rekord M:s styrka, det nätta formatet, genom att koppla in externa prylar som är mångdubbelt större än inspelningsmaskinen. Man kan nog i stället nöja sig med att se Rekord M som ett ytterst smidigt fickminne för de stunder då inspirationen flödar och man är långt borta från vanliga inspelningsmöjligheter.

I säljtexten till Rekord M skriver ESI: ”affordable and compact handheld audio recorder with professional studio quality.” De första två egenskaperna kan jag hålla med om, men att hävda att den levererar professionell studiokvalitet känns lite överdrivet, även om specifikationerna ligger på 16 bitar/44,1 kHz.

SAMMANFATTNING

ESI ger sig med Rekord M in i ett hett segment på ljudmarknaden. Där finns redan nu en uppsjö av bra och kompakta inspelningsapparater, och fler är på väg. Rekord M är ytterst liten och kompakt – minst av alla jag sett hitintills. Den är också relativt billig och har både inbyggt batteri och kortminne på 4 GB. Samtidigt känns den lite som en leksak: lite för plastig och ömtålig. Och någon ”professionell studiokvalitet” är det varken på ljudet eller på själva apparaten.

Om man verkligen behöver en lättjobbad skissapparat för att spela in låtidéer – de har ju ofta en tendens att dyka upp när man minst anar det – då kan Rekord M däremot passa som en cigarettändare i kavajfickan. Det finns ju stunder då storleken har en viss betydelse, och Rekord M:s största säljargument är trots allt det lilla formatet.

Apple iPad för musiker (artikel i MM nr 11/2010)

av Gunnar E Olsson

Du har knappast missat Apples nya produkt iPad, manicken som ligger mitt emellan en iPhone och en bärbar dator och vars popularitet till och med överraskade Apple själva. Så till den grad att produktlanseringen utanför USA fick skjutas upp i över ett halvår på grund av att man inte hann tillverka tillräckligt många exemplar för att möta efterfrågan. Vi tar här en titt på iPad ur musikerperspektiv – är den användbar för oss också?

Det här är inget regelrätt test av Apple iPad. Det överlåter jag åt andra att göra. Det jag har velat göra är att se om iPad kan användas som ett seriöst musikverktyg, och i så fall hur. Till stor del beror det förstås på vilka program som finns till iPad, så det främsta syftet med denna artikel är att gå igenom mina musikfavoriter bland iPad-programmen – eller appar som det heter i iPhone-/iPad-världen.

En kort bakgrund

Med iTunes lyckades Apple med konstycket att få folk att betala för att ladda ner musik. Man lyckades även skapa en ”mobiltelefon” som alla kunde hantera, med plats för allt man behövde – eller trodde sig behöva. Nu har man än en gång lanserat något som man inte visste att man måste ha, Apple iPad.

Folk har försökt beskriva den som en pekplatta, eller minidator, mediaspelare, läsplatta, eller … Inte ens den svenska tullen vet vad det är.

Många ser iPad som en förvuxen iPhone, och det ligger det en hel del i. Det rör sig om en enklare dator vars framsida i princip består av en pekskärm. Skärmen mäter 9,7 tum (24,6 centimeter) på diagonalen och klarar att känna av elva olika beröringspunkter samtidigt, där iPhone-skärmen klarar fem.

Likheterna med iPhone är annars fler än olikheterna. Reglagen är i stort sett desamma: en på-/av-/låsknapp, ett reglage för ljudvolymen, ett mik-/hörlursuttag, och en Home-knapp. Det enda som förändrats är att man ersatt ljudavstängningsknappen med en knapp för att låsa skärmbilden i horisontellt eller vertikalt läge. Annars vänder sig bilden automatiskt utifrån hur iPaden placeras. På den nedre kortändan sitter den klassiska 30-pinnarskontakten, ”dockan”, där det mesta av fast kommunicerande med omvärlden äger rum. Liksom på iPhone 4 har Apple dock förändrat konfigureringen av dockan, jämfört med tidigare modeller.

Alla övriga reglage dyker upp i mjukvaruform på den gudomligt lättarbetade beröringskänsliga skärmen. Mjukvarumässigt är den en iPhone – fast utan telefon. Den har däremot både inbyggd mikrofon och högtalare.

Storleken gör också att det finns plats för ett större och kraftfullare batteri. De utlovade batteritiderna på upp till 10 timmars videotittande klarar den galant; det tog faktiskt närmare en veckas ”blandad körning” innan jag behövde ladda den första gången.

Det trådlösa nätverket (WiFi) som finns inbyggt i alla iPhone-/iPad-apparater fungerar förstås ypperligt för att kommunicera med omvärlden. Många av de appar vi ska titta på drar nytta av detta, både för att skicka färdiga låtar, MIDI-filer och patcher till en stationär värddator, och för tvåvägskommunikation i realtid mellan appar och dator.

Det går oftast att använda ett befintligt nätverk, via router, för kommunikation mellan iPad och den dator där de andra musikprogrammen huserar, men det kan vara en god idé att skapa ett eget speciellt nätverk (Ad-Hoc network) för detta ändamål. Ofta kan man få ner latencyn i till exempel kontrollenheters kommandon på så vis.

I den kommande versionen av iOS 4.2 för iPad hittar vi både multi-tasking och stöd för CoreMIDI, alltså inbyggt MIDI-stöd på systemnivå. Det kommer säkerligen att innebära en flod av appar som kommunicerar både med varandra och med externa MIDI-enheter.

Programutbud

Men en dator är inte mycket värd utan att det finns program för den. Till att börja med fanns inte många appar speciellt skrivna för iPad, däremot uppgick summan av appar till iPhone och iPod Touch totalt till runt 200 000. Och, framför allt, de flesta av dessa appar kunde även köras i den nya iPaden. Visserligen fick gränssnittet skalas upp för att fylla ut den nya skärmytan, men de flesta funkade lika bra på den nya apparaten.

Det dröjde dock inte länge innan det började dyka upp appar som var direkt skrivna både för iPadens större skärm och som kunde dra nytta av den. Antalet renodlade musikrelaterade iPad-appar är i skrivande stund drygt 600 stycken, men många av de drygt 5 000 musikapparna som skrivits för iPhone går utmärkt att köra på iPaden. Det här är med andra ord en marknad som formligen exploderar. Jag har kikat på ett 40-tal olika musikappar och försökt vaska fram några guldkorn, som presenteras här. Inte ens i våra våtaste drömmar kunde vi föreställa oss att vi skulle stöta på en så rik åder av underbara musikverktyg!

Tillbehör och kringutrustning

Vitsen med en sådan här apparat är att den ska vara liten och självförsörjande, men det finns även ett behov av att kunna kommunicera med omvärlden – med musikprogram i en stationär dator, eller med hårdvara som används i den egna studion.

Det kan handla om att spela in ljud – sång eller akustiska instrument – men det kan också vara så att man hellre vill använda sin vägda pianoklaviatur än de små touch-tangentbord som dyker upp på iPadens pekskärm beroende på vilken app man använder. Det här är ett område som vi hoppas kunna återkomma till i kommande MM-tester, men det finns ändå några produkter vi vill nämna.

När man använder många av de instrument som finns till iPad dyker det upp en klaviatur på iPadens pekskärm. Vill man hellre använda sin vanliga MIDI-klaviatur måste man alltså få MIDI-signaler in och ut ur iPaden. Detta kan göras med hjälp av Line 6 MIDI Mobilizer (www.luthman.se, 649 kronor). Det är ett stycke hårdvara som ansluts till iPad-dockan och i andra änden har två vanliga MIDI-kontakter. Det medföljer även en tillhörande mjukvara, som kan hantera MIDI-signaler både in och ut. Tillsammans med mjukvaran MIDI Memo kan man förvandla sin iPhone eller iPad till en enkel MIDI-sequencer, som även kan användas för MIDI-dumpar. Många andra mjukvarutillverkare väntas skriva tillämpningar för MIDI Mobilizer.

För den som tycker att den inbyggda mikrofonen i iPhone eller iPad inte riktigt håller måttet finns en mängd olika alternativ – alltså externa mikrofoner av bättre kvalitet än den inbyggda. Tyvärr kan för närvarande iPhone-micken Blue Mikey inte användas, då den är gjord för den gamla typen av iPhone-docka. Men jag har svårt att se att det inte kommer en uppdatering så att den kan användas till iPad eller iPhone 4. Det finns dock en mängd mickar som kan anslutas till hörlurs-/mikrofonkontakten, allt ifrån Vericorder MiniMic (ca 20 dollar) och Brando Mini Capsule Mic (ca 10 dollar) och uppåt.

iPad Camera Connection Kit är en liten adapter som ansluts till dockan för att man ska kunna ladda över bilder via USB direkt från sin digitalkamera. Det rör sig alltså om en USB-port, men för närvarande är den blockerad för annan användning än just överföring av digitala bilder. Vi får hoppas på en uppluckring i protokollet och att mjukvaruutvecklare (kanske i samarbete med Apple) använder denna USB-koppling även för andra mer musik- och ljudrelaterade överföringar.

Audio Copy/Paste är ett protokoll som låter användaren kopiera ljudfiler internt inom ett program eller mellan olika program som stödjer det här protokollet. Det kan även hanteras av Apples klippbord i din Mac. Där kan du alltså även kopiera ljudfiler till din dator inifrån iTunes. Här finns mer information om protokollet och de olika appar som stödjer det: www.sonomawireworks.com/iphone/partners/#pasteboard.

Inspelningsappar

Sonoma Wireworks FourTrack / StudioTrack (www.sonomawireworks.com).

Vi testade FourTrack 1.0 för iPhone (75 kronor) för en tid sedan. Den är nu uppe i version 4.0 och har nu bland annat stöd för AudioCopy, nedmixning av spår, etcetera. Det fungerar utmärkt även på iPad, men det finns nu även en större version för iPad, StudioTrack (299 kronor), som kan hantera upp till åtta spår, med effekter som reverb, kompressor, EQ med mera. Detta är den enda seriösa mångkanaliga ljudinspelningsapp jag har hittat. Problemet är dock fortfarande att hitta en tillräckligt bra mick för att detta ska vara riktigt meningsfullt.

Vad som däremot fungerar utan extra tillbehör är de många multikanal-apparna, som hanterar enbart syntar, samplade ljud och så vidare. Nanostudio (blippinteractive.co.uk, 109 kronor) är eniPhone-app som faktiskt fungerar bättre på den större skärm som iPad erbjuder. Som många uppskalade iPhone-appar blir den en aning taggig i grafiken, men detta uppvägs lätt av den ökade hanterbarheten.

NanoStudio erbjuder en virtuell studio, en traditionell spårbaserad sequencerdel, en mjukvarusynt med samplingsmöjligheter, som kan köras på fyra kanaler samtidigt. Till detta kommer samplade trumuppsättningar, för två ytterligare spår och möjligheter att påverka ljuden med både kraftfulla filter och generösa modulationsmöjligheter. Den färdiga musiken kan mixas ned i mixerdelen till en Wav-fil som sedan kan exporteras till din dator. MIDI-export väntar vi fortfarande på.

Xewton Music Studio (www.xewton.com, 109 kronor) är en sequencerapp som kan hantera 128 spår. 26 samplade instrument ingår, vilka täcker en mängd olika musikstilar, och 47 ytterligare instrument går att köpa till. Här finns också en mängd olika effekter att tillgå, även om man inte har möjlighet att förändra de samplade ljuden i lika hög grad som i NanoStudio. Ytterligare ett stort plus ger vi för möjligheterna att exportera låtarna som Wav- eller MIDI-filer.

Ett annat sätt att hantera inspelningar har Aurora Sound Studio HD (4pockets.com/aurora, 299 kronor). Den är patternbaserad och jobbar med fjorton ”lager”, där varje lager består av ett instrument som är 12-tons polyfoniskt. Upp till 32 pattern/mönster i upp till sexton steg kan skapas och kedjas samman till en låt bestående av upp till 199 pattern. Här finns också enorma möjligheter att filtrera och redigera varje ljud, effekt etc, och att sedan skapa effekter i realtid, men man är förstås låst till att hålla sig inom mönstret. Det blir svårt att få till något riktigt sväng. Färdiga låtar kan exporteras med separata instrument och rubbet, som Wav-filer eller som MIDI-filer, via FTP. Aurora är inte billig, men om man gillar upplägget är hon väl värd pengarna.

Pianist Pro är en av en mängd olika appar från MooCowMusic (www.moocowmusic.com, 75 kronor). Till en början får man intrycket att Pianist Pro är en i raden av vanliga spela-piano-appar, men under ytan finns ett oanat djup, med både inspelningsmöjligheter, en riktigt bra trumsequencer som kan fås att svänga, möjligheter att använda en eller två vanliga pianoklaviaturer, eller en helt annorlunda klaviatur, där man kan påverka filter och/eller pitch beroende på var på ”tangenten” man spelar. En effekt som efterliknar det man kan åstadkomma med ett riktigt anslagskänsligt/aftertouch-keyboard. Även den vanliga klaviaturen har ett visst mått av anslagskänslighet, beroende på var på tangenten man spelar. Appen kan även både ta emot och sända MIDI-meddelanden i realtid över WiFi i de båda protokollen som används idag, DSMI och OSC. Man kan alltså använda iPaden som trådlöst MIDI-masterkeyboard eller trådlöst styrd synt, allt efter behag.

Gitarrförstärkare

Vill man spela gitarr med hjälp av sin iPad går även det för sig. Förstärkaremuleringen AmpliTube iRig har MM redan kikat på (i nummer 09-2010), men även Peavey och Agile Partners har tillsammans konstruerat en hårdvara med tillhörande gitarrförstärkaremuleringsapp – AmpKit Link (www.svenskmusik.se, 395 kronor). I bägge fallen köper man till en speciell kontakt som låter användaren koppla in gitarren till iPaden via anslutningen för hörlur/mikrofon. Ett alternativ är Sonoma Wireworks GuitarJack (199 dollar) som ansluts i den andra änden av iPhone/iPad, där vi hittar en 30-pinnars multikontakt, den så kallade ”dockan”. Än så länge fungerar GuitarJack bara med tidigare versioner av iPhone och iPodTouch, men en GuitarJack 2, som även ska fungera med iPad och iPhone 4, är på gång. GuitarJack har reglerbara ingångar både för gitarr och linje-/micksignal.

Rytminstrument

I avdelningen trummaskiner och ”groove-boxar” hittar vi en mängd intressanta appar. Givna takthållare är förstås både Propellerheads ReBirth (rebirthapp.com, 49 kronor) och Korg iElectribe (www.korg.com/ielectribe, 149 kronor), som båda ligger väldigt nära sina fysiska förebilder och båda är sjukt roliga och lätta att programmera. ReBirth är fortfarande en iPhone-app, som behöver snyggas till lite innan den släpps för iPad, medan iElectribe är fixad och klar.

Andra appar av liknande sort som förtjänar ett omnämnande är IK Multimedias GrooveMaker (www.groovemaker.com), som finns i en mängd olika utföranden (från 0 kronor och uppåt), DrumTrack8 (www.simple-is-beautiful.org, 28 kronor), Bassline (www.finger-pro.com, 38 kronor), Looptastic (www.soundtrends.com, 109 kronor) och syskonparet bleep!Box och bleep!Synth (www.bleepboxapp.com, www.bleepsynthapp.com, 75 kronor respektive 38 kronor). Speciellt bleep!Box är en klar favorit hos undertecknad, för de generösa redigerings- och filtreringsmöjligheterna.

Det finns även en hel del trumpad-appar, men där tycker jag det är svårt att rekommendera någon speciell app, eftersom jag inte hittat någon som på ett smidigt sätt tar sig förbi iPadens begränsningar när det gäller anslagskänslighet. För den som ändå vill prova sig fram finns bland många andra: Drumkit XL, Pocket Drum, DrumMeister Grand och svenska DigiDrummer.

Syntar, pianon med mera

På synt- och pianosidan finns en uppsjö av appar av skiftande kvalitet. Det mest genomgående temat är nog att man försökt skapa något som ser ut som en synt, med de fysiska begränsningar som det kan innebära att föra över detta till en iPad. De flesta av utvecklarna använder traditionell klaviatur, men många skapar olika filtereffekter, anslag etcetera, beroende på var på tangenten man spelar. Detta kan vara en aning pilligt.

Ett företag som går vidare på det temat är Normalware, som med sin Bebot har blivit min absoluta favorit på syntappsidan. Den har fyra olika vågformer, en massa olika filter- och modulationsmöjligheter, och använder hela iPad-plattan som spelplatta. Bebot kostar 15 kronor och jag kan bara säga: köp den!

En annan app köpte jag av en enda anledning: namnet. Det var Olsynth från företaget OlsonVox, och jag kände att jag bara måste testa den. Lika snart insåg jag att det var en miss. Glöm den! Den var faktiskt inte värd pengarna. Prova hellre till exempel NLog FreeSynth (www.temporubato.com). Riktigt bra synt, och gratis!

Andra rekommendationer vill vi ge till PocketOrgan C3B3 (www.insideout.co.jp, 22 kronor) – en Hammondorgel med drawbars och rubbet, och de ytterst realistiska virtuella Mellotronerna Ellatron HD och Mellotronics M3000 (www.omenie.com, 45 kronor respektive 95 kronor). Till den sistnämnda har Streetly Electronics använt samma originalband som till Mellotron M4000. Det låter mycket bra!

Utöver de gitarrprylar vi tidigare nämnt finns en mängd olika gitarrelaterade appar. Guitartist (moocowmusic.com, 28 kronor) är en av de intressantare. Du kan till och med bända strängarna och skapa svajarmseffekter genom att skaka på iPaden.

Kontrollappar

De allra mest seriösa apparna hittar vi bland kontroll- och fjärrstyrningsprogrammen, och det är där iPad riktigt glänser.

AC-7 Pro (www.saitarasoftware.com, 75 kronor) är en mycket kraftfull app som emulerar en Mackie Control och som kan kommunicera med din dator för att styra en mängd olika program – Logic, Digital Performer, Pro Tools – åtta spår i taget. Den kan i sitt MC-läge även styra diverse mjukvarusyntar och liknande. Din dator behöver en liten gratis-plugin, DSMI Server, för att kunna kommunicera med iPad-appen. Sedan har du dina ”motoriserade” reglar och rubbet i en app som kostar 75 spänn. Inte illa!

Saitara har även en massa andra appar på programmet: en något nedskalad kontroll-app, AC-7 (45 kronor), en MIDI-gitarrapp, AG-7, en keyboard-dito, AK-7, samt en trumpadapp, AP-7 (15 kronor/st). Samtliga är i första hand tänkta för iPhone, men funkar utmärkt även med iPad.

Svenska Entrackment (www.talkative.se, 22 kronor) är en enklare controller som idag enbart fungerar med GarageBand. Logic, Pro Tools och Record är dock på G.

ProRemote (www.folabs.com) finns i två olika modeller, 149 kronor eller 749 kronor. Den större modellen motsvarar fyra (!) Mackie Control Universal Pro och appen stödjer officiellt Pro Tools, Ableton Live, Logic och Soundtrack Pro. Detta är den klart mest kraftfulla controllern. Det enklare Pro Remote Light Edition klarar fortfarande att styra de flesta musikprogrammen, dock ”bara” med åtta kanaler. Det kan vara ett vettigt alternativ för den som upplever 749 kronor som aningen dyrt.

Ableton Live har lyckats locka till sig flera olika controllerappar. touchAble (www.touch-able.com, 129 kronor) är den jag upplever som mest praktiskt för mina behov. Den kräver, liksom de övriga controller-apparna, att du först installerar ett par små tillägg i din dator. Man kan med touchAble trådlöst starta olika clips/loopar, reglera nivåer, panorering etc. Mycket smidigt!

Hos den starkaste konkurrenten Griid (liine.net/griid/ 189 kronor) har man en avancerad app för att styra vilka clips/loopar som ska spelas, men saknar mixerfunktionerna från touchAble. Griid känns som en starkare app för ett rent liveanvändande och den kommer säkert att bli populär hos många Live-artister.

Ytterligare en kontrollapp som känns mycket intressant är TouchOSC (www.hexler.net, 38 kronor). Den bygger på OSC-protokollet (Open Sound Control), som stöds av en mängd olika program. Med hjälp av ett trådlöst nätverk skickas meddelanden via UDP-protokollet. Mallar för olika program/funktioner kan skapas i TouchOSC Editor och med hjälp av till exempel OSCulator (www.osculator.net) kan man adressera de olika MIDI-parametrar som man vill styra via TouchOSC-appen. Till touchOSC utvecklas ständigt nya mallar och tillämpningar. Editorappen är gratis och OSCulator kostar 39 dollar. Med touchOSC kan man styra Logic, Live och andra program, men även använda trumpads, mixa etc. Det är en ytterst kraftfull app, om än en aning pillig att konfigurera.

För den som använder Motu Digital performer finns ett gratisapp, DP Control (www.motu.com), där man kan styra många av DP:s funktioner trådlöst från sin iPhone eller iPad.

Presstopp!

Väldigt sent under testperioden dök ett par appar upp som jag skulle ha velat ägna mer tid åt. Dels för att de var riktigt intressanta, dels för att de var riktigt kluriga att komma underfund med – vilket i sin tur förstås gjorde dem ännu mer intressanta. Det var dels en loophanterings-app, som hette Mixtikl 2 (intermorphic.com, 28 kronor) – finns som iPad-app och för din vanliga Mac/PC för 39:99 dollar – dels ryska SunVox (www.warmplace.ru/soft/sunvox/ 38 kronor), som är en sequencerapp med kraftfulla syntmotorer och ett mycket intressant/märkligt gränssnitt. Även SunVox finns för din stationära dator.

Sammanfattning

Speciellt för den som jobbar med olika former av elektronisk musik är iPad en ytterst intressant produkt. Med bra mjukvaror har man lyckats skapa en mängd mycket kraftfulla syntmotorer. För de av oss som är mer fokuserade på akustisk musik gäller det att hitta en tillräckligt bra mick i ett litet format för att lyckan ska bli total. Jag letar fortfarande.

Vad beträffar iPad som kontrollenhet kan den bli hur stor som helst. Touch-funktionerna finns där och mjukvarufolket skriver appar som hela tiden överträffar varandra. Prismässiga jämförelser bli närmast löjliga. Det finns idag en mängd hårdvara som man kan ersätta med en iPad plus app. Vi har Mackie Controller och alla varianter på den, men även Novation LaunchPad och Akai APC 20/40, som båda används för att styra Ableton Live, kommer att få tuff konkurrens från iPad-appar. Och på den vägen är det …

Själv släpper jag aldrig ifrån mig min iPad – och inte heller min 15-kronors Bebot-app!

Zoom R16 (test i MM nr 2/2010)

av Gunnar E Olsson

Inte först, inte störst, inte vackrast, men kanske allra mest för pengarna? Zoom R16 kombinerar en sextonkanalig digitalporta med ett ljudkort som hanterar åtta kanalers inspelning. Som grädde på moset kastar man in en uppsättning controller-funktioner, och sedan ytterligare lite mer.

Man blev inte först med den nya superkombinationen SD-recorder, controller och ljudkort i ett, men frågan är väl om inte Zooms variant på temat, R16, blir en ovanligt svårslagen produkt. Roland/Cakewalk var först ut med sin variant, Sonar VS-100 (se MM 10-2009), men sedan fick vi vänta lite extra länge på Zoom R16. Den första versionen man släppte – i väldigt begränsad upplaga – behövde en chip-uppgradering innan allt funkade till hundra procent. Nu när detta är åtgärdat är det med stor spänning vi griper oss an testandet av årets mest efterlängtade hårdvara – i alla fall i min lilla studio.

GRUNDUPPSTÄLLNING

Det är en imponerande laguppställning som R16 presenterar. Det är en fullfjädrad sextonkanalsporta som spelar in på SD-kort i 24 bitars upplösning, upp till åtta kanaler i taget. Det är även ett USB-baserat ljudkort som hanterar åtta kanaler in och två ut med 24/96-kvalitet, och det är en kontrollenhet som emulerar Mackie Control-protokollet. Dessutom kan man både tanka över ljudfilerna från R16 till sin dator och spara dem till ett USB-minne som man ansluter till den extra USB-port som R16 försetts med (den har alltså två USB-portar). Via denna extraport kan man även ansluta ytterligare en R16 för samtidig inspelning av upp till sexton kanaler. Zoom skickar även med Cubase LE, för både Mac och PC, för att man snabbt ska komma igång med musikskapandet.

DIGITALPORTA

Om vi tar en lagdel i taget: Digitalportan har två inbyggda mikrofoner av samma typ som sitter i Zoom H4n – med andra ord riktigt hyfsade elektreter. Dessa sitter längst ut på de två hörn som normalt är närmast användaren. Dessutom har den alltså åtta kombikontakter på baksidan (XLR/tele). Alla hanterar balanserade eller obalanserade kontakter, efter behag. Två av ingångarna kan leverera fantommatning, medan en hanterar såväl vanliga lågohmiga ljudkällor som högohmiga – såsom elgitarrer, elbasar och liknande – tack vare en för ändamålet lämplig omkopplare.

R16 kan drivas via den medföljande nätadaptern eller med hjälp av sex AA-batterier. När man använder R16 som ljudkort kan den även drivas via USB-porten. Den innehåller inga fläktar, hårddiskar eller andra rörliga delar. Detta gör den till den tystaste porta som jag någonsin testat. Absolut knäpptyst! Det innebär att man verkligen kan utnyttja de inbyggda mickarna utan störande ljudproblem. Den enda ljudstörning jag upplevde var att jag vid något tillfälle fick ett svagt brum på vissa ingångar när jag använde nätadaptern. Jag rekommenderar därför att man kör R16 på batterier när man gör riktigt krävande inspelningar. Den drar väldigt lite ström. En uppsättning alkaliska batterier bör räcka cirka 4,5 timmar, enligt tillverkaren.

De reglage man har tillgång till är de vanliga transportfunktionerna: play, stop, record, snabbspolning framåt och bakåt etcetera. Det finns även ett jogging-hjul och ett pilkors med Enter-knapp i mitten, samt en Exit-knapp placerad emellan dessa för olika redigeringsändamål. R16 har nio reglar, åtta kanalreglar och en stereomasterregel. De är varken jättelånga eller motoriserade men för ändamålet fungerar de alldeles utmärkt. Ovanför varje kanalregel finns en Play/Mute/Rec-knapp och en enklare lysdiodförsedd nivåmätare med fyra steg. Ovanför dessa sitter gainrattar och ingångsomkopplare för respektive kanal.

Den så kallade Control-sektionen består av tio tryckknappar. Här kommer man åt de olika inbyggda effekterna (mer om dessa senare), panorering, EQ, diverse olika systemverktyg, ångrafunktionen med mera. Här finns även knappar för att stega sig uppåt åtta kanaler i taget (om man använder R16 som controller) eller växla mellan kanal 1–8 och 9–16 (när R16 agerar digitalporta). Man kommer alltså bara åt åtta kanaler i taget – reglagen räcker inte till för mer. Detta, liksom hanteringen av effekter (se nedan) och frånvaron av dedikerade panoreringsrattar, är väl R16:s största tillkortakommanden; inte heller teckenfönstret hade mått illa av att skalas upp en aning. Men allt detta är något man lär sig leva med, och efter ett tag fungerar det till och med riktigt bra. Man måste väga allt detta mot priset på produkten. Fysiska reglage som rattar, reglar och liknande kostar mycket pengar; här har man i stället prioriterat ljudmöjligheter och andra funktioner. Helt riktigt, om ni frågar mig.

USB-BASERAT LJUDKORT

Så är ju Zoom R16 ett USB 2.0-baserat ljudkort också. För att kunna fungera som ljudkort behöver R16 drivrutiner och dessa följer förstås med på en av de CD-skivor som ligger i paketet. Utöver programvaruskivorna och själva R16 innehåller kartongen en nätadapter, en USB-kabel, ett minneskort (på 1 GB) och ett par handböcker. Dessa finns också i PDF-format på skivan med drivrutiner, för den som föredrar den varianten.

Som digitalporta spelar R16 in i 24 bitars upplösning och upp till 48 kHz samplingsfrekvens, men som ljudkort klarar den av att hantera 24/96 (bitar/kHz) så länge datorns inspelningsprogram stödjer detta – vilket de flesta program gör idag.

Som kuriosa kan jag nämna att det går att spela in på SD Card-bandaren samtidigt som R16 agerar ljudkort och spelar in på datorn. Jag har ännu inte kommit på vad man ska ha den här funktionen till, men det finns säkert tillfällen när den kommer väl till pass.

Antalet in- och utgångar är förstås detsamma oavsett om R16 agerar ljudkort eller porta: åtta kanaler ljud in och två kanaler ut. Dessutom kan man använda R16:s inbyggda effekter även vid mixning via ljudkortet, men där har användaren antagligen pluggar som matchar dem i R16 – och lite till.

CONTROLLER/STYRPULT

Med det inbyggda stödet för Mackie Control-protokollet kan R16 agera styrpult till de flesta musikprogram på både Mac och PC. Jag har inte haft möjlighet att testa med alla, men i det medföljande Cubase LE har man möjlighet att styra både med transportknapparna och reglarna. Här går det smidigt att jobba sig uppåt och nedåt i programmet, åtta kanaler i taget, med hjälp av de båda Bank Select-knapparna. Känslan av att kunna styra sin datorbaserade arbetsstation med denna lilla behändiga apparat är näst intill överväldigande. Nivåjustering på de olika kanalerna fungerar helt godkänt, trots de små, nätta reglarna. Ytterligare tester med bland annat Motu DP6, Apple Logic 9 och Ableton Live 8 gav lika goda resultat. R16 fungerar i alla dessa program både som ljudkort och kontrollenhet för styrning av transportfunktioner och reglar. Till och med de fem funktionsknapparna fungerade i Logic. Riktigt bra!

HANTERING

R16 hanterar inte flera alternativtagningar på samma spår, som vissa hårddiskbaserade digitalportor. Å andra sidan gjorde inte de gamla kassettbaserade portorna det heller, och det blev musik gjord ändå. I min värld är det till och med en fördel med dessa begränsningar. Då blir man tvungen att bestämma sig för en tagning och slipper den digitala världens förbannelse: att kunna ångra, ändra och redigera i all evighet. Med en R16 kanske musiken blir färdig någon gång. Jo, R16 har faktiskt en ångrafunktion, men då handlar det bara om en nivå: du kan alltså ångra ditt senaste misstag, men inte det du gjorde trettiotvå steg bort. Och lika bra är väl det?

Det hade självfallet varit trevligt med fantommatning på alla åtta ingångarna, men när nu R16 är begränsad till två kanalers fantommatning får man vackert finna sig i det. Det går ju att koppla in mickar som inte kräver fantommatning – batteridrivna elektreter, bandmickar och dynamiska mickar – och åtta ingångar är ändå tillräckligt för många inspelningsändamål.

Det går dessutom att mixa ner flera spår till ett eller två med Swap/Bounce-funktionen och på så sätt frigöra fler spår för ytterligare inspelning. När man sedan fyllt upp alla spår, alternativt fått slut på inspirationen, har man fortfarande två masterspår att mixa ned hela kompositionen till. Inte så illa. Med lite planering och förmixning finns rika möjligheter att skapa komplicerade opus.

Om jag ska vara helt ärlig bör man nog låta de justeringar man gör på ljudet – med EQ, nivåreglage eller annat – vara statiska ingrepp. Det går visserligen att göra regelåkningar på till exempel de första åtta kanalerna under en låt, men vill man göra mer dynamiska mixningar blir det besvärligt. R16 är helt enkelt inte byggd för det – återigen en avvägning mellan antalet fysiska reglage och pris, där jag nog anser att Zoom gjort en väl avvägd kompromiss: man har fokuserat på de viktiga mjuk- och hårdvarudetaljerna – sådant som är viktigt för att man ska kunna åstadkomma musik på ett snabbt och enkelt vis.

R16 har en enkel och lättarbetad metronom, en bra stämfunktion, och den tillåter att man gör såväl manuella som automatiska inklipp (punch-in) i ett inspelat spår för att reparera de där förargliga missade två sista tonerna i en inspelning. Jag saknar en normal solo-funktion, men det går att ta sig runt det problemet genom att ”släcka” de spår man inte vill lyssna på. Det hade kanske också varit praktiskt med någon form av digital ljudanslutning (typ S/PDIF) på R16, men det är så enkelt att tanka över spåren via USB att det i stort känns överflödigt.

EFFEKTER OCH LJUDINTRYCK

Effektdelen är tämligen välmatad. Effekterna är uppdelade i två huvudgrupper – send/retur- respektive inserteffekter – som har varsin knapp för åtkomst och redigering. Adresseringen av effekterna är lite småpillig – det finns ju inga dedikerade rattar för tappningar och annat, utan man är hänvisad till att grotta ner sig i menyerna med hjälp av pilkorset, Enter- och Exit-knapparna samt jogginghjulet. Inte precis helintuitivt, men det går att lära sig hantera med lite träning.

I Send Return-gruppen hittar man de mest användbara effekterna, som reverb, delay och diverse modulationseffekter som chorus och flanger. I Insert-gruppen finns övriga effekter, som simulerade gitarrförstärkare, gitarrpedaler, kompressorer och filterdelar. Många av effekterna är också ihopbakade till speciella paket som kan plockas fram vid behov. Här hittar vi till exempel program som Dual Mic, Stereo och 8XComp EQ, varav det sista är ett åttaspårspaket med kompressor och trebands EQ. Det kan vara praktiskt med dylika preset men de är aningens pilliga att redigera om man behöver ändra i dem. Man har inte heller någon grafisk överblick över hur till exempel kompressorn påverkar ljudet.

Ljudmässigt är många av effekterna riktigt användbara. Speciellt lycklig är jag över att reverbet låter bra. Många gånger drar sig tillverkare för att använda sina bästa effekter i allt utom de dyraste digitalportorna – så icke i detta fallet. Reverben är neutrala utan skrälliga bieffekter, och neutrala är ett ledord som gäller även för många av de andra effekterna.

Det är också det intryck jag fått av de omvandlare som sitter i R16. Det är självklart att man inte satt i sexton par A-D/D-A-omvandlare av högsta kvalisort i en maskin som kostar fyra tusen kronor, men de låter riktigt hyfsat för pengarna. Detsamma gäller mickstegen. Jämfört med många andra ljudkort på budgetnivå funkar dessa helt okej. Jag får till och med ge Zoom en eloge för att de undvikit att gaina upp stegen den där sista biten, som ändå aldrig är användbar. Jag antar att det inte bara är jag som är trött på micksteg som bara brummar, brusar och lever rövare sista biten på gainratten. Hellre steg som inte förstärker så mycket men har ett användbart gainomfång.

Även de inbyggda mickarna håller godkänd klass. Jag roade mig med att spela in en låt med några akustiska instrument enbart med hjälp av dem, och det lät förvånansvärt bra.

SAMMANFATTNING

Det var länge sedan jag fick en så komplett produkt för test. R16 är nästan allt man behöver för att göra musik, med eller utan dator: ett musikprogram, digitalporta, ljudkort, inbyggda effekter och controller-funktioner, allt i samma paket. Verkligen inte illa!

Framför allt som digitalporta gjorde R16 mig helt överväldigad. Att spela in ett antal spår med den är näst intill löjligt enkelt. Att mixa ned de inspelade spåren till två masterspår innebär inte heller någon större svårighet. Det är först om man ska hantera en mängd spår, där nivåer eller annat behöver justeras under låtens gång, som det börjar bli lite pilligt.

Men: Alla anmärkningar man skulle kunna ha på R16 faller egentligen helt och hållet bort efter en titt på prislappen. Min första portastudio kostade nästan tre gånger så mycket och den kunde bara en bråkdel av vad R16 kan.

Jag kan för mitt liv inte se hur jag ska kunna förmå mig att skicka tillbaks Zoom R16 till generalagenten.

TC Electronic Impact Twin (test i MM nr 5/2010)

av Gunnar E Olsson

Impact Twin är det senaste i raden av kompakta ljudinterface från danska TC Electronic. Inget att gå ”all-in” med, ­kanske ni tycker, men Impact Twin har åtskilliga äss i den virtuella rockärmen.

Sedan det första firewirebaserade ljudinterfacet i halvrackformat såg dagens ljud har många kommit och gått. Vissa har satt djupa spår, andra har man helst velat glömma. När TC Electronic därför väljer att presentera en ny modell är man närmast tvungna att ta till något extra för väcka intresse för den – man har ju faktiskt redan flera liknande produkter i sitt sortiment.

Så vad gör man? Jo, man skapar Impact Twin, ett interface som hanterar både MIDI och ljud, som kan spela in i 24 bitars upplösning med upp till 192 kHz samplingsfrekvens och som på ljudsidan stoltserar med två riktigt bra nykonstruerade mickpreampar. Vidare stoppar man in tre effekter i själva lådan, förser den med hela fjorton in- och utgångar, och skickar med mjukvara som både innehåller några riktigt användbara pluggar och en virtuell mixer med stämapparat (mer om allt detta senare). Som grädde på moset skickar man med en nedbantad version av Ableton Live, så att användaren raskt kan komma igång med sina kreationer.

FYSISKA FÖRETRÄDEN

Halvrackformatet fungerar ypperligt både för hemstudion och musikern på resande fot, och Impact Twin känns väldigt solid i sin konstruktion. Den är klädd i ett gummiliknande material som för tankarna till de stötfångare som satt på gamla Volvo 240. Den känns också nästan lika stötsäker. Om jag inte missminner mig tillverkade Gibson gitarrfodral i något liknande material under en tid.

Undertill har man gjort en fals som gör att apparaten lutar lite uppåt för att underlätta hantering när den står på ett skrivbord. Runt framkanten har den en krage i samma gummimaterial som sticker ut en bit för att skydda rattarna på framsidan. Och det gör den – delvis. Det går fortfarande att slå i rattarna om man har otur, och kragen kan faktiskt istället vara lite i vägen om man har stora händer och försöker greppa de små ovala rattarna. Rattarna ja, de är ett kapitel för sig, men det är lika bra vi tar det nu så är det avklarat.

Så här ser det ut: På framsidan hittar vi alla de viktigaste kontakterna och reglagen: två kombokontakter med XLR-jack för de båda mickingångarna och telejack för det mesta som kan använda sådana: linjesignaler, gitarrer etcetera. Där finns även lysdioder som signalerar när enheten har kontakt med firewirebussen, när och hur stark signal vi har på ingångarna samt lite annat smått och gott. Här finns omkopplare för fantommatningen (som fungerar samtidigt på båda ingångarna), en dämpsats som även anpassar telejacken på framsidan för högohmigt gitarrbruk, samt en linjeomkopplare som väljer om man ska använda telejacken baktill eller de på fronten. Detta innebär att kontakterna på baksidan kan vara anslutna hela tiden.

De två frontingångarna regleras med hjälp av två separata rattar, medan de två hörlursutgångarna och linjeutgångarna på baksidan styrs med en gemensam ratt. Dessa tre rattar har av någon outgrundlig anledning gjorts ovala (ellipsformade) i stället för runda. Detta gör att de är onödigt svåra att vrida på. Man får liksom inget grepp. En klar miss från en förvirrad designer. Rattarna är dock lätta att dra av och ersätta med en mer greppvänlig variant. Jag hoppas detta görs från fabriken i fortsättningen.

På fronten finns ytterligare en ratt – som har den traditionellt runda formen (tack!). Den är av typen ändlös och hanterar en massa trevliga funktioner som har med de inbyggda effekterna att göra. Som ytterligare finess har man till utgångsratten lagt en funktion där man kan välja att lyssna på en stereomix, en monomix eller skillnadssignalen mellan vänster och höger kanal. Stor pluspoäng för detta!

Baksidan huserar fyra uppsättningar telekontakter för respektive in- och utgångar, MIDI in och ut, S/PDIF-kontakter in och ut, två firewirekontakter, två optiska kontakter för Adat eller toslink, samt en kontakt för anslutning av externt nätaggregat och tillhörande strömbrytare.

KOMMA IGÅNG

På de medföljande CD-skivorna finns både drivrutiner, plugineffekter, TC Near – en virtuell monitormixer – samt Ableton Live Lite 8 för både Mac och PC. Här finns också den dokumentation som man ibland – i sällsynt lyckliga stunder – även kan hitta på papper i tryckt form, med andra ord bruksanvisningen. Här levereras den dock bara i digital form, men av någon outgrundlig anledning har man valt att göra ett pdf-dokument som visar två sidor, det vill säga ett helt uppslag, i stället för en sida i taget. Det innebär att dokumentet blir rätt svårläst om man inte har en stor skärm. I mitt fall, med en laptop med 15-tumsskärm, blir det en massa ”skrollande” och rullande för att ta sig igenom handboken. Inget att gnälla över, kanske ni tycker, men sådana här detaljer bidrar till att göra en produkt mer eller mindre användarvänlig.

Installationen av de mjukvaror som Impact Twin behöver för att samarbeta är däremot snabbt och enkelt avklarad. För säkerhets skull kollar jag på TC:s hemsida och hittar där både ny firmware och uppdaterade drivrutiner. Inom någon minut är installationsbestyren avklarade och Impact Twin redo att användas.

HANTERING

Jag plockar fram en gammal favoritmikrofon, en Blue Baby Bottle, och kopplar den till en av de båda mickingångarna på framsidan. Från det medföljande mixerprogrammet kan man addera både kompression/de-esser, en aning EQ och lagom lite reverb. De båda första effekterna spelas in tillsammans med signalen som skickas till datorn. Reverbet är däremot enbart till för lyssning, vilket duger gott. Det är väl just för lyssningen som man saknat ett bra reverb i många andra interface.

Dessa effekter kan även hanteras med den runda Adjust-ratten på fronten, och där har man gjort det hela ännu enklare. En extra liten knapp låter användaren välja om man vill justera kompressorn på ingång 1 eller 2, reverbet eller mixen mellan direktljud och det som kommer i retur från datorns inspelningsprogram. Man kan även trycka på ratten för att få ytterligare några funktioner.

Inne i mixerprogrammet, TC Near Control Manager, som i mångt och mycket fungerar som en virtuell mixer, har man en rätt välutrustad fyrbands EQ på de båda första ingångarna, kompressor/de-esser (också på de båda första ingångarna), tappningar för reverbet (på alla ingångar), vanliga pan-, solo- och mute-funktioner, volymreglar och en liten patchbay för att adressera alla in- och utgångar. Man kan även spara mixerns alla inställningar i ett användarminne, något som TC kallar Total Recall.

Både kompressor- och EQ-delen har såväl en uppsättning fabriksinställningar som möjlighet att spara egna inställningar. Fabriksinställningarna kommer väl till pass för den mindre vane mixermästaren.

De fjorton in- och utgångarna får man genom att Impact Twin kan hantera de fyra analoga anslutningarna samtidigt med tio digitala kanaler, som i sin tur fördelas på åtta kanaler över de optiska Adat/Toslink-ingångarna och två via koaxial S/PDIF (på RCA). För den som har till exempel en digitalmixer med Adat-utgång kommer Impact Twin som en skänk från ovan.

Jag måste nog få tillägga att jag även efter några uppdateringar av mjukvaran – och även en firmware-uppgradering – upplevde drivrutinerna och, främst, TC Near-mjukvaran som lite väl instabila. Ljudet försvann ibland helt och hållet och dök upp först efter lite pill i inställningarna. Monitormixern kraschade ofta, speciellt om jag av någon anledning hade stängt av hårdvaran och satte på den igen. Utan tvivel kommer ytterligare uppdateringar som förbättrar dessa detaljer, men innan sådant åtgärdats till fullo dyker gärna en känsla av osäkerhet upp, inte minst hos den oerfarne musikmakaren.

EXTRA FÖRMÅNER

Impact Twin levereras med tre olika plugineffekter: M40 Reverb, Assimilator och ResFilter. M40 bygger på TC Electronics Reverb 4000 och låter riktigt bra. Assimilator är en plugin som kan kopiera soundet från till exempel din favoritmix och skapa EQ-inställningar som matchar det soundet. Klart intressant! ResFilter är ett rätt avancerat filter, komplett med programmerbara resonansåkningar, filtersvep etcetera.

Som komplement till de effekter som ingår i TC Near-monitormixern är dessa tre effekter ytterst användbara. Det känns möjligen lite snopet att M40-pluggen ”bara” har tre algoritmer medan monitorreverbet har fjorton stycken. Å andra sidan finns det vissa begränsningar även hos monitorreverbet. Det fungerar inte med samplingsfrekvenser över 48 kHz och själva monitormixern är inte tillgänglig överhuvudtaget vid 192 kHz. Å tredje sidan vinner man kanske så pass mycket i ljudkvalitet att det är lätt att ha ett visst överseende med dessa tillkortakommanden.

Dessutom går det att använda Impact Twin som fristående enhet i så kallat Stand-Alone Mode. Då ska den fungera som en fristående liten mixer med två bra mikrofonförsteg och en del annat smått och gott, allt i en och samma enhet. Även de inbyggda effekterna fungerar i fristående läge, dock bör några inställningar göras i TC Near Control Panel-mjukvaran innan man kopplar loss firewirekabeln från datorn, vilket möjligen är en smula opraktiskt.

LJUD

Jämfört med andra halvrackade ljudinterface håller ljuddelen i Impact Twin riktigt bra klass. TC Electronic är stolta över mickstegen och har till och med gett dem ett eget namn: Impact III. De låter riktigt bra; framför allt upplever jag dem som väldigt neutrala och ofärgade. Det tycker jag är en mycket bra egenskap hos en mikrofonförstärkare – jag föredrar nämligen att färga ljudet med mina egna kulörer. Det är alltid lättare att lägga till färg hos ett neutralt ljud än att försöka gå den andra vägen.

Även omvandlarna sköter sig riktigt bra. Det finns en ärlig och kraftfull karaktär hos ljudet, som varken är bastungt eller överdrivet i diskanten.

De effekter som TC bjuder på får även de ett mycket gott betyg. EQ-delen är lättarbetad och mycket användbar, speciellt om man är ovan och behöver hjälp på traven. Kompressordelen fungerar på ett transparent sätt och färgar inte heller den ljudet på något överdrivet sätt. Även där har man betonat användarvänligheten. De olika parametrarna samverkar på ett sätt som för tanken till Dbx 163x. Ni minns den säkert: ett reglage, en regel, ett ändläge: ”More”. ”Over-Easy!” Sedan har många den åsikten att man inte behöver komprimera ljudet på invägen när man jobbar med 24-bitarsljud. Där finns ofta tillräckligt headroom ändå. Andra är tacksamma för att det finns möjlighet att ”packa ihop” ljudet en aning, så det lättare får plats i spåret.

När det gäller välklingande reverb har TC Electronic väl dokumenterade kunskaper i ämnet. Man blir inte besviken på vare sig M40-pluggen eller det reverb som erbjuds i monitormixern. De låter riktigt bra; realistiskt på ett sätt som man lärt sig uppskatta i de riktigt bra hårdvarureverben.

Impact Twin har också en finess som jag inte minns att jag sett hos något annat ljudinterface: av de båda hörlursuttagen är ett av den sort som bryter signalen som går till monitorlyssningen (den som normalt är kopplad till någon sorts högtalarsystem). Det andra uttaget fungerar utan att bryta monitorlyssningen.

Jag tycker däremot att det är en aning klent med gain i hörlursstegen. Det är absolut ingen katastrof, men det hade varit praktiskt att ha lite extra krut att ta till för lyssningen när man spelar in extra ljudsvaga källor. Nämnas bör väl att jag gärna lyssnar extra högt när jag gör musik – speciellt i lurar. Andra kanske finner att volymen är mer än tillräcklig.

SAMMANFATTNING

Det har hänt en hel del sedan vi testade de första firewirebaserade ljudkorten. Man får idag hemskt mycket mer för pengarna, det måste medges. Inte nog med att hårdvaran – som micksteg och omvandlare – blivit allt bättre; i fallet Impact Twin får man dessutom en riktigt bra uppsättning med olika mjukvarueffekter på köpet, både för lyssning och inspelning. Bland dessa är det speciellt reverbet som imponerar. Jag har inga som helst betänkligheter mot att använda M40-reverbet även för mer seriösa inspelningar eller mixning.

Hela Impact Twin-paketet låter riktigt bra. Hade jag inte redan haft mitt Black Lion Audio-konverterade Digi 002-kort, vore det extremt frestande att låta TC Electronic Impact Twin stanna kvar hos pappa …

Sonoma Wireworks FourTrack (test i MM nr 3/2009)

av Gunnar E Olsson

Ibland hittar man ett program som bara träffar helt rätt. Man känner instinktivt att det där är precis vad man behöver – alltså inte bara vad man vill ha; det är något helt annat. Sonoma Wireworks FourTrack är just ett sådant program.

Alltsedan jag växte ur min portastudio har jag letat efter ett medium som kan fungera som ett omedelbart och lättjobbat skissblock för nya låtidéer. Ibland har jag använt Apples Garageband, ibland en DAT-bandare, ibland mobiltelefonens diktafonfunktion … Ni känner säkert igen er.

Det sista exemplet har varit extra lättjobbat. Mobilen finns oftast till hands och den är körklar i en svinblink. Samtidigt har den förstås sina begränsningar. Jag har haft en tendens att drömma låtar på sistone, och drömmarna dyker ofta upp med hela arrangemang – i alla fall skisser till sådana. Då är man inte så hjälpt av ett monofoniskt/monotimbralt inspelningsmedium. Man vill ju kunna sjunga in en melodi, kanske tralla en liten basgång, knäppa några ackord på ackguran och så vidare.

In från höger kommer Sonoma Wireworks FourTrack. Det är ett litet trevligt program till iPhone och det hanterar fyra spår ljud i något som tillverkaren beskriver som CD-kvalitet (16 bitar, 44,1 kHz). Det är enkelheten själv att både installera och använda. Man köper det via iTunesprogrammet och det kostar i skrivande stund 75 kronor. Efter att ha laddat ner det till sin iPhone kan man börja spela in.

Som namnet anger hanterar programmet fyra spår. Man spelar in på ett i taget och spåren synkar automatiskt. En ”lampa” tänds när ett spår är inspelningsklart, och det blir det när man rör vid lampan. På samma enkla vis görs hela programmet klart för inspelning genom att man för Record-knappen åt sidan.

Varje spår har mätare för både in- och uppspelning med lysdioder som varnar för överstyrning. Man har en regel för att justera uppspelningsnivån och en ratt att ”skrolla” på för panorering av varje spår. En annan ratt låter användaren skrolla längs låtens tidsaxel. Tack vare iPhones beröringskänsliga skärm fungerar alla dessa funktioner utmärkt.

Låtens längd begränsas enbart av hur mycket minne telefonen har. Man kan dessutom skicka inspelade låtar som wav-filer, spår för spår, till en dator via trådlöst nätverk (wifi). Ett alternativ är att ladda ljudspåren direkt till företagets RiffWorks och där fortsätta med låtsnickrandet.

Four Track fungerar även med iPod Touch. Där behöver man investera i en passande mikrofon, men även för inspelning i iPhone bör man nog ersätta den mikrofon/hörlur som medföljer telefonen med något bättre och mindre brusigt. Programmet har en sorts automatisk kompressor som har en tendens att förstärka inspelat brus, så ljudkvaliteten blir annars sisådär.

Frånsett det gör FourTrack din iPhone eller iPod Touch till en alldeles ypperlig skissmaskin. Och för 75 spänn: vad kan man begära?

Sonalksis SV-517, SV-315, CQ1 & DQ1 (test i MM nr 3/2005)

av Gunnar E Olsson

Ännu en gång har Liverpool hamnat på musikkartan. Denna gång handlar det inte om små svarta vinylplattor utan om synnerligen välljudande plugin-effekter. De som ligger bakom dessa pluggar är liverpoolgruppen Sonalksis.

Liksom sina föregångare på 60-talet bestod även Sonalksis av fyra unga begåvade killar från början. Idag återstår två av den ursprungliga kvartetten och det som Gus Miller och Kieran Tyrell gör har inte så mycket med gitarrer att göra – det handlar mer om digital ljudteknologi – men man har ändå kvar ett ljudideal som har mycket gemensamt med de analoga Beatlarna.

Sonalksis Ltd startade sin verksamhet 2002 och man jobbade redan från starten med fokus på välljudande instickspluggar. De fyra killarna som grundade företaget hade alla jobbat som utvecklare på AMS-Neve. I juli 2003 släpptes den första pluggen, SV-517, och, precis som de följande produkterna, bygger den på något som Sonalksis kallar State-Space Modelling-teknologi.

Idag har Sonalksis, förutom EQ-pluggen SV-517, kompressorn SV-315, CQ1, en multibandskompressor/-expander och DQ1, en dynamisk EQ-plugg. Ytterligare en plugg kommer inom kort, nämligen SV-719 Analog Gate. Antagligen finns den på marknaden redan när detta läses.

STATE-SPACE

Ni som läste intervjun med Sonalksis-killarna i förra numret av MM kanske fick en uppfattning om hur deras State-Space är tänkt att fungera. Er andra uppmanar vi att snarast möjligt fixa fram ett ex av det numret (det var verkligen ett riktigt toppennummer, om vi får säga det själva!), men vi drar som vanligt en snabb repris.

Vi lånar ett par citat från Tobias Eskilssons intervju och låter Gus Miller själv berätta:

– Man kan säga att State-Space handlar om att modellera och inte emulera analoga enheter. Om man digitalt emulerar en analog enhet tittar man enbart på de resultat och utfall man får av de olika signaler som man stoppar in i den analoga enheten. Man mäter frekvens och amplitud på utsignalen och jämför detta med den rena insignalen. Det innebär ofta att den digitala emuleringen bara liknar den analoga enheten under vissa speciella förutsättningar. Stoppar man in andra saker än de man använde när man skapade emuleringen kan man få resultat som skiljer sig från det man hade fått med den analoga enheten. Vad vi istället gör med State-Space-tekniken är att vi simulerar själva processen inuti en analog enhet. Man måste titta noga på hur varje enskild komponent reagerar på olika signaler, och hur komponenterna interagerar. Man kan säga att våra plugins utför en analog process, fast i den digitala världen.

– Våra plugins är i allt väsentligt riktiga modeller, och vi har till exempel riktiga kopplingsscheman till dem. Det är dessa kretsar som modelleras i våra plugins, så vi skulle lätt kunna bygga analoga versioner som skulle låta exakt likadant som de digitala.

Okay, då fattar ni lite mer av vad det handlar om, eller hur? Lite av denna filosofi hittade vi också hos teamet bakom Native Instruments Guitar Rig och ni som haft tillfälle att provköra denna förstår säkert vartåt det lutar.

ALLA PLUGGARNA

Sonalksis har demoversioner av alla sina pluggar som fungerar helt utan inskränkningar under 30 dagar. Samma plugg kan sedan fortsätta att användas om man köper den ”riktiga” versionen. Som av en tillfällighet kan ni förstås hitta dessa demoversioner på månadens MM-CD.

Även då det gäller de fall då man vill kunna köra samma plugg på både sin Mac och PC har Sonalksis en generös inställning – om man e-postar dem så får man en ny kod som gäller för den nya plattformen. Mycket användarvänligt!

Under testens gång släppte Sonalksis för övrigt även nya AU-versioner på SV-serien. Båda klarar av de krav som AU Validate-funktionen i Logic Pro 7 ställer på AU-pluggar. Detsamma gäller för senaste versionen av Motu Digital Performer – 4.5.2. Bra jobbat!

Gemensamt för alla Sonalksis-pluggarna är att de bygger på State-Space-teknologin, vilket ger ljudet en mycket trovärdig analog karaktär.

Genomgående används också 64-bitars flyttalsberäkningar och stöd finns för samplingsfrekvenser upp till 192 kHz. Alla pluggarna är också optimerade för native processorer på både Mac och PC.

Funktioner hos pluggarna kan också kopplas in och ur utan hörbara störningar. Alla pluggarna har ett snyggt och lättjobbat grafiskt gränssnitt med en ratt/regel/knapp per funktion. Inget grävande i submenyer här alltså.

Stöd finns för de flesta plugin-formaten, både för Mac och PC – och alltid helt utan latency!

SV-517 EQ

Sonalksis SV-517 Equaliser Plug-in är en 6-bands EQ som är riktad till professionella användare, som har krav på analog karaktär på sin mjukvara, samtidigt som man vill ha den flexibilitet som en digital processor kan erbjuda. Rent grafiskt påminner SV-517 – liksom för övrigt även SV-315 – inte så lite om något som man skulle kunna föreställa sig utgör en verklig analog fysisk förebild.

FUNKTIONER OCH AV ANVÄNDNINGSOMRÅDE

Sex filterband finns, två med variabel branthet och fyra parametriska varav två har omkopplingsbar shelf-funktion. SV-517 simulerar flera olika parametriska EQ-typer, däribland flera där man med viss framgång har försökt efterlikna klassiska modeller. Den har flera olika varianter av ”resonant shelfing”-filter och olika band kan kopplas in och ur utan hörbara störningar.

Oavsett vilken typ av EQ man behöver så finns det något som passar i Sonalksis SV-517 EQ. Det handlar bara om att välja de inställningar som passar bäst för den givna situationen. Oavsett om man vill kunna skapa lite känsla av luftighet i en sånginspelning eller fixa till en hel mix så går det att ordna med SV-517 EQ – med ett resultat som låter väldigt analogt. Här finns också både möjlighet att låta EQ:n jobba lite mer transparent eller att ge en ordentlig färg åt ljudet – för vem har väl sagt att en plugin inte får ha en egen karaktär?

KONTROLLER

Liksom hos de andra Sonalksis-pluggarna går det att – beroende på värdprogram – automatisera alla kontroller/funktioner. I anslutning till den tydliga displayen finns en Copy-knapp som används för att spara en inställning som då förs över till den A/B-testknapp med vars hjälp man kan jämföra två inställningar. Det finns också en knapp för att åstadkomma en rak frekvenskurva respektive nollställa alla funktioner samt en setup-knapp för bland annat de inställningar som bestämmer hur kontrollerna ska reagera på olika inställningar, vilken upplösning displayen ska ha och så vidare. Det finns också en master av/på-knapp som fungerar som bypass. Alla dessa funktioner återfinns alltså hos samtliga Sonalksis-pluggar i display-/monitor-delen.

Hög- och lågpassfiltren har knappar för inställning av filtrens branthet, upp till 24 dB/oktav. Med en ratt väljer man brytfrekvensen. De övriga fyra banden har rattar för både brytfrekvens, branthet och gain-värde.

Hos två av banden kan man dessutom välja om de ska vara av shelving-typ eller parametriska, som de två mittenbanden.

Det finns även en Master Gain och en sektion där man kan välja mellan tre olika typer av klangfärg hos de parametriska filtren respektive två olika shelf-typer.

SV-315 COMPRESSOR

Sonalksis SV-315 Compressor Plug-in bygger på samma State-Space-teknologi som övriga Sonalksis-produkter. Liksom SV-517 kan SV-315 återskapa den analoga värme vi vant oss vid från klassiska analoga kompressorer.

FUNKTIONER OCH ANVÄNDNINGSOMRÅDE

Till skillnad från många andra kompressorer har man här oberoende kompressor- och limiterfunktioner. SV-315 innehåller också flera omkopplingsbara ”kretslösningar” som ger en väldigt flexibel ljudkaraktär. Det finns även en Anti-Breathe-funktion (förhindrar klickljud hos attacken efter en paus vid till exempel sånginspelning).

SV-315 fungerar lika bra som kompressor när man spelar in enstaka spår och som en stereokompressor i en masteringssituation.

KONTROLLER

Utöver de funktioner som hör till display-/monitor-delen (se ovan!) finns det mesta som man är van vid från vanliga hårdvarukompressorer. Man kan välja tröskelvärde (threshold), komprimeringsgrad (ratio), attack- och releasetider – den senare har även ett autoläge. Det finns även ett steglöst knee-värde för att runda av kompressionskurvan med.

Med en omkopplare kan man också välja mellan en klassisk (analogliknande) eller en mer modern (renare) karaktär på attack/release-funktionen. Fyra olika knappar väljer den typ av filter som ska appliceras på side-chain-funktionen. Med Crush- och Hold-funktionerna kan man styra hur SV-315 reagerar på olika transienter. Den separata limiterdelen, som ligger sist i ljudkedjan, har tre enkla inställningar: en limit-on/off, en omkopplare som väljer mellan snabb eller långsam release samt en threshold-funktion. Enkel och effektivt!

Liksom övriga pluggar har SV-315 även en utgångsdel med master gain och mätardel.

CQ1 MULTI-BAND COMPANDER

Både CQ1 and DQ1 tillhör en ny grupp ljudprocessorer som påverkar både dynamik och frekvensinnehåll – något man kallar Multi Band Dynamics hos Sonalksis. Dessa hybrider ger helt nya möjligheter att forma ljudet. CQ1 och DQ1 gör detta från varsin ände av den dynamiska EQ-skalan och kompletterar därför varann på ett utmärkt sätt.

FUNKTIONER

CQ1 har fyra separata band för kompression eller expandering av ljudets dynamik. Man kan välja om processorn ska jobba ovanför eller under ett valbart tröskelvärde. Genom att använda det speciella side-chain-filtret kan man dessutom själv välja vilken frekvens som skall trigga funktionerna i CQ1.

ANVÄNDNINGSOMRÅDE

CQ1 är en multibandskompressor/-expander som kan jobba med fyra olika frekvensområden samtidigt. Till skillnad från vanliga flerbandskompressorer, som ofta fungerar bäst som masteringspluggar på till exempel en färdig stereomix kan CQ1 tack vare sin dynamiska EQ-teknologi användas framgångsrikt på ett bredare programutbud.

Fastän den använder samma dynamiska EQ-princip som DQ1, arbetar CQ1 med att förändra dynamiken hos olika frekvensområden på ett subtilt – eller iöronfallande – vis, medan DQ1 kan förändra ljudets tonkaraktär beroende på dynamiken, alltså tvärtom…

CQ1 kan naturligtvis användas för att förstärka eller dämpa vissa frekvensområden på ett mycket dynamiskt vis, men man kan även använda den för att till exempel förstärka/dämpa transienter – lite grann som Transient Designer från SPL. CQ1 kan även användas för både de-essing och för att ta bort stränggnissel från en akustisk gitarr.

KONTROLLER

De kontroller som står till buds för CQ1-användaren utöver ovannämnda display-/monitor-del är fyra uppsättningar av följande (en för varje band): en ratt för val av frekvens som ska behandlas, en regel för tröskelvärdet, en omkopplare för om man ska påverka ljudet ovanför eller under det valda frekvensvärdet, en stor ratt med tillhörande mätardel där man väljer hur mycket man ska komprimera eller expandera. Dessutom finns rattar för att ställa in Q-värde, attack och release. Det går även att länka flera band och/eller bypassa individuella band. Självfallet finns det även en master output med gain och mätare samt en master bypass.

DQ1 DYNAMIC EQUALISER

DQ1 är en dynamisk EQ-plugg som är mycket mångsidig. Den kan användas för att skapa helt nya ljudklanger eller för att till exempel restaurera gamla trötta tapeinspelningar – och allt däremellan.

FUNKTIONER OCH ANVÄNDNINGSOMRÅDE

DQ1 har fyra olika band för dynamisk filterkontroll. Varje band är omkopplingsbart mellan dynamiskt eller statiskt arbetssätt.

DQ1 är ett utmärkt komplement till SV-517 med sitt traditionella, statiska sätt att filtrera. DQ1 kan rädda diskantfattiga inspelningar utan att få dem att låta onaturligt vasst och den kan också på ett lika elegant vis ta bort bumlig bas från inspelningar som kan var svåra att filtrera med vanliga statiska filter. Efter någon tids användning av DQ1 börja man få väldigt svårt att förstå hur man kunnat klara sig med vanliga traditionella filter – det är ju så här det ska låta (och fungera).

Bland preset-lägena hittar vi: deep phat, soft presence, hi air, thud reduction, boom reduction, crash reduction, lo resonance, hi resonance, multi resonance, remix 1, 2, och 3.

Jag skruvade lite på den preset som heter soft presence och lyckades lyfta fram en sax ur en mix som tidigare hade gjort allt för att begrava den. Mycket positivt!

DQ1 är i första hand tänkt att användas för att varsamt filtrera och tillrättalägga frekvenser som är svåra att få till med traditionella filter. Även om Sonalksis systerprodukt, CQ1, jobbar lite grann utifrån samma akustiska principer, påverkar CQ1 i stället dynamiken med utgångspunkt från vald frekvens. Med DQ1 förändrar man frekvensinnehållet i olika grad beroende på ljudets dynamik – hoppas skillnaden är klar nu!

De kompletterar varann på ett ypperligt vis och jag har svårt att tänka mig den ena utan den andra.

KONTROLLER

Man väljer två olika tröskelvärden – ett högt och ett lågt – och gainvärden för dessa för varje band man vill använda (max fyra). För varje band väljer man också vid vilken frekvens filtret ska jobba, vilken branthet (Q-värde) det ska ha, vilken typ av filter man vill ha (vanlig parametriskt eller shelf) plus att man kan ställa in både attack och releasetid. Liksom hos CQ1 finns även ett side-chain-filter, individuella bypass-switchar för varje band och en master bypass. Flera band kan även länkas och det går också att koppla om varje band för vanlig traditionell statisk EQ, ifall man tycker att den dynamiska varianten låter för snyggt…

PLUGGARNA I ANVÄNDNING

Jag önskar jag kunde säga något negativt om dessa pluggar, men det är svårt… Det enda lilla problem jag hade under testperioden var att displayerna på de nya pluggarna CQ1 och DQ1 betedde sig lite underligt när man körde senaste versionen av Motu DP 4.5. Detta är ett problem som Motu känner till och man jobbar tillsammans med Sonalksis på att åtgärda detta. För övrigt vet jag inte hur jag ska kunna sprida Sonalksis lov utan att förlora all min trovärdighet…

Gränssnitten är befriande enkla att förstå och jobba med, pluggarna låter alldeles förträffligt och frånvaron av latency gör att man kan använda pluggarna även med monitorlyssning vid inspelning. Vad mer kan man önska sig?

SAMMANFATTNING

Jag har letat ganska länge efter en kompressor-plugin som jag tycker låter bra på de flesta typer av programmaterial. Jag har testat massor av olika varianter och jag har vid olika tidpunkter trott att jag hittat den optimala lösningen, men efter ett tag har det ändå dykt upp situationer när de inte fungerat som jag velat.

När jag först testade SV-315 blev jag mycket överraskad. Den lät faktiskt precis som jag ville att en kompressor ska låta. Och trots att jag kört den en tid med diverse olika programmaterial har jag svårt för att få den att låta illa.

Erfarenheten från SV-315 färgade naturligtvis även av sig när jag sedan började kika på EQ-pluggen SV-517 och det värsta är att även den låter helt underbart i mina öron.

Som komplement till SV-315 fungera också CQ1 på ett alldeles ypperligt vis. I de lägen man behöver en helt transparent flerbandskompression som alternativ till SV-315:s mer analoga karaktär – rulla in racken med CQ1! Och inte vore väl livet lika underbart om man saknade det självklara komplementet till CQ1, den mångsidigt begåvade DQ1.

Kort sagt: jag förstår inte hur jag klarat mig utan Sonalksis-pluggarna så länge! Tror ni mig inte? Testa då demoversionerna på månadens MM-CD, men var beredda på att det blir ruggigt svårt att fortsätta med inspelningarna efter att de 30 dagarna som demoprogrammen fungerar har passerat. Installera alla fyra pluggarna och låt ljuv musik uppstå!

SE Electronics USB2200A (test i MM nr 4/2007)

av Gunnar E Olsson

Det har gått ett tag sedan vi kikade på den första USB-försedda mikrofonen och flera konkurrenter har seglat upp på det stora hemstudiohavet. Den senaste i sammanhanget är SE Electronics USB2200A.

De perfekta verktygen för en laptop-baserad hemstudio borde väl i rimlighetens namn vara en bra kondensatormikrofon i kombination med ett ljudkort och någon form av låg-latency-lyssning. Om detta dessutom kunde paketeras i en enda enhet så vore himmelriket för en hemstudioentusiast inte långt borta. Luta er tillbaka och koppla av; det verkar som om denna apparat redan finns. Den kan heta SE Electronics USB2200A.

KONSTRUKTION

Lite retro är aldrig fel … och här har vi en mikrofon som riktigt andas gammaldags, hederligt bygge. Den känns mycket rejäl och solid – Se Electronics har en egen fabrik i Shanghai och där bygger man alla sina mikrofoner. Utseendemässigt har den hämtat en del från gamla, lite kantigare, europeiska mikar, men till detta har man lagt lite av det egna tänkandet, som till exempel den inbyggda hållaren, som gör den lätt att montera på ett bordsstativ – eller om man föredrar de mer traditionella golvvarianterna.

Det en tum stora, guldpläterade membranet har skyddats med en rejäl nätkonstruktion och hela miken verkar kunna tåla en hel del stötar.

På baksidan har den tre omkopplare: en för högpassfilter (10 dB vid 100 Hz), en dämpsats på 10 dB – för att kunna hantera högre ljudtryck, som våldsamma elgitarrer – och mitt emellan dessa en omkopplare som är märkt P och A. Det sista handlar om att mikens utsignal anpassats för att fungera optimalt på USB-bussen på en PC respektive Appledator. Det är faktiskt första gången jag sett en tillverkare ta hänsyn till detta.

Det är också första gången jag ser ett hörlursuttag på en mikrofon. Som komplement till detta uttag finns även en liten ratt där man justerar mixen mellan mikens ljud och det ljud som kommer från datorns sequencer – det är väl vanligtvis en sådan man använder för inspelning.

Nedanför dessa don hittar vi också kontakten för anslutning till datorn. I detta fall är det en mindre USB-kontakt av den typ man normalt hittar på digitala kameror.

Som om detta inte vore nog, har man valt att även inkludera en vanlig XLR-kontakt längst ner på miken, precis på den plats där en vanlig – icke-USB – mikrofon skulle haft den. Detta ger ju den fina pluspoängen att man kan använda mikrofonen som en vanlig traditionell fantommatad kondensatormik när så behövs. Och man har inte heller prutat på kvalitén här. USB2200A har samma kapsel som sin namne, sE2200A, och hela konstruktionen bygger på den mikrofonen. Allt som allt en mycket praktisk lösning – och det är första gången vi ser även denna variant.

ELEKTRONIK

Som sagt; i mångt och mycket är detta alltså en sE2200A studiomikrofon. Till detta har man adderat den elektronik som behövs för att kunna ge miken 48 volts fantommatning via USB-bussen och A/D-omvandlare för att göra om den analoga miksignalen till något som datorn förstår. Å andra sidan måste man även se till att omvandla signalen från datorn till analogt ljud för hörlursuttaget; plats alltså även för en D/A-omvandlare.

Här har SE Electronics lagt ner mycken möda. Dels har man jobbat på att få matningsspänningen så ren som det bara går, i akt och mening att få ner egenbrus och liknande störfaktorer – något som andra USB-mikrofoner haft vissa problem med. Det är ju 5 V från en stökig USB-buss som ska omvandlas till klockren 48-voltsmatning – och det gör man med den äran.

De A/D- och D/A-omvandlare man använt har också hållit allra högsta kvalitet. Man använder till exempel 24-bitars omvandlare där andra tillverkare nöjer sig med 16 eller 18 bitar.

Dessutom har man ett chip i miken som innehåller alla drivrutiner som miken behöver för att användas tillsammans med en Mac eller PC. Inget letande på nätet efter drivisar, alltså. Rent praktiskt innebär det också att den sequencer man använder automatiskt känner av att man anslutit en USB2200A. Följaktligen frågar den om man vill använda miken för att spela in ljud. Och vem vill väl neka en sequencer som frågar så snällt?

Och så var det där med hörlursuttaget … Där har man möjlighet att med mycket låg latency kunna höra både det man redan spelat in och det nya pålägg som görs via miken. Är det en briljant idé, eller …?

HANDHAVANDE

Uttrycket ”Plug-and-play” har aldrig passat bättre än som beskrivning på hur man använder denna mikrofon/ljudkort/lyssning. Eftersom drivrutinerna redan finns på plats i miken fungerar den direkt man har kopplat in den i datorn. Miken levereras förresten med en lämplig USB-kabel på 2 meter – det bör räcka för de flesta behov.

De flesta sequencerprogram låter inte användaren välja olika ljudkort för in- respektive utgångar. Man får då i stället – i fall man använder en hyfsat ny Appledator – skapa ett så kallat Aggregate Device, det vill säga ett kombinerat ljudkort där man väljer USB-miken som ingång och det vanliga ljudkort – som man normalt använder – som utgång. Ett Aggregate Device har dock en tendens att ge en aning hög latency.

Allt detta trassel går förstås bort när man använder USB2200A. Då kopplar man i stället in sin hörlur (med liten telekontakt) direkt i miken. Och vips har man den lyssning man behöver. Visserligen blir lyssningen i mono, men det är ju en acceptabel kompromiss, med tanke på vad man vinner. Latencyn i lyssningen blir, enligt tillverkaren, försumbara 1 ms.

USB2200A är den första miken jag sett denna lösning på och gissa om andra tillverkare kommer att följa detta exempel.

Eftersom USB2200A har både anslutning med USB- och traditionell XLR-kontakt kan man faktiskt använda båda samtidigt om man av någon anledning behöver detta. Enbart det faktum att den har en XLR-kontakt gör den ju faktiskt till en mik som platsar i många fler än de podcastingsammanhang som annars USB-mikar fått nöja sig med.

Jag tog mig friheten att köra några vändor i studion med miken som en vanlig studiomik – det vill säga ansluten till en vanlig mikrofonförstärkare med fantommatning. Jag blev mycket imponerad av resultatet – med all rätt. Systermodellen 2200A (utan USB) har fått många goda vitsord i diverse tester runt om i världen.

Men det är ju som direkt ansluten till en dators USB-port som USB2200A har chans att riktigt glänsa över konkurrenterna. Det enkla handhavandet tillsammans med ett utmärkt ljudresultat gör den till en riktig vinnare.

Vi kanske får passa på att flagga även för lillebror, USB1000A. Det är en något enklare mikrofon, men med samma grundidé och i stort sett samma elektronik som storebror. Denna når våra stränder lite senare i vår.

LJUDEGENSKAPER

Nå, hur lät då USB2200A? Kopplad via USB-porten lät den alldeles utmärkt, om än med en aning blygsam signalstyrka. Det kändes som att det kunde behövas några dB ytterligare. Det kan ju i och för sig var en fördel att man inte alltför lätt lyckas överstyra inspelningen via USB-bussen, men för säkerhets skull tog jag kontakt med den svenska distributören för att dryfta denna fråga. Det visade sig då att det exemplar jag fått chans att testa var en prototyp och den version som säkerligen nått våra butiker när detta läses har fått en höjning på signalnivån på 5 dB ut från USB-bussen. För säkerhets skull skickade man också över ett av dessa slutgiltiga exemplar från England för noggrann inspektion av undertecknad. Mycket tillfredställande, måste man säga!

Alltnog, jag hade möjlighet att testa miken, dels med några olika akustiska stränginstrument, dels med en uppmikad gitarrförstärkare och dels med egen framställd vokalinsats; så kallad sång.

Och resultatet var (rent tekniskt – inte artistiskt) mycket imponerande. USB2200A har en ren och fast basåtergivning, ett något återhållet mellanregister och en mycket ren och transparent diskant. Detta gör den helt idealisk för inspelning av akustiska gitarrer – vill man vara extra försiktig kan man där koppla in det inbyggda basavskärningsfiltret, för att undvika att proximity-effekten ger för bumlig bas som resultat. Nu föredrog jag faktiskt att köra den utan basavskärning – både till gitarr och sång. Till sång gav den min röst en så trevlig karaktär att jag på stört lade åtta nya sångstämmor på en låt som jag håller på med. Den gav en skir luftighet och en tydlighet i ljudet, samtidigt som man kunde få en varm ton i botten genom att gå lite närmare miken.

Samtidigt gör det något stillsammare mellanregistret att man inte behöver kriga med alla andra instrument som ligger och bråkar i den delen av frekvensspektrumet. En perfekt avvägd frekvensåtergivning, om ni frågar mig.

Detta gjorde att också de akustiska gitarrer jag spelade in fick en lyster och en klarhet som jag har haft svårt att åstadkomma med andra mikar.

Även till elgitarr fungerade den ypperligt – då med dämpsatsen som tog ner nivån med 10 dB inkopplad. Denna mikrofon skulle utan tvekan platsa i vilka studiosammanhang som helst. Själv skulle jag gärna ha en till hands även efter att denna testperiod är till ända.

SAMMANFATTNING

De flesta andra tillverkare marknadsför sina USB-mikrofoner som lämpliga för podcasting, där man kanske inte ställer så skyhöga krav på ljudkvalitén. USB2200A fungerar alldeles utmärkt som en sådan, men den håller också för att fungera som inspelningsverktyg även i en mer krävande studiosituation.

Den låter bättre än de flesta Asientillverkade mikar jag provat på sistone. Byggkvalitén är mycket imponerande och när det gäller funktioner har den fler än vad man rimligtvis kan begära av en mikrofon. Ett mycket svårslaget koncept!

PSP Effects Pack (test i MM nr 4/2006)

av Gunnar E Olsson

VintageWarmer var den första effektpluggen som lyckades med att placera PSP i var mans dator – ja, åtminstone i många musikers. I PSP Audiowares katalog hittar vi idag ett tjugotal alldeles utmärkta pluggar. Vi väljer att kika på ett pluginpaket som går under beteckningen PSP EffectsPack.

Professional Sound Projects, eller PSP Audioware, som de kallas nuförtiden, har på bara fem år skapats sig ett namn som ett av de mer kreativa mjukvaruföretagen. Ni som vill veta något om tankarna bakom PSP Audioware och deras produkter kan kika lite i vårt förra nummer. Där finns en intervju med de kreativa polackerna.

PSP EffectsPack är ett effektpaket där man samlat fyra riktigt trevliga pluggar, som i första hand arbetar med olika delayfunktioner. Men i paketet hittar vi också en av de mest avancerade filterpluggarna på marknaden.

Det polska pluggpaketet består av Lexicon PSP 42 – en mjukvaruversion av Lexicons berömda PCM 42, PSP 84 – en egen PSP-skapelse och storebror till 42:an, PSP 608 Multidelay – kanske den mest avancerade delay-pluggen på marknaden – och sist, men absolut inte minst, Nitro – en riktigt stygg filterplugg.

LEXICON PSP 42

Som ni förstås redan gissat bygger denna plugg på Lexicons delay och ”phrase-sampler” PCM-42 – en riktig klassiker i studiosammanhang. PSP 42 levereras i både mono- och stereoutförande. I första hand är den väl tänkt som en insert-effekt, men användningsområdet är ju hur stort som helst.

Delayet jobbar med steglöst variabel samplingsfrekvens mellan 0,5 och 1,5 gånger värdprogrammets samplingsfrekvens. Stöd finns för samplingsfrekvenser upp till 192 kHz. Beroende på samplingsfrekvens kan den hantera delay-tider upp till 9,6 sekunder.

Man har lyckats skapa en effekt som påminner om den varma ”bandmättnad” analoga ljudmänniskor lärt sig älska. Vi hittar förstås denna effekt även i några andra av PSP:s pluggar – speciellt VintageWarmer. Mängden mättnad kan regleras med hjälp av input- och output-rattarna.

Precis som förebilden har PSP 42 både modulationsmöjligheter – endera med hjälp av en LFO (två olika vågformer) eller en envelope follower – och ett lågpassfilter (4 kHz) som hjälper till att skapa realistiska bandekoeffekter, där ekot både tappar diskant och får en viss mängd ”analog” bandkompression.

Phrase-samplingen aktiveras genom knappen Repeat Indefinitely och då spelas det PSP 42 för tillfället har i minnet upp tills man trycker in knappen igen.

Det går självfallet även att synka effekterna till det tempo man använder i sequencern som agerar värdprogram till Lexicon PSP 42. Dessutom finns möjligheter att styra en mängd parametrar med hjälp automation eller en MIDI-Controller, som till exempel Logic/Mackie Control. Där imponerar PSP 42 genom att inte ge ifrån sig några störande biljud även om man ändrar parmetrar eller byter program i farten.

Överhuvudtaget låter PSP 42 mycket bra: varmt och rent på samma gång. Det känns fånigt att leka papegoja, men jag måste instämma i den eniga kritikerkåren: jag förstår varför Lexicon godkänner att PSP satt deras namn på denna plugg!

PSP 84

PSP 84 ser, vid en första anblick ut som en dubbel-version av PSP 42, vilket även namnet möjligtvis antyder. En närmare kontroll visar dock på en hel del olikheter.

PSP 84 har två helt separata delayenheter som jobbar med varsin kanal, men de kan självfallet kopplas ihop för en massa trevlig effekter. Feedbackdelen har separata kontroller för både nivå och panorering. Precis som hos PSP 42 kan man förstås synka alla effekter till sin sequencer och automatisera eller styra parametrar från extern Controller.

Den speciellla bandkompressionen, som PSP-killarna är så bra på att emulera, finns förstås också här, men den har fått en egen Drive-kontroll. Filterdelen är mer avancerad i PSP 84. Där PSP 42 har ett enklare lågpassfiler hittar vi här en 12 dB/oktavsvariant som också är omkoplingsbar mellan högpass, bandpass och lågpass. Det går också att, med hjälp av en omkopplare, välja om man vill påverka hela signalen, feedback-delen eller endast effektdelen av signalen.

Hela filterdelen är för övrigt upphottad och modulationsdelen har nu fem olika vågformer i stället för två, plus en del andra godsaker.

Vi hittar också en reverbdel där man kan välja mellan fjäder- och plåtreverb och styra dämpningen av reflexer och mixen av reverb och ren/effektsignal.

Precis som hos PSP 42 hittar vi redan från början en bra uppsättning väljudande fabriksinställningar med effekter som tape- delay, flanging, chorus och ekoeffekter. Helt lysande!

Man man köpa Lexicon PSP 42 och PSP 84 i ett paket, PSP DelalyPack. För den som som kanske upplever att de inte behöver båda burkarna har PSP på sin hemsida inte mindre än nio argument för att PSP:s DelayPack är ett absolut måste. Bland annat pekar man på att de PSP 84:s filter inte kan fås att låta som PSP 42:s i och för sig enklare 6 dB/octav-filter. Vissa av low-fi-effekterna som PSP 42 kan åstadkomma är omöjliga att replikera i PSP 84. 84:an har heller inte 42:ans phrase-sampling. Dessutom är PSP 42 snällare mot CPU:n.

PSP-folket anser att de kompletterar varann snarare än att den ena skulle ersätta den andra. Efter att ha suttit och förlustat mig med båda syskonen en tid är jag faktiskt böjd att hålla med om detta. Två är bättre än en!

Men allra bäst är förstås att köpa alla fyra, som i PSP EffectsPack. Mer om detta senare…

PSP 608 MULTIDELAY

Vi har ytterligare en delayplugg i paketet – och nu snackar vi en riktigt avancerad plugg, PSP 608 MultiDelay. Multi med stort M!

PSP 608 har åtta delayer, om vardera maximalt 8 sekunder, som kan köras parallellt. Varje delay har också inställbar feedback, panorering, delay-tid, avancerade filter, modulation, PSP:s speciella bandmättnadsemulering och reverb. Man kan bestämma var i signalkedjan man vill placera både denna bandkompression och feedbackdelen. Dessutom finns en modulationsdel som vi känner igen från PSP 84 (se ovan!) med både LFO (fem vågformer) och envelope follower. PSP 608 jobbar med bitdjup upp till 24 bitar och samplingsfrekvenser upp till 192 kHz. Precis som hos syskonpluggarna i paketet går det att automatisera så gott som allt. Det finns både MIDI-learn-funktioner och stöd för Logic/Mackie Control.

Även reverbdelen känner vi igen från PSP 84. Den har två typer av reverb, plåt och fjäder, var och en med sin egen karaktär och sitt användningsområde. Det går att använda reverbet endera som en tappning-/retur-variant eller som ett totalreverb på stereobussen.

Det är mycket som talar för att detta är den mest avancerade delaypluggen på den här sidan Merkurius. Till hjälp med att hantera alla dessa funktioner har man en rejäl virtuell LCD-display som är uppdelad i tre delar. Den första delen, Multidisplay, innehåller diverse knappar, nivåmätare, MIDI-information och parametervärden. Mellandelen, Tap Params är en grafisk display där man kan ställa värden för varje enskilt delay (tap). Den tredje delen, Modulation, innehåller allt som har med modulationsbiten att göra. Det finns också ytterligare en variant där displayen visar de olika delaykedjorna längs en tidsaxel. Mycket överskådligt. Dessutom visar hela tiden displayen parametervärdena för den funktion du placerat markören över för tillfället.

Till vänster om den stora displayen finns rattar för in-, utsignal och mix och till höger finns reglagen för reverbfunktionerna och en liten virtuell ”pad” som kan användas för att manuellt knacka in det tempo man vill ha på sitt delay. Självfallet går det också att synka alla effekter till värdprogrammets tempo.

Under displayen finns en mängd reglage för för alla åtta delaydelarna upplagt som en mixer. Det finns även en panikknapp som man kan ta till om man rattat bort sig fullständigt. Vill man istället för att skruva själv utgå från något användbart, så har de käcka människorna på PSP redan rattat fram en hel hoper intressanta fabriksinställningar. Man kan självfallet utgå från dessa och leka vidare. Sina resultat spar man sedan för framtida behov.

Denna effektplugg kan uträtta snudd på mirakel med att göra ett tråkigt spår instressant att lyssna till, men det underlättar förstås om det finns något av intresse från början. Det går ju inte att polera en…

PSP NITRO

Detta är värstingen bland filterpluggar eller den ultimata filterpluggen – beroende på hur man väljer att utrycka sig. Båda uttrycken passar hursomhelst in på PSP Nitro.

I princip består Nitro av fyra Operator-moduler som var och en kan bestå av en effekt – de flesta av dem filterrelaterade. Här hittar vi allehanda filter, alltifrån klassiska analoga 12 dB/oktav syntfilter via filter som haft de legendariska Moogfiltren som förebild över comb-filter och phaser-effekter till nedsamplare/bit-crusher, Saturation-effekter och pan- och stereobreddare. Saturation-effekten har – än en gång – bandkompression/-distorison som förlaga och är samma typ av effekt som vi hittar i flera andra av PSP-effekterna. Flera av filtrerna finns dessutom i både högpass, lågpass och bandpassvarianter.

Till detta har vi också en ytterst komplett modulationsavdelning: LFO med fem olika vågformer, Envelope Follower och en ADSR-variant gör det möjligt att modulera i princip vilken parameter som helst med vadsomhelst. Det finns dessutom, precis som hos de andra pluggarna, både MIDI-learnfunktioner, automatiseringsmöjligheter och allt anant som kan göra livet hur fulländat som helst – eller komplicerat, om man är lagd åt det hållet.

Den mycket informativa virtuella LCD-displayen innehåller ett lättjobbat matrissystem med 11 olika förinställda kopplingar och oändliga möjligheter att skapa egna uppkopplingar av de fyra operatörerna.

De flesta av effekternas olika parametrar kan editeras i displayen i både grafisk och numerisk form – det är bara att välja vilket man föredrar. Men det vore synd att sticka under stol med att detta är en rätt komplicerad plugin-effekt. En klar hjälp får man om man läser igenom handboken på ett fyrtiotal sidor, som liksom bruxarna till de övriga PSP-pluggarna finns i pdf-form och är riktigt bra skriven. Detta är tyvär ofta ett eftersatt kapitel, men PSP ska ha en eloge för de välskrivna handböckerna. En stor pluspoäng delar vi också ut för ett gott jobb vad beträffar de många användbara fabriksinställningarna.

DESSUTOM

När ni ändå är inne på PSPaudioware.com och hämtar demoversioner av alla dessa pluggar (och några till) kan ni ju passa på att ladda ner två gratispluggar. PSP Pianoverb är en plugg som, precis som namnet antyder, försöker efterlikna den effekt man får när man håller nere sustainpedalen på ett piano eller en flygel. Genom att transponera effekten uppåt eller nedåt kan man få fram flera intressanta effekter. Passa också på att kika på PSP VintageMeter, som är en gammal hederlig VU-mätare i pluggform – i mono eller stereo – ytterst användbart. Båda dessa är gratis.

SAMMANFATTNING

Många av våra läsare har säkert redan kikat på PSP VintageWarmer eller någon annan av PSP Audiowares formidabla pluggar. Dagens testpaket består ju i första hand av delaybaserade effekter vilket kanske inte alltid står högst upp på prioritetslistan för studioinköp, men de är ju nog så viktiga…

Är det just delayeffekter ni åstundar då får ni i PSP EffectsPack verkligen ert lystmäte. Här finns allt från mycket lättjobbade och välljudande Lexicon-klonen PSP 42 via den något mer påkostade PSP 84 till delayeffekternas konung, PSP 608. Att man sedan får en ruggig filterplugg på köpet gör ju inte heller så värst ont.

Ljudkvalitén är strålande, med bland annat stöd för samplingfrekvenser upp till 192 kHz, och de intuitiva gränssnitten gör det hela ytterst tilltalande och användarvänligt.

När ni ändå är inne på PSP:s hemsida och hämtar demoversioner av dessa pluggar, slå en kik även på de speciella masteringspluggarna PSP MasterComp och PSP MasterQ. Det är EQ- och kompressorpluggar av allra högsta klass. Rekommenderas varmt!

Presonus Firestation (test i MM nr 3/2003)

av Gunnar E Olsson

Presonus hann alltså först med att presentera ett komplett mLAN-interface för hemstudiomarknaden. Metric Halo Labs Firewire-interface Mobile I/O är visserligen mLAN-förberett och Motu har flera rena Firewireinterface ute på marknaden, men…

mLAN är det firewirebaserade protokoll som Yamaha skapade för flera år sedan. Tanken var att man skall kunna överföra både digitalt ljud, MIDI och en massa annan information över en enda kabel. Protokollet är ett tillägg till den redan etablerade firewirestandarden IEEE1394 – redan mycket populär bland alla videoentusiaster. Man skulle också kunna skapa ett nätverk med flera olika typer av mLAN-utrustade maskiner. Så skulle till exempel en mixer kunna kommunicera med både syntar och annan digital utrustning utan hjälp av en dator.

Apple skapade Firewireprotokollet och har i sitt nya operativ, Mac OSX, även inbyggt stöd för mLAN, så vad vore väl bättre än att koppla in denna Firestation i en hyfsat rask G4?

BRANDSTATIONEN

När jag såg de första uppgifterna om Presonus Firestation på nätet blev jag mycket nyfiken. På papperet (förlåt: skärmen) såg detta ut att vara den moderna hemstudiokillens (eller -tjejens) dröm om det optimala MIDI/ljudinterfacet. Det var Firewirebaserat. Det hanterade 8 analoga in/ut. Det hade en inbyggd 8-kanalers mixer. Det kunde plocka in digitalt ljud både via adat och S/PDIF och det klarade av MIDI – visserligen bar en in/ut, men ändå…

Motsvarar då Presonus Firestation den dröm som jag, och många med mig, närt de senaste åren? Låt mig dröja lite med svaret på den frågan.

Firestation blev – i alla fall inte till en början – inte riktigt den dröm jag hoppast på…

Jag måste nämligen erkänna att jag nog har svurit en aning – nåja i alla fall varit lite uppröd – speciellt under denna tests inledningsskede. Det handlade mycket om mina förutfattade meningar om hur ett firewireinterface ska uppföra sig och – kanske framför allt – hur svårt, eller kanske snarare lätt, jag tycker att det bör vara att koppla in och få igång en dylik maskin. Men vi ska väl börja i rätt ände…

EXTERIÖR

En ganska sober front i borstad aluminium och en tämligen stor skara blå rattar är det första visuella intrycket man får av Firestation. Där finns också en icke föraktlig mängd tryckknappar, men låt oss ta en panorering från vänster i bild.

Först har vi två Neutrik combojack med varsin uppsättnig av två tryckknappar, två koncentriskt placerade rattar och tre olikfärgade lysdioder som visar signalnivån (–32, –16 respektive –3 dBfs). En knapp kopplar in fantommatningen (48 V) och den andra en dämpsats (–20 dB). Därefter kommer ”Direct patch line mixer”-delen bestående av fem uppsättningar av parvis koncentriskt monterade rattar. Detta att montera två rattar innanför varann på samma axel har sina fördelar (främst utrymmesskäl), men det gör det också lite pilligt att använda dem. Jag vill minnas att jag gnällt på detta i en tidigare Presonus-test men de tycks inte vilja lyssna på det örat (eller mig, men det gör å andra sidan ingen annan heller, suck…).

Denna mixerdel är lite speciell och jag ska försök reda ut lite av ”abbrovinscherna”. Det första rattparet hanterar mic/line in 1 & 2 på varsin ratt och nästa par gör motsvarande med line in 3 & 4. Nästa par övergår i stället till att hantera line ingång 5 & 6, där ytterratten regelerar nivån på kanal 5 & 6 som ett stereopar och innerratten bestämmer panoreringen. Nästa rattpar har motsvarande funktioner för line in 7 & 8 – men där kan man i stället reglera signalen på den digitala ingången (S/PDIF) ifall sådan finnes. De sista rattarna i mixerdelen är till för mLAN-returen, det vill säga de kanaler man skickar från datorn och dess inspelningsmjukvara. Här klarar tyvärr Firestation bara av de fyra första av åtta och innerratten styr kanal 1 & 2 och ytterratten kanal 3 & 4 parvis i stereo (panoreringen får skötas från mjukvaran!).

Det som kommer härnäst är Master Control-delen. Den består av ett rattpar – en för hörlursnivå och en för Main Out. Ovanför hörlursjacket sitter fem knappar. Den första kopplar in mixerfunktionen, nästa väljer S/PDIF- och den tredje Adat-ingången. De två sista väljer att skicka Adat eller S/PDIF-signalen till mLAN (och därmed till ljudprogrammet i datorn).

Två sista knappar hanterar val av vilken klocka man ska synka till word clock via BNC-kontakt, mLAN eller Adatsynk.

Hoppas att jag inte fick det att låta alltför krångligt. Det är faktiskt riktigt fiffigt när man väl fattar hur allt fungar (det tar högt ett par-tre dagar).

Baktill på Firestation sitter 8 line in- och 8 utgångar, ett stereopar, Main Out, samt ett par insertjack för inkoppling av kompressor eller liknande till dessa master-utgångar. Alla på balanserade stereojack.

Där finns även en jack för fotpedal, två BNC-kontakter för Word Clock in och ut, två optiska adat-kontakter, två Firewirekontakter samt en niopolig D-sub för den medföjande specialkabeln. Denna mynnar ut i två RCA-honor för S/PDIF in/ut och två DIN-kontakter för MIDI.

Här delar man dock inte – som hos många andra tillverkare – på de optiska kontakterna mellan Adat och S/PDIF. Adat kör optiskt och S/PDIF RCA. Naturligtvis sitter både nätkontakt och strömbrytaren också på baksidan.

En liten kommentar här: det vore önskvärt att förankra alla rattarnas potentiometrar i frontplåten. Nu sitter de direkt på ”moderkortet” och i och med att de sticker ut ganska långt från fronten är det lätt att en stöt mot en ratt också skadar kortet.

FIREWIRE & MLAN

Det är åtskilliga år sedan vi först kunde läsa om Yamahas mLAN-format. Det bygger på Apples (och hela videovärldens) Firewireformat och är nu, som sagt, en integrerad del av IEEE1394-protokollet. Ett typiskt mLAN-system ska kunna hantera 100 ljudkanaler med full ”digital” kvalitet och 16 gånger 16 MIDI-kanaler. För närvarande tuffar apparater med dagens mLAN-chip på med 200 Mbits/sek, men nya chips är på gång med stöd för 400 Mbitsfart (= normal Firewirefart) – detta lagom till att Apple släpper allt fler maskiner med 800 Mbits Firewire. Nuvarande chip hanterar 8 ljudkanaler och samplingsfrekvenser upp till 48 kHz vilket inte heller är så mycket att hurra för, men de nya chips som är på G lovas klara 32 kanaler in/ut och 192 kHz, vilket genast känns lite mer ”up-to-date”.

Apple var mycket positiva till mLAN i början men nu verkar det som om man tycker att Firewire klarar sig bra utan mLAN-protokollet. De facto har mLAN-utvecklingen gått rätt trögt. Flera maskiner – både syntar (Korg Triton) och mixrar (framför allt Yamanhas egna) – har stöd för protokollet, men väldigt få mLAN-utrustade apparater har setts i studior eller ute i butik. Denna tröghet har varit ungefär lika stor på alla sidor om de stora vattnen. Det är klart att ingen vill vara först och ta de stora kostnaderna för att bygga upp ett fungerande system. mLAN är en bra idé, men vi behöver se många fler färdiga maskiner – försedda med mLAN, inte bara förberedda för detta – innan utvecklingen kan ta riktig fart.

Firewire har redan en mycket stor bas av både användare, apparater och mjukvara. En av de största fördelarna har varit att det varit så otroligt lätt att ansluta och konfigurera Firewire-utrustning. Här kan vi verkligen tala om plug-and-play.

Vi stöter dock genast på patrull när vi ska försöka göra samma manöver med Presonus mLAN-försedda Firewire-interface. Det är många drivrutiner, inställningsdokument och annat som ska både installeras och konfigureras innan vi kan börja göra musik. Mycket av den mjukvaran kommer från Yamaha och det känns inte bra att man måste vänta på en annan utvecklare av mjukvaran innan hårdvaran riktigt rullar som den ska.

Presonus ska dock ha en stor eloge för att man ändå tar tjuren vid hornen och vågar vara först med en helt ny teknik!

MÅNGA INSTÄLLNINGAR BLIR DET…

Det är alltså inte bara att koppla in maskinen, installera en drivrutin och köra – som på Motu 828 och (i viss mån även) Digidesign Digi 002.

På den medföljande installationsskivan är det också ganska magert med information. Där finns en mapp med namnet MAC-0009. I den ligger ett pdf-dokument som är identiskt med den tryckta handboken – tyvärr är även den tämligen mager – och en komprimerad fil: MLA-0003.SIT, som i uppackat tillstånd visar sig vara mLAN Installer E. Inga läs mig-dokument som förklarar vad detta är.

Ett rött, löst A4-ark innehåller en del av de saknade anvisningarna: ”Macintosh Installation Guide och WindowsXP Installation Guide”. På baksidan av arket finns en handfast ”getting started” med grafiska figurer och trestegshjälp.

På Presonus hemsida finns mer info i form av inte mindre än fyra ytterligare pdf-dokument att hämta. Men inte ens detta kan räta ut alla frågetecken. Detta har Presonus också säkert fått höra från sina användare. Därför har man lagt upp ytterligare ett dokument: ”Till alla nya FireStation-användare: Läs detta innan ni installerar mjukvaran!”

Efter att har gått den långa vägen – ovanstående nödhjälp fanns nämligen inte när jag började studera denna apparat – får jag med den sista steg-för-steg-installationshjälpen äntligen lite fason på drivrutinerna. Denna hjälp finns på www.presonus.com för både WinXP och Mac OS 9 – stöd för Mac OSX 10.3 finns dock inte ännu, trots att detta påstås på kartongen. 10.3 har för övrigt inte släppts ännu. Apple har i skrivande stund nått 10.2.3!

Efter att försökt köra Firestation med i tur och ordning de tre sequencerprogram jag har till mitt förfogande – alla med ungefär samma resultat (många krascher blir det) – har jag till sist inte särskilt långt till tårarna (eller är det svordomar?).

Jag försöker först förgäves nå supportpersonal hos distributören (mitt under jul-/nyårshelgen – så dumt!). Sedan skickar jag iväg ett nödrop i form av ett mail till Presonus egen Firestation-support. Döm om min förvåning när jag redan efter en timme får ett svar från U.S.A. med några råd och tips för felsökningen. Jag följer råden och hittar genast en felkälla som jag kan rapportera tillbaks till supporten. Därefter ringer telefonen och i andra änden av tråden sitter min egen Firestation-supportkille och guidar mig genom hela konfigureringen, steg för steg. Så ska det gå till!

Den mjukvara det handlar om är dels ett inställningsdokument (Control Panel) som placeras i Macens systemmapp, en mLAN Patchbay, en mLAN ASIO-drivrutin och slutligen en OMS-drivrutin. Alla ska både placeras och konfigureras korrekt. Det visar sig också att det är viktigt att göra alla inställningar i rätt ordning och sedan också trycka på rätt knappar så alla inställningar sparas.

I Yamahas mLAN Patchbay ska Till-radens åtta destinationer dras och placeras i linje med Från-radens källor: 8 rader med Presonuskällor till åtta rader med Yamahakanaler och vice versa (se bild 4). I min patchbay fanns tyvärr inte bara 16 kanaler som skulle kopplas in utan i stället ett hundratal. Något var riktigt galet!

Felet låg hos Control-panelen (se bild 1 & 2). Där kan man nämligen ansluta 8 olika mLAN-apparater via 8 flikar på receive-sidan – flikar som jag trodde symboliserade 8 olika ljudkanaler. Inte underligt att mjukvaran fick spader!

I mLAN Patchbay görs även inställningar för MIDI och Word Clock. När någon ändring gjorts måste man trycka på Set och därefter på Apply för att inställningarna ska sparas. När man fixat Patchbay och Controlpanel kommer mLAN ASIO (se bild 3) på tur. Först får man öppna sin sequencer – i mitt fall valde jag Digital Performer – därefter öppna ASIO-drivisen inifrån programmet, göra inställningarna, stänga ASIO:n, avsluta programmet för att inställningarna ska träda i kraft, öppna programmet igen och sedan hoppas att inställningarna lyckats.

Vad MIDI beträffar så placerar man den nya mLAN drivern i OMS-mappen i systemet, öppnar OMS setup och skapar en ny studio setup med utgångspunkt från den lite magrare MIDI-konfiguration Firestation kan hantera – det vill säga: en MIDI in och en ut.

Om man sedan vill labba med buffer-inställningar för att få så låg latency som möjligt så finns det även där flera ställen att skruva på. I mLAN Control Panel kan man ställa in såväl antal buffers som buffer length på både Send- och Recieve-sidan och i mLAN ASIO-dokumentet ställer man in ”Preferred Buffer Size”. Även här gäller Set/Apply/öppna/ställ in/stäng/öppna-metodiken.

Jag har pillat med en och annan buffer size och testat en och annan hårdvara under mina tolv år som testare i MM, men jag hade ALDRIG fått rätsida på detta utan hjälp av Dustin på Presonus Firestationsupport. Tack för det, Televerket!

Dustin lovar att man jobbar frenetiskt på att få till en bra användarhandledning för att underlätta alla dessa inställningar av mjukvaran och förhoppningsvis finns en ny förbättrad handbok ute redan när detta läses. Som kuriosa nämnde han att Mac-konfigureringen ändå var ganska enkel. Den mesta supporten fick man ge på WindowsXP-sidan. Där var det riktigt snårigt!

HANTERING

Med alla inställningar gjorda och firewirekabeln inkopplad är det bara att börja göra musik igen. Om man vill kan man även justera nivåerna på de analoga signalerna till de åtta AD-konvertrarna, så att noll-nivån stämmer med övriga nivåer i studion. Detta görs med hjälp av åtta trimpotar som man kommer åt genom små hål i toppen av lådan. Ett råd bara: gör detta innan ni monterar den i rackskåpet!

Genom att jobba lite på att justera alla buffer-nivåer går det att få till en mycket blygsam latency – och det finns ju möjligheter till lyssning helt utan fördröjning genom brandstationens mixerdel. Tack vare denna går det också att till exempel spela in sång där vokalisten får datorns mjukvarureverb i lurarna trots att sången spelas in torr. Fiffigt! Och fiffigare blir det. En begränsning på lyssningen via reglagen för mLAN retur är att man bara kan lyssna på kanal 1-4 den vägen. Detta kan man fixa genom att patcha utgång 5-8 tillbaks till mixern via ingång 5-8. Då har man genast lyssning på alla åtta kanalerna via hörluren. Utmärkt för den lilla studion!

Ett annat tips är att alltid spela in med 24 bitars upplösning. Firestation spelar ändå in allt i detta format, så enligt Presonus tjänar man både ljudkvalitet och får mindre latency! Det märker man om man kör en CD-spelare in i Firestation via både S/PDIF och analog ingång. Den signal som kommer analogt spelas in direkt i 24 bitar och den digitala konverteras från 16 till 24 bitar. Där får man en viss fördröjning vilket visar sig som ett fasfel där den digitala signalen ligger i motfas mot den analoga. Nu är detta ingen riktigt normal inspelningssituation, men jag drar ändå slutsatsen att det är lika gott att undvika 16 bitars inspelning.

MIDI-biten hos Firestation – en in och en ut – är väl kanske lite mager. Man kan ansluta ett MIDI-keyboard och en synt eller sampler. Behöver man mer, får man endera använda mjukvarusyntar – där finns en del att välja på har det meddelats mig – eller ansluta ytterligare ett MIDI-interface. mLAN som protokoll har ju stöd för en massa MIDI-kanaler så detta enda MIDI-par får väl anses mest vara tänkt för just mjukvarumaskiner, MIDI Time Code, MIDI Machine Code och andra synkvarianter.

Ett annat fenomen som jag stötte på var att mLAN verkar konkurrera om firewireanslutningarna i Macen. Firewireutrustade apparater anslutna till det andra firewirekontakten på datorn vägrade visa sig innan jag stängt av Firestation. Återstod då den inbyggda extraporten i Firestation. Den fungerar å andra sidan bara om Firestation är påslagen. Nåja…

”Otherwise OK”, för att citera Basil Fawlty.

LJUD

En inbyggd begränsning i systemet – som det ser ut nu – är att mLAN-chipsen inte tillåter högre samplingsfrekvens än 48 kHz. Detta kan upplevas som lite olyckligt när allt fler audiointerface kan hantera upp till 192 kHz och 96 kHz blivit något av en industristandard.

Nu är detta inte något större problem i praktiken. Firestation har bra omvandlare, alldeles utmärkta miksteg och med det 12AX7-rör som Firestation erbjuder, i signalvägen, kan man få en riktigt trevlig rörvärme på sina inspelningar. Jag upplever det som viktigare att kunna använda 24 bitar än 96 eller 192 kHz som samplingsfrekvens. Men å andra sidan hade bådadera varit extra trevligt. Med en smula noggranhet har man ju tidigare lyckats få alldeles utsökt ljud med 16/44,1 som standard – jag har till och med hört talas om folk som gjort riktigt bra inspelningar med den gamla analoga kassettportan!

Lyssningen i hörlursutgången fungerar utmärkt – där finns rejält flås – och rörfärgningen fungerar också riktigt bra, bara man tänker på att den adderar en del brus vid mer extrema inställningar. Som alltid, lagom är bäst!

Det finns även ett stand-alone-läge på brandstationen. Exempelvis kan man koppla den till ett annat interface och låta den kommunicera via Adat-porten. Eller man kan ansluta just en Adat-maskin och använda Firestation som linemixer och/eller A-D/D-A-omvandlare.

Det går också att koppla samman flera Firestation om man behöver fler än 8 kanaler in/ut. Upp till 5 Firestation kan länkas samman via Firewire.

YTTERLIGARE KOMMENTARER

Jag hade ingen möjlighet att få ut datorns inbyggda metronome-click via monitorlyssningen. Om man behöver ett klick att spela efter, får man endera använda en mjukvarusynt för detta eller spela in ett klick på ett audiospår.

På Presonus hemsida kommer nya drivrutiner att läggas upp. De tre drivisarna som finns där nu lades upp 21/10 förra året. De har nått version 1.0.4b6 respektiv b7 när detta skrives. Och dessa betor känns lite vingliga! Dessutom är, som sagt, konfigureringen inte särskilt väl dokumenterad. Ny mjukvara är dock utlovad – tyvärr hann den inte fram i tid för denna test.

Vad beträffar OMS, som är nödvändig för att få MIDI på Mac-versionen att fungera, hänvisar man till Opcodes hemsida. Denna är tyvärr från och till nedplockad av Gibson (nya ägaren). Skulle så vara fallet kanske en Google-sökning kan ge andra utvägar. Det hade dock varit lättare om man skickat med OMS 2.3.8, som är den sista versionen av denna mjukvara.

Presonus säger också på sin kartong att Firestation spelar in via ett high-speed FireWire-gränssnitt. Nåja, FireWire är ju i och för sig ganska raskt – 400 Mbit/s – men mLAN jobbar i denna version ”bara” med halva den hastigheten, det vill säga 200 Mbit/s vilket inte precis gör det till någon high-speed variant på FireWire! Nu räcker farten till ändå, men jag är lite allergisk mot dessa (onödiga) överdrifter från marknadsförare. Luthman har också på sin senaste katalogs baksida en presentation av FireStation där man hävdar att apparaten även hanterar AES/EBU. Detta stämmer inte! SP/DIF får vi vara nöjda med.

SAMMANFATTNING

Det är med något blandade känslor jag försöker sammanfatta mina intryck av Presonus Firestation. Yamahas drivrutiner känns varken riktigt färdiga eller speciellt användarvänliga vad beträffar konfigurering och annan hantering.

Presonus bör dock ha någon sorts tapperhetsmedalj för att man haft modet att vara först på mLAN-banan med ett tämligen komplett MIDI-/ljudinterface. När all mjukvara är på plats och alla inställningar gjorda är Firestation en mycket trevlig musikmaskin. Den har många bra lösningar och är välljudande både vad omvandlare och försteg beträffar.

Den något råddiga konfigureringen kanske skrämmer den mer ovane datorhanteraren – man törs nästan inte tänka på de svårigheter man kan stöta på innan man får ett komplett mLAN-nätverk att fungera klanderfritt.

Men det mesta som känns motigt vad Firestation beträffar, går att åtgärda med tämligen enkla medel. En ny och lite mer praktiskt upplagd handbok är ett önskemål. Nya stabila drivrutiner för både MacOS 9, MacOS X och Windows XP bör inte heller vara alltför avlägsna. Med dessa önskemål uppfyllda kan Firestation bli ett mycket bra MIDI-/ljudinterface.

Utöver Presonus egen hemsida så har även http://diystompboxes.com/articles/firestation.html en hel del bra tips om hur man konfigurerar Firestation!

PRESSTOPP!

Presonus meddelar att nya drivrutiner är mycket nära förestående. I och med att Apple släpper MacOS X 10.2.4 kommer drivrutinerna för Firestation att ingå i systemet. Dessa drivrutiner kommer att vara självkonfigurerande och användaren behöver inte göra några inställningar för att kunna köra sitt mLAN-interface. Detsamma gäller för WinXP. En installering av drivrutinerna kommer också att finnas för tidigare versioner av MacOS X.

Vi återkommer så snart vi hunnit testa den nya mjukvaran.

Motu Digital Performer 6 (test i MM nr 1/2009)

av Gunnar E Olsson

Senast vi testade Digital Performer var i nummer 10-06. Då handlade det om version 5. Drygt två år senare är det nu dags för ytterligare en rejäl ansiktslyftning på denna veteran bland musikskaparprogram för Mac.

För den helt oinvigde föreslår vi en titt i något av våra äldre tester av Digital Performer. En sökning på www.musikermagasinet.com bör ge flera träffar. Kort kan vi bara nämna att DP fortfarande är Macplattformen trogen (ingen PC- eller Linuxversion) och att programmet hanterar ett obegränsat antal MIDI- och ljudspår – i viss mån beroende på hårdvaran. Det går förstås att använda det inbyggda ljudkortet i Macen, men också att kombinera det med andra kort. DP erbjuder även obegränsade ångra-nivåer, surroundmixning, sampleexakt MIDI- och ljudredigering, stöd för Audio Units-pluggar med mera.

Bland årets nyheter hittar vi ett rejält omarbetat grafiskt användargränssnitt. Mycket i det gamla kändes väldigt intuitivt och lättarbetat, men en efterlängtad detalj är att man nu kan förstora och förminska spåren i Track-fönstret både vertikalt och horisontellt. Den vertikala biten saknades av någon outgrundlig anledning i tidigare versioner, vilket gjorde att fönstren ibland var en aning svårlästa. Detta är alltså numera ett minne blott.

Motu har också släppt lite på sin ”egen” design och bland annat anammat Mac OS X:s ”trafikljusknappar” för att öppna och stänga fönster med mera. Tillsammans med Consolidate Window-funktionen – som innebär att man kan skapa ett eget fönster som innehåller precis de delar av programmet man behöver – gör detta att DP6 blir väldigt överskådligt. En nackdel är kanske att man behöver en rätt stor skärm för att programmet ska komma till sin fulla rätt.

INSTALLATION

Man kommer snabbt igång med DP6. Programpaketet innehåller en installations-CD, två skivor med extra bonusfiler och två handböcker: en Getting Started-del på 132 sidor och en fylligare User Guide på 1072 sidor. Så ska det se ut. Inte för att man känner sig handikappad utan den stora handboken, men det är väldigt bra att den finns när man väl behöver den. Det är en lättnad att slippa behöva bläddra i ett gigantiskt PDF-dokument på samma skärm där man försöker åstadkomma en musiksnutt med fyrtiotre ljudspår.

Installationen är mycket smärtfri. Det enda som krävs är ett serienummer – inga krångliga auktoriseringsförfaranden, ingen USB-dongel – och att installations-CD:n får ligga kvar i maskinen tills installationen och registreringen är färdig. Man kan till och med göra en säkerhetskopia av skivan och använda den för installationen. Tack för denna tillit, Motu!

När man drar igång DP första gången går programmet igenom alla installerade pluggar för att kolla att de inte riskerar att krascha programmet. De som av någon anledning inte klarar testet läggs åt sidan för att inte ställa till förtret i fortsättningen. Alla dessa pluggar visas i en lista där man sedan själv kan bestämma om man – tvärtemot Motus rekommendationer – ändå vill ladda in någon tveksam plugg.

För den som inte gillar att leva fullt så farligt kan vi rekommendera ett hjälpprogram från Audiofile Engineering, Audio Unit Manager, där man kan lägga upp listor över de AU-pluggar som ska laddas in i olika program. Detta kom väl till pass denna gång eftersom jag till att börja med hade några mystiska krascher vid uppstarten av DP6. Efter att ha stängt av några äldre pluggar fungerade DP som ett schweizerur igen.

NYHETER

Förutom det uppfräschade användargränssnittet har DP6 fått bättre färgkodningsfunktioner, möjligheter att skapa ett valfritt antal flikar i många fönster, en ny ”comping”-funktion (se nedan) samt två nya pluggar, Masterworks Leveler och Proverb, som beskrivs mer i detalj längre fram i texten. Dessutom har man förbättrat integreringsmöjligheterna med videoredigeringsprogrammet Final Cut Pro och även utvecklat andra funktioner som gör DP till ett av de allra bästa ljudverktygen i film- och videoredigeringssammanhang.

DP6 har också fått bättre stöd för fler olika ljudformat och ett avancerat stöd för både mjukvaruinstrument och andra pluggar. Bland annat kan programmet hantera pluggar med sidechain-funktioner, till exempel kompressorer med externa triggningsfunktioner. En för-renderingsfunktion gör att DP nu kan hantera fler mjukvaruinstrument och att dessa inte behöver ”frysas” innan man gör en bounce-mixning till hårddisk. Man kan förresten även bränna en CD direkt vid en sådan nedmixning. Inte illa!

COMPING

Den nya comping-funktionen (se bild) består av en rad olika verktyg som underlättar när man till exempel vill sammanställa ett sångspår av en mängd olika tagningar. Man har redan tidigare kunnat göra flera olika tagningar (takes) på samma spår, men nu kan man plocka fram alla dessa och lägga dem på olika spår, plocka ut de bästa bitarna ur varje tagning och sedan sammanställa dessa till ”det optimala spåret”. Man kan sedan lägga övertoningar på varje skarv i det slutgiltiga spåret, för att på så sätt ytterligare bättra på illusionen av den perfekta tagningen.

Detta är en mycket efterlängtad funktion, som visserligen funnits tidigare i andra program men som i DP:s variant känns ypperligt lättjobbad!

NYA PLUGGGAR

De två nya pluggarna Masterworks Leveler och ProVerb (se nästa sida) är värda ett särskilt omnämnande. Den förstnämnda har den klassiska hårdvaran Teletronix LA-2A som förebild och ProVerb är ett så kallat convolution-reverb av mycket god klass.

Masterworks Leveler har fyra olika lägen: Fast Modern, Slow Modern, Fast Vintage och Slow Vintage. Den har reglage för Gain Reduction, Makeup Gain och Respons. Man kan välja att köra den som kompressor eller som limiter, och den har en rejäl VU-mätare som kan visa nivån in eller ut, alternativt mängden gain reduction. Självfallet finns även en bypassfunktion.

Masterworks Leveler har ett brett användningsområde. De båda Vintage-lägena speglar karaktären hos en klassisk optopkopplad kompressor tämligen väl; där finns en hel del av den feta, ”goa” värmen. Modern-lägena har ett mer öppet och transparent ljud – mindre färg och samtidigt kanske lättare att använda. Båda dessa grundkaraktärer är i sig karaktäristiska för olika tillverkningår, enligt Motu. Som användare är jag tacksam för att man valt att inkludera alla fyra varianterna.

ProVerb hör till den nya generationen reverb, convolution-reverb, som bygger på samplingar av verkliga akustiska miljöer. Med ProVerb följer en rad färdiga preset. Här hittar vi allt från stora katedraler och konserthallar till små intima rum och krypin och det låter riktigt, riktigt bra! En anledning till detta är att man kan anpassa klangen i reverbet på en mängd olika vis. Det finns reglage för olika filterfunktioner (4-bands parametrisk EQ), pre-delay, damping och naturligtvis de vanliga reglagen för panorering/stereobredd, in- och utnivå samt mixnivå mellan torrt och påverkat ljud.

Den fräckaste funktionen är dock det som Motu kallar Dynamic Mix. Det är en kompressordel med en sorts ducking-funktion. Med den kan man låta ljudet vara tämligen torrt i partier där det händer mycket på ljudspåret, för att sedan släppa fram reverbet när mixen glesnar. Det gör det betydligt lättare att hantera en riktigt tät mix utan att ljudbilden blir för stökig. Mycket bra tänkt, och ett fint tillskott till DP6-paketet.

PRESTANDA

Vad gäller prestanda har Motu förbättrat delar av ljudmotorn. Hanteringen av mjukvaruinstrument fungerar nu också betydligt smidigare tack vare att instrumenten för-renderas innan låten där de ska användas börjar spela. Det innebär att DP6 kan hantera fler samtidiga instrument än både tidigare DP-versioner och, enligt Motu själva, många av konkurrenterna.

Jag tycker också att man märker större skillnad mellan att köra DP6 på en Intel-Mac och en äldre G5 jämfört med tidigare. Starten av programmet går nu hypersnabbt i en Intelmaskin. På 40 sekunder har ett projekt med ett tjugotal spår och ett trettiotal pluggar laddats på min MacBook Pro. På den raskaste G5-maskinen tar detta ett par minuter. DP6 verkar inte heller göra någon större skillnad på om jag använder Macens inbyggda ljudkort eller ett firewirebaserat kort. På lägsta buffertinställningen (64) hostar den till med ovanstående projekt då och då, men redan vid 128 jobbbar den sig igenom låten utan att blinka till en enda gång. CPU-mätaren pendlar mellan 30 och 40 procent och playback-mätaren ger överhuvudtaget knappt något utslag.

Bortsett från den äldre plugg som bråkade vid uppstart de första gångerna känns DP6 också mycket trygg och stabil. Inga krasher noterades efter att jag valt bort den bråkande pluggen.

SAMMANFATTNING

Digital Performer har länge varit mitt förstahandsval bland musikprogram när GarageBand inte räcker till. Det är lätt att komma igång med, oerhört lättjobbat, lätt att konfigurera efter ens egna preferenser, det har utmärkta (och stabila) exportfunktioner et cetera. Den största anledningen är kanske ändå det faktum att det mesta man kan göra i Digital Performer känns analogt – trots namnet. Det väcker alltid minnet av en funktion i den analoga värld jag vuxit upp med. Det känns bara rätt och självklart. Det ofta missbrukade ordet intuitivt dyker upp som en given beskrivning av DP, och denna egenskap förstärks med nya DP6.

De nya pluggarna i DP6 blev genast mina favoriter, och då speciellt ProVerb. Jag är också mycket nöjd med den nya comping-funktionen. Eftersom jag ofta gör många tagningar av varje pålägg och har svårt att bestämma mig för vilket som fungerar bäst, kommer den som en skänk från ovan.

DP har alltså blivit både snabbare att jobba med, kraftfullare, snyggare och mer välutrustat. Vad mer kan man önska sig? Ja, det skulle förstås vara den där knappen för inspiration som jag förutspådde redan inför DP5. Den har inte dykt upp ännu, men i DP7 är jag så gott som säker på att den kommer.